7 Juli  -  Pyramiden

 

Ett besök i Pyramiden har stått på önskelistan varje gång jag varit här, ja dvs under de ljusa aprilbesöken. Tyvärr har det varit två dåliga vintrar där isen på fjordarna inte varit den bästa, så många skoterturer har ställts in.  Men den här gamla ryska gruvbyn har haft en dragningskraft på oss, och nu skulle det äntligen bli av.

Efter att bara ha sovit ett par timmar efter vår mysiga grillkväll/natt nere vid fjorden, var det bara att ställa upp sig för busshämtning för vidare transport ner till hamnen. Fredde hade lyckats fixa in oss på en guidad tur till Pyramiden med Henningsen Transport and Guidning, och det var en heldagstur med start kl 0830.

  

Vår båt för dagen, Langösund.

När vi lagt ut från kaj blev det en säkerhetsgenomgång med hur flytvästar och flytdräkter fungerade.
Med tanke på hur uppfriskande badet i natt var, så vill jag absolut ha en orange dräkt på mig om vi måste hoppa i vattnet.
Här överlever man inte länge i vattnet annars.

Det var en behaglig båtdag, med lite lagom vind. Skönt det, för några sjösjukepiller hade jag inte tänkt på att ta med. Vinden var i och för sig frisk, så det var hyfsat kallt att vistas på däck, och det krävdes lite balansövningar för att gå omkring.

Jag tyckte det var skönt ute på däck, och hittade snabbt en rolig lek. Att försöka få till ett bra foto på fåglarna som ständigt befann sig runt båten. Har senare fått lära mig att det var stormfåglar. Inte så lätt eftersom målet rörde på sig hela tiden, men bra träning med teleobjektivet inför septemberresan, då jag hoppas få fota fler isbjörnar.

        

Magnus och Fredrik hittade en skön plats på övre däck med hyfsat lä. Nu lyckades även solen tränga igenom molnen, så nu var det bara att sitta och mysa och njuta. Ett helt nytt sätt att uppleva Svalbard på, men inte alls dumt. Men det kändes konstigt att se Tempelfjorden med Templet från det här hållet.

Tempelfjorden.

När vi åkte in i Billefjorden passerade vi ett fågelberg, men nu var det inte särskilt många fåglar där. Det låg fortfarande snö på de flesta topparna, men i övrigt var det ett ganska grått/brunt landskap.

Men att där varit många syntes på all fågelskit på klipporna. Lunchen ombord bestod av wokade grönsaker, ris, val- och sälkött mm. Helt rätt på en sådan här tur! En härlig känsla att glida fram på fjorden med det mäktiga landskapet nära inpå sig. När vi kommit in en bit i fjorden dök det upp ett antal byggnader på vänster sida, och vi gissade att vi nu var framme vid Pyramiden.  Men ännu skulle vi inte lägga till där, utan vi fortsatte in i fjorden och bort mot Nordensköldglaciären.

     
Nordensköldglaciären.

Tyvärr lyste den härligt turkosblå färgen med sin frånvaro. Det skiftade visserligen i turkos, men inte så intensivt som jag fick uppleva glaciärerna i april. Magnus som inte fått uppleva det färgscenariot var dock imponerad av den blå färgen.  

Efter glaciären styrde vi äntligen mot Pyramiden, den ryska ”spökstaden”.  Den här byn grundades faktiskt av Sverige 1910, och var svensk fram till att man sålde den till Sovjetunionen 1927. Tänk om vi haft den kvar, en liten svensk ort nära Nordpolen! Byn har fått sitt namn av berget som den är byggt framför, och eftersom det ser ut som en pyramid blev namnet Pyramiden.

När gruvaktiviteten var som högst i byn bodde här ca 1200 personer, men byn övergavs på 1996. En av orsakerna till att gruvan övergavs nästan över natten var flygolyckan i Longyearbyen den  29 augusti 1996, då ett ryskt plan, en TU 154, störtade vid inflygning mot  Longyearbyen.  Efter olyckan minskade den ryska gruvverksamheten drastiskt. Nu bor här bara åtta personer, och deras huvudsysselsättning är guidade turer i byn. Det sägs att byn ser ut som om den övergavs från en timme till en annan. Allt är kvarlämnat där det stod. Idag ägs byn av det ryska gruvbolaget Arktikugol Trust.

       
Hus längs med strandkanten på väg in mot hamnen.

I hamnen finns det gott om gamla rester i form av båtar och annat skräp.

Äntligen skall vi få besöka spökstaden. Det här ska bli kul och intressant.

Att det är en gruvby går inte att ta miste på.

Just på den här platsen finns det speciella förutsättningar för att driva ett begränsat jordbruk på södersluttningarna. Vår ryske guide var väldigt noga med att berätta om gräset som växte i byn. Det här var tydligen väldigt ovanligt, och vi skulle helst inte gå på gräset så det blir slitet. Vi fick onekligen flash-backs från hur det var i Sverige fram till 70-talet med skyltarna ”Beträd ej gräsmattan”. Tack o lov en svunnen tid hos oss!

