3 februari
    
       
 

Jodå, jag har sovit hyfsat i natt. Det gällde bara at få ner axlarna rätt i den djupa gropen, och bortse från att det var kallt. Dessutom har det läckt vatten från taket. Med andra ord en helt vanlig natt i ett tält 20!
När vi vaknade i morse möttes vi av ett ännu vitare landskap än när vi la oss. Det hade snöat en hel del under natten, och dessutom blåste det.  Det kändes med andra ord som om det var läge att göra en omplanering inför dagen. Det var inte förenat med tillräcklig säkerhet att ge sig upp mot det gamla lapplägret på Långfjället. Magnus, Mattias och jag satte oss och slog våra kloka, men trötta, huvuden ihop. Vi löste snart problemet, och hade en ny plan färdig.

Medan Mattias och jag värmde oss och åt frukost gick Magnus och martin upp till förläggningen för att se hur det gick för ungdomarna när de skulle riva förläggningen. De hade fått at de skulle vara klara till 0930. Jag kom upp 0920 och då såg det ut som om de skulle klara tiden. Endast fem minuter försenade ställde de  glada upp för avlämning. Men nu möttes de av en lätt irriterad (för att inte säga MYCKET irriterad) kapten. Tälten var visserligen rivna men annars var det mest kaos. Med tanke på vädret kan jag faktiskt köpa att det var lite rörigt, men att de inte kan hålla ordning på sina grejor köper jag inte. Hittar man en sovsäck ligga slängd på marken, och sen INGEN känns vid den så stiger adrenalinet lätt.
  
       
 
 
 
VEM äger den här sovsäcken?
  
       
 
Ska det vara så svårt att erkänna att man varit slarvig. Nu var det inte bara sovsäcken vi hittade, och dessutom var tälten inte vårdade utan bara ihoprullade med ett antal kilon snö och is i tältduken. Det var inte populärt när de fick göra om tältduksvården.
  
 
 
       
 
Klockan 1030 kom vi så äntligen iväg. Planen var nu att följa det gula spåret ett par kilometer för att sedan snedda ner mot sjön. Vi hade tur och fick åka i helt nyspårade spår, och det gjorde det hela betydligt enklare. Men nu såg vi vilka framsteg eleverna gjort. Backarna gick galant med endast ett fåtal vurpor. Även när vi bröt spåret och jag pulsade iväg i djup mjuk orörd snö gick det bra, var lite orolig att det skulle bli många vurpor eftersom djupsnön gjorde det svårt att komma upp om man ramlade. Men även den här svårigheten gick hyfsat, och det blev inte så många djupdykningar i snön.
  
       
 
 
 
Vi klarade det! Hurra vad vi är bra!
  
       
 
   
  
 
 
     
 

Nu såg vi vårt etappmål, bryggan vid Grövelsjöns södra strand, endast en kilometer bort. Detta var en morot så bra som något annat, och farten ökade markant sista biten. Väl framme gav jag order om matlagning, och snart grävdes det ordentligt.

Eftermiddagens program var lite ”hopp och lek”, där ungdomarna fick tolka efter snöskoter, prova på att köra skoter samt praktisk lavintjänst.

På lavintjänsten  fick de tex pröva på hur det är att bli begravd i snö, och kompisarna fick med hjälp av lavinsonder leta upp den ”saknade”. Att snö faktiskt är tungt kom som en överraskning för de flesta, så det var en nyttig upplevelse
  
 
   

  
     
 
Att köra skoter var skitkul tyckte alla. Men kanske inte så lätt som man kan tro. Det hoppar och kränger en hel del, och att gasa med tummen känns helt fel. Men KUL är det!
  
 
   

  
     
 
Skidtolkning är en konst för sig. Med något spänt i blicken ställde gruppen upp bakom skotern och tog tag i linan. Och sen var det bara att köra…. eller…Nej så lätt var det inte. Vurporna var många, och vingligt gick det. Men det hördes glada tjut över hela sjön när de klarat en sväng. Och det gick bättre och bättre, och på tredje varvet var det flera grupper som stod på benen hela tiden.
  
 
   
   
  
     
 
I kväll har vi avslutat den militära delen av utbildningen, och det gjorde vi med en pampig fackelmarsch. En mycket stämningsfull stund på planen utanför fjällstationen. Det syntes i deras ansikten att det var lite speciellt. Fk Ahlqvist lämnade över styrkan till mig som i korta ord (det började bli kallt, -8grader) sammanfattade veckan.
  
 


   
  
     
 
Som avslutning på ceremonin kallades veckans tre födelsedagsbarn fram.  Jag överräckte en liten present till Kassandra, Måns och Rasmus, och sen hurrades det.
 
 
 
 
Födelsedagsbarnen tillsammans med kurschefen
  
     
 
För mig avslutades kvällen med omplåstring av skoskav. Några elaka blåsor på fötterna behandlades och tejpade, men något hinder för morgondagens skidåkning är det säkert inte.
  
 
 
     
     
 
Nu är uret lite över ett  på natten och den enda på hela fjällstationen som är vaken är jag. Tröttheten håller på att ta ut sin rätt, så därför är dagens anteckningar kanske lite kortare än normalt. Men nu hägrar sängen för ett par timmars sömn.