8 juli: 

”Take My Breath Away” dånade ur telefonen kl 0600 och det var dags att slå upp de ljusblå. Kan inte säga att jag sovit särskilt bra i natt, har varit alldeles för varmt. Det är inte alltid bra att vara van vid att, oberoende årstid, sova med fönstret öppet. Men nu var det dagen då vi äntligen skulle börja vandra. Frukosten var snabbt avklarad, och sen återstod då frågan hur väl vi skulle städa rummen. Ingen av oss begrep ju den finska lappen…. Men med tanke på att det inte fanns några ordentliga städprylar så bestämde vi att det nog räckte med grovstädning – vädring av sängkläder och sopning av golven. Skulle vi nu ha fel så överlät vi, utan något som helst dåligt samvete, en mer noggrann städning till Siw. Eftersom hennes onda fot inte tillät någon vandring skulle hon bo kivar på vandrarcentrat hela tiden Bara byta stugan mot ett rum i huvudbyggnaden. En snabb kontroll med den andra stugan om de var vakna och fått in rätt tid på väckningen. Vakna var dem, även om de låg lite efter oss i schemat.
Det såg ut att bli en solig dag, dock lite blåsigt. Utanför stugorna blåste det kallt, men det blir nog ett bra vandringsväder. Tro´t eller ej, men klockan 0800 var vi färdiga. Då hade Siw erbjudit sig att städa deras stuga så vi skulle komma iväg i tid.  Men innan vi lämnade stugorna var det dags för den traditionella ”Dagens gruppbild”

Samlade för sista gången på ett par dagar. Nu lämnar vi Siw och hoppas hon får ett par härliga semesterdagar.

Den inledande sträckan av dagens etapp, längs med stora vägen, slapp vi nu eftersom Siw kunde köra oss bort till parkeringen i utkanten av byn. Otroligt skönt att slippa gå den biten! Nu kostade vi på oss att köra lite längre norrut, men när vi efter ett par kilometer kom till tullstationen vände vi tillbaka.  Parkeringen var en stor grusplan, där det stod ett antal husvagnar/bilar. Det tog lite tid att lasta ur alla ryggsäckarna och se till att alla fick rätt stavar och alla spännena på ryggsäcken var rätt knäppta. Men tillslut så var vi färdiga att ge oss i kast med Mallaleden, som även är en del av Nordkalottleden. Vår första vandring på finsk mark.

  

Den första biten traskade vi på i björkskog och vi var långt ifrån ensamma. Det var gott om mygg som såg oss som en vandrande frukostbuffé. Efter bara en kort stund kom vi fram till en forsande jåkk – Siilasjoki. Men eftersom Mallaleden är välbesökt så fanns här en stabil bro att gå på.

  

Snart började marken luta uppför och det blev varmt.  Trots myggen var det bara att stanna för att lätta lite på klädseln. Nu skulle myggsprayen få bekänna färg! Verkar funka även i år. De andra svor betydligt mer än jag över myggen. Det var lite småjobbigt att gå uppför, stenar och rötter gjorde sitt bästa för att få oss på fall. Dessutom tog det lite tid att väcka kroppen och få den att förstå att nu gäller det att jobba. Men när vi kom upp en bit och lämnat de högsta träden bakom oss kunde vi njuta av en finfin utsikt.

  

 

  

Efter fikat hade vi en behaglig sträcka framför oss. Visst, det gick lite uppför, men det var oerhört lättgånget över fjällhedarna. Många åker med båten över till Koltaluokta, passerar röset och fortsätter den här vägen tillbaks till Kilpis. En fin dagsetapp på ca 18 km, och leden var verkligen vältrampad. När dessutom solen sken fint och myggen för tillfället inte jagade oss så var det verkligen propaganda för fjällvandring. De små fjälltjärnarna lyste blåa och såg riktigt inbjudande ut. Men något bad hade vi inte tid till.

En vy tillbaka. Den vältrampade stigen, den stora stenen som är markant och så stigen som fortsätter upp på Pikku Malla (nästa gång, då skall det bli ett toppbesök…..)

FÖRSTA filmen från MALLALEDEN (Öppnas i nytt fönster)

Nu närmar vi oss toppen av den här stigningen.

Stigen blev efterhand något stenigare, och vi gick nu lite på sluttningen av Iso-Malla. Vi hade hela tiden en jättefin utsikt över sjön och ögonen drogs ohjälpligt mot slutet av den och början av Goldajávri där vi visste att röset fanns. Men tji röse. Enda problemet med den här sträckan var när vi kom fram till en brant nerförsbacke, där stenarna rullade under fötterna på oss. Som jag skrev i etappöversikten – ledens enda blockmark.

ANDRA filmen från MALLALEDEN (Öppnas i nytt fönster)

Jag hade tänkt att vi skulle stanna för lunch i närheten av vattenfallet Kitsiputous, men när vi kom fram dit hittade vi inte den perfekta lunchplatsen. Men en paus här blev det. För min del blev det ryggsäck av och kamera fram. Nu skulle det fotograferas fallande, forsande vatten.

      
  
Kitsiputous

Här kunde jag ha stannat länge, men fick nöja mig med en dryg kvart. Det hojtades om elaka myggor som anföll när vi stod stilla. Jag märkte inga myggor….. Innan vi tog på ryggsäckarna var vi ju tvungna att ta fram lillkåsan och dricka vattenfallets skål. När vi började gå igen kom vi in i ett parti med låga björkar och en del videsnår. Betydligt bökigare och tråkigare att gå i.

Passerade en skylt, som vi inte riktigt förstod innebörden av. Vattenfall? Ravin?

Snart gick vi förbi en finsk familj med tre barn. De kunde faktiskt lite engelska, och vi förstod att en av ungdomarna hade fått problem med ett knä. Men att det var allvarligt framkom inte…. Vi fortsatte glatt vidare, och nu skulle vi hitta en fin lunchplats. Och inte behövde vi gå särskilt länge förrän vi kom ut från videsnåren och där låg den framför oss. Fram med kök och på med vattnet! MAT!!

När vi satt där och mumsade på våra torrfoderpåsar dök det plötsligt upp en helikopter som kom allt närmre. Vi fick nästan känslan av att den var på jakt efter oss, när den sänkte sig och landade bakom dungen. Vi drog slutsatsen att det var en räddningshelikopter som skulle plocka upp tjejen med det onda knät. Och det var nog en helt rätt gissning.

      
Så här ser en finsk räddningshelikopter ut. Jag är tacksam om vi slipper se den på ännu närmre håll.

Efter en dryg timmes rast tyckte jag att det räckte, så då var det bara att packa ihop och ta på ryggsäcken. Stärkta av lunchen gick det nu lätt att gå, och vi började nu skönja stigen ner mot gränsen och röset. Vi mötte en hel del folk och hundar, men några pratstunder blev det inte. Lär man sig inte engelska i finska skolor?????

  
Har inte färdledaren koll på åt vilket håll leden går?  Eller längtar hon hem? Nu är vi i alla fall framme vid slutet av platån, och det börjar  slutta utför. Ser ni röset långt där nere?

Bara för att det nu var utför innebar det inte att det var lättare att gå. Tