Låg i gårkväll och funderade på vad som skulle vara den mest optimala vandringen i dag. Första tanken var att vi skulle hålla samma höjd och försöka vada Nissonjohkka, varefter vi skulle runda Nissonsnuohkki och sen gå mot Lapporten. Men så slogs jag av tanken att göra en basecamp här vid lägret och låta tälten vara kvar medan vi gjorde en dagstur upp i Ballinvagge eller Nissonvagge. Kom fram till att det sista alternativet var mest tilltalande och givande ur utbildningssyfte. Kändes som ett helt rätt beslut då jag meddelade gruppen detta och möttes av tacksamhet och idel glada miner.
Vi fortsatte på stigen som gick genom Tältlägret, och den ledde oss upp mot Nissonvagge. Det fick med andra ord bli den mer karga dalen istället för den lättvandrade Ballinvagge.
Benen började nu bli lite möra och det var ett antal höjdmetrar kvar innan vi var uppe.
Stigen försvann i intet efter en stund och sen fick det bli fri navigering under Hasses ledning. Nu fick benen rejält med stryk eftersom underlaget nu bestod av fuktig ”mossmark”, så vid varje fotsteg sjönk vi ner lite. Som att gå på en gungande myr.
En behövlig vilopaus en bit upp i backen. Blev fler innan vi var uppe.
De tre dalarna här uppe med sina sluttningar är ett område där det finns mycket renar, och bevis på det hittade vi lite överallt. Renhornen plockades förtjust upp, och snart hängde det ett horn på nästan varje ryggsäck.
Magnus visar en av sina troféer
När vi närmade oss slutet av sluttningen och började kunna se lite in i Nissonvagge hade vi ”kullen med rengärdet precis till höger om oss. Backen hade gjort att vårt vattenförråd börjat sina, så det kändes skönt när vi kom ner till vattnet som kom från Ballinsnuohkki och kunde fylla våra flaskor med kallt gott vatten.
.jpg)
Även om stigningen nu var slut så var terrängen inte särskilt snäll att gå i. Försökte hitta en väg med mycket gräs mellan stenåsarna och stenarna, vilket gick bra till en början, men sen blev det bara stenar som vi tog oss fram på. I och för sig ett spännande och dramatiskt sagolandskap, men det gällde att se var man satte ner fötterna. Vinden var kall, och nu var vi uppe i molnen och vandrade, så när vi passerat en liten isbelagd sjö bland stenarna fick det bli en allmän förstärkning av kläder och handskar.
VAR har jag mina varma handskar?
På andra sidan stendalen såg vi nu foten av det ena berget som utgör Lapporten, Nissoncorru 1742möh. OM det inte varit snö på toppen, och OM det varit fint väder, samt OM kropparna varit piggare och vi gått enl plan så hade vi KANSKE gjort ett toppförsök. Men nu fanns det inte på kartan att vi ens skulle ta oss över Nissonjohkka och gå fram till berget. Vi nöjde oss med att försöka hitta en lunchplats där inte vinden skulle pina oss allt för mycket. Inte den skönaste rastplatsen bland stenar, men lite lä fick vi.
På tillbakavägen mot Tältlägret gick vi på andra sidan åsarna och där fanns det lite mer gräs att gå på. Men vinden var iskall, så det fick bli en paus där de sista varma kläderna plockades upp ur ryggsäcken. Jag med mina köldskadade fingrar insåg att det krävdes lite extra förstärkning på händerna, så jag tog helt enkelt och satte mina varmaste strumpor på händerna under de vindtäta tumvantarna. Funkade helt OK.
Kallt o blåsigt, då har nöden ingen lag, och uppfinningsrikedomen flödar
Vi följde Ballinvagges sluttning snett nedåt tills vi kom fram till ”vår” jåkk som rann förbi Tältlägret – Ballinjåkka. Så var det åter det där med fenomenet vatten. Att se ett vattenfall på fjället där vattnet forsar fram är alltid lika fascinerande. Blev ett längre fotostopp.
Vy in mot den snällare Ballinvagge
Det var inte bara vattnet som var fint.
Jag hittade en färgglad björk en bit upp i sluttningen, och trots uppförsbacken fick det bli ett foto.
Tillbaka i lägret blev det tid för lite personlig omvårdnad/vila innan Anna lärde Diana den ädla konsten att använda tändstål för att tända en brasa med sur ved. Hon lärde sig snabbt och snart hade vi en värmande brasa som förgyllde vår kväll.
