Longyearbyen på sommaren

 

Att uppleva Longyearbyen på sommaren är något helt annat än att vara här på vintern. Nu är byn grå, och det är mycket vatten i markerna. Allt detta ger ett ganska smutsigt intryck. Eftersom det inte finns några träd eller buskar så finns det inget grönt som lyser upp. Visst, det finns lite gräs, men det är absolut inga gröna fina gräsmattor. Dessutom stämmer uttrycket ”Det som göms i snö kommer upp i tö” verkligen in här. Nu ligger det prylar och skrot lite varstans, för att inte tala om alla skotrar som står parkerade lite här o där. Oj, nu tog snön slut, då får jag parkera här till hösten.  Det är som om hela byn väntar på att snön skall komma och täcka skräpet igen.  OK, ska jag vara ärlig så är det nog bara vi turister som tycker det är skräpigt. Byborna tar tillvara på allt och använder/återanvänder det mesta. Finns det tex ett bättre trädgårdsbord än en gammal kabelvinda i trä?

Startklar. Nu är det bara snön som saknas….

Nere i hamnen bytte de stora kryssningsfartygen av varandra, och nu har begreppet turistinvasion fått en ny innebörd för oss.

Efter vår fina tisdag med båtturen till Pyramiden sa vi redan på onsdagen hej då till Fredde som skulle åka till fastlandet, för att sen flyga ner till Holland några dagar. Ett litet missförstånd över vilka dagar som vi skulle komma upp gjorde familjetiden väldigt kort den här gången. Men nu har vi varit här uppe så mycket så vi skulle nog klara oss galant på egen hand. Men vi hann knappt vinka av honom innan de ringde från äldreboendet där mamma bodde och meddelade att hon blivit sämre.  Typiskt, när man befinner sig nästan på Nordpolen och alla flyg är fulla. Som jag redan nämnt satte detta lite sordi på vår vistelse här uppe, men kunde vi nu inte komma härifrån så gällde det att göra det bästa möjliga av situationen. Resten av dagen gick vi bara runt i byn, och sen tillbringade vi ett par timmar på balkongen. Här hade vi fri sikt ner mot Skinnboden, och det var riktigt underhållande att tittade på alla turister som med kameran i högsta hugg slängde sig över den stackars uppstoppade isbjörnen utanför.

 

Efter god natts sömn bestämde vi oss för att ge oss ut på en cykeltur. Jag gillar verklige byns inställning till att det skall vara lätt att röra sig i och kring den. På vintern finns det gratis sparkar, och nu finns det gratis lånecyklar. Perfekt! Den första turen blev upp mot Nybyen. Första stoppet blev redan i höjd med skolan, då jag ville gå ner till älvfåran (skoterleden) för att se hur den såg ut utan snö.

Vy upp över Platåfjället från skolan

Precis innan Nybyen passerade vi nedanför Nissegruva. När vi nu tittade upp på den insåg jag att det faktiskt var ganska brant. Tur att jag haft mina nyinköpta broddar när jag gick upp där för några månader sedan.

Nissegruva, eller för att ta det på svenska, Tomtens gruva.

När vi kört igenom Nybyen satte vi cyklarna för att ge oss av till fots en bit bort mot uppfarten till Breen. Här var det verkligen gyttjigt, och det var fullt av brunt slamvatten som forsade fram. Tur att det byggt små broar av SJ-pallar.

Tanken var att vi skulle vandrat runt här ett tag och fotat, men nu blev det inte så. Det hade kommit ett jättestort fartyg till hamnen och släppt av ca 4 000 passagerare, som nu slussades runt i byn med omnejd. En av platserna som skulle besökas var just dit vi var på väg. Att befinna sig i ett gytter av turister med en nummerlapp runt halsen blev bara FÖR mycket. Vi stod inte ut, utan skyndade oss därifrån.