Vi blev hämtade vid hamnen av en buss, och den var verkligen inte av den moderna slaget. Förmodligen direktimporterad från Moskva. Sen blev det en guppig tur på ”vägen” in mot byn. Vi blev avsläppta en bra bit utanför, och sen fick vi promenera resten av sträckan. Gruvdriften var hela tiden påfallande närvarande, och det fanns gott om gruvrester på Pyramidens sluttning.

Pyramiden hade en egen flygplats, och flygtrafiken hit var relativt livlig under dess glansperiod.

   
Flygplatsen.

Guiden gav oss, trots lite halvknagglig engelska, en bra historisk inblick i hur livet i byn varit. Vi gick runt hela byn, och fick gå in i den viktigaste byggnaden, samlingshuset. Här hade man bla gymnastiksal, biograf och bibliotek. Det kändes verkligen overkligt att gå runt i byn och byggnaden, och den sovjetiska närheten var slående.  Här fanns fullt av ryska anslag, och många hänvisningar till ledaren med stort L – Lenin.. Bilderna från vår rundvandring får tala sitt egna språk:

  

CCCP

Den här skylten fanns inne i samlingshuset.

Uppe vid samlingshuset tronar statyn av Lenin. Det här är den mest nordliga av alla Leninstatyer.
Här håller han ett vakande öga över byn som ligger nedanför honom.

Pyramiden ligger på ytterligare en breddgran norr än vad Longyearbyen gör.

Huvudgatan ner från samlingshuset heter…….. rätt gissat. Leningatan.

Magnus och Fredrik på promenad på Leningatan.

Även om människorna flytt byn så var den verkligen inte död. Fåglarna har tagit den i besittning, och flyttat in i flera hus.  Det här vita huset (tyvärr är bilden oskarp) var det något visst med under gruvtiden (har glömt vad det var) men nu är det helt i fåglarnas besittning.

  

Att det är turistnäringen som är det nya guldet på Svalbard har även ryssarna insett. Sedan 2007 har man börjar renovera byn, och har bla byggt en kraftstation med dieselmoterer. År 2013 återinvigdes hotellet, The Tulip Hotel, så det är nu möjligt att övernatta i byn. När jag var uppe i april pratades det om att bygga upp en bensinmack, vilket skulle förenkla för alla skoterförare. Som det är nu måste man dra på slädar med reservdunkar.

Det är dock inte bara för vem som helst att ta en sväng hit. Skoterleden hit är tydligen inte helt utan jobbiga delar, samt att det kräver vapen. Även vistelsen i byn måste ske beväpnad. Guiden visade med stolthet ett trasigt fönster där det ska ha varit en isbjörn som slog sig in i huset. Sant eller ej, en bra historia och dragplåster för hotellet.
Eter ett par timmar i byn, som avslutades med en fika på hotellet, var det dags att åka tillbaka till båten för hemfärd. Vi var jättenöjda med besöket, och det här är en plats jag gärna återkommer till. Och då gärna på skoter!

Även hemfärden genom fjorden var fin. Nu gick larmet om att det fanns en valross på en strand, och kaptenen styrde upp så vi skulle få se den.

Tyvärr var han inte intresserad av att leka fotomodell, så han dök snabbt ner i vattnet när vi närmade oss.
Jag hade fel objektiv på kameran, så Magnus fick äran att föreviga vår första valross.

En annan intressant byggnad vi åkte förbi var det sk ”Svenskhuset”. Här utspelade sig stor dramatik 1872. En svensk expedition hade byggt huset och fyllt förråden med mat. Dock bestämda man sig i sista stund för att inte övervintra där.  En norsk säljägarbesättning på 17 man blev kvar uppe på isen den vintern, och man beslöt sig för att övervintra i Svenskhuset. Där fanns gott om mat i form av konservburkar, som blandades upp med jaktbyten av ren.

Men på sommaren 1873 hittades hela besättningen död. Det visade sig sedan att de dött av konservburkarna som börjat läcka bly.

”Svenskhuset”

När vi närmade oss Longyearbyen färgades himlen orange av solen som lyste i väster. Hade jag inte vetat att den inte skulle gå ner så hade jag nu förväntat mig en härlig solnedgång. Men den började snart lysa intensivt igen.

Väl hemma igen gällde det att duscha och byta om snabbt, för Fredrik hade bokat bord på Huset till klockan 2000. Den här gången var vi inte ensamma i restaurangen. Men de fem rätterna som vi beställt blev återigen betydligt fler. Och till detta lite gott vin så mådde vi alldeles utmärkt.

En perfekt avslutning på en väldigt trevlig dag.