Turistinvasion. Nu förstår vi vad Fredde menar när han med en suck talar om alla turister som dräller omkring

Vi gav oss i stället ner mot Adventdalen, och tänkte följa den så långt bort det gick på cykel och utan vapen. På vägen ner passerade vi Galleri Svalbard. Detta är ett av de ställena vi inte varit inne på, kan det vara så att vi inte är särskilt kulturella? Men det fick bli ett snabbstopp utanför för att fotografera den omtalade skulpturen som stod utanför.  Men det var lika mycket folk här nere, och överfulla turistbussar gick i skytteltrafik bort till isbjörnsskylten.  Det blev lite stopp på vägen för att fotografera fåglar. Det var gott om olika arter, och för att nämna några så var det Rödnäbbad tärna, som var aggressiva så här borde vi haft hjälm, Vitkindad gås, Svalbardsgås, Snösparvar mfl.

När vi närmade oss skylten var där rena invasionen av fotande turister, så vi kom snabbt fram till att skippa fotograferandet. Men plötsligt blev det en kort lucka mellan bussarna och vi fick skylten (nästan) för oss själva. Så då fick det bli en sommarbild till samlingen över skyltbilder.

Det sista vi gjorde den här dagen innan vi tröttnade på att trängas med alla andra (det märktes verkligen att byns befolkning mer än dubblerats) var att sjunka ner på bänkarna utanför skinnboden och studera turister på nära håll.

Ytterligare en klassisk turistbild från byn.

Utmattade av att se turistspektaklet tillbringade vi sen resten av kvällen och en stor del av natten på balkongen. Ytterligare en underbar kväll med midnattssol. Trots att tankarna i mycket var hemma i Halmstad, försökte vi njuta så mycket som möjligt, och en sådan här kväll var det svårt att inte göra det. En värmande sol, en flaska vin och bara vi – Perfekt!   Eftersom solen gassade rakt in mot balkongen gick det inte att undvika direkta motljusbilder.

   

I dag har vi inte gjort många knop. Efter att ha tillbringat en dryg timme i telefonen med en sjuksköterska på mammas boende var vi så irriterade att vi egentligen inte hade lust till någonting.  Men det underbara vädret gjorde underverk, så till slut bestämde vi oss för en liten promenad i byn. Men först hade jag ett ärende nere på Nordpolen (systembolaget på ön). Eftersom resan hit var en tidig födelsedagspresent till Magnus, så måste vi ju fira lite (fast det visste han inte om). Skumpa och två champagneglas inköptes innan jag återvände hem till Magnus.  Men först lite sightseeing i Longyearbyen i sommarskrud.

      
Resterna av gamla bopålar.  Soluret gör sig klart bättre på sommaren när solen är starkare

Kyrkogården gjorde sig absolut bättre nu än på vintern. Och det var tydligen fler som var intresserade av platsen,
fast jag tror nog att det var det gröna gräset som lockade för honom.

När vi gått igenom byn, vilket går ganska snabbt, tyckte jag vi skulle sätta oss och vila i slänten av Platån. Tror i alla fall att Magnus blev lite förvånad nar jag trollade fram en champagneflaska och två glas (med isbjörnsmotiv).

Grattis i förskott pensionären!

Helt rätt miljö för denna ädla dryck i sitt nallebjörnsglas.

  

Uppfarten till toppen

Men OK, det skall väl erkännas att mitt bland det gråa fanns det små färgklickar i annan färg än vitt. Det finns ju faktiskt lite växtlighet på den här breddgraden. Vi gickl inte hela vägen fram till Breen eftersom vi fastnade vid ett vattenfall en bit på vägen. Här var det så¨vackert så det blev en lång paus. Nu fick vi även erfara att lokalbefolkningen jagar dumma turister som ger sig ut i vildmarken obeväpnade. Jag hade lagt ifrån mig bössan på marken när jag fotade vattenfallet, och då kom det två personer som styrde direkt kurs på oss. Men när jag efter ett par minuter skulle förflytta mig och tog upp vapnet så det blev synligt, bytte de riktning och fortsatte åt ett annat håll. Nu blir det lite bilder på hur det ser ut på den här platsen utan snö.

  

  

Efter fotopromenaden tyckte vi det var dags att testa Husets ”Lördagsbiff”, en rätt som brukar vara oerhört populär. Oxfilé, stekt enl önskemål, och så buffé på tillbehör.  Men innan vi fick gå in och sätta oss måste jag lämna över vapnet till servitören för förvaring i vapenskåp under måltiden. Lunchen gjorde verkligen rätt åt sitt rykte. Smaskigt! Kan varmt rekommendera den här lunchen på Huset!

Magnus hade fått ont i ett knä, så i eftermiddags fick jag ge mig ut själv. Nu tänkte jag ge mig av bort mot Björndalen, som ligger förbi flygplatsen.  Vi hade blivit rekommenderade det här som en fin, om än något skakig cykelutflykt. Givetvis cyklade jag fel, och hamnade uppe vid flygplatsen. Men som belöning för den här missen fick jag en fin vy ut över campingplatsen.

Cykel, kamera, stativ och vapen. Nu är jag redo för Björndalen!

Longyearbyens campingplats

Det var faktiskt inte helt lätt att cykla ut från campingen och vidare ut i dalen. Skumpigt och skakigt var det, och med ett gevär på ryggen och en ryggsäck med ett stort tungt stativ under det, så var balansen inte den bästa. Inte blev det bättre av alla attacker från de Rödnäbbade tärnorna. Flera gånger var det inte långt borta med en vurpa. Men trots anfallen åkte jag och njöt av naturen. Här var det verkligen rena fågelparadiset, och man hade dessutom byggt speciella fågeldammar. Nu orkade jag inte cykla hela vägen långt in i dalen, utan nöjde mig med att cykla fram till fyren (eller vad det nu är). Här fanns i alla fall många fina hytter, och jag skulle mycket väl kunna tänka mig att bo här.

  

Till skillnad från övriga byn så var här riktigt grönt o fint, och det växte även en hel del blommor. Nu fick det bli en dricka paus, med utsikt över den fina kustremsan. Trots att det var stenigt var det väldigt mjuka former på stranden.

Så här långt har arbetet framskridit med det nya hotellet. NU börjar man ana hur det kommer att se ut.

Idag var det meningen att vi (äntligen) skulle få resa hem. Men vädret var av en helt annan uppfattning. Morgonen började hyfsat med en liten dimbank över Adventfjorden.  Men den lilla dimbanken eskalerade snabbt till total dimma, så det var verkligen med stort tvivel vi åkte ut till flygplatsen.

Och när vi kom ut till flyget så såg det ut så här…

Givetvis slutade det med att inga plan kunde landa, och därmed inte heller starta. Nu startade ett totalt kaos på flygplatsen när alla resenärer med både SAS och Norwegian skulle hysas in på rum i byn. Det blev inte bättre av att det kommit in ett fartyg som bokat upp rum. Vi valde att inte berätta att vi hade eget boende, för risken att bli bortglömda bedömde vi som överhängande. 

Så småningom bussades vi in till byn igen, och Magnus o jag blev körda till Funken. Såväl allt bra, men nu fick vi sitta här i fem timmar och vänta på att ev få ett rum…….suck….

Funken

Nu skulle jag kunna skriva en hel roman om kaoset och informationen från SAS, eller rättare sagt bristen på information från SAS. Den enda info vi fick var av Fredde som blivit strandsatt på Gardermoen eftersom inga plan lyfte mot Svalbard. Så småningom fick vi ett rum och kunde andas ut. Efter så många besök på ön blev det nu första hotellnatten här. Kändes onekligen lite udda!

Kaoset och bristen på information har fortsatt idag. Typiskt att vi skulle få lite gratis och bonustid här uppe vid ett tillfälle när vi bara ville åka hem.  Nu blev det i alla fall inga fler dagar här uppe, för på eftermiddagen lättade det och vi blev åter bussade ut till flygplatsen. Och efter lite tjafs och fula tricks så kom vi med planet trots att vi bara hamnat på standby listan.

Farväl Svalbard och Longyearbyen för den här gången. På återseende om två månader då det blir en isbjörnsexpedition med M/S Origo och Better Moments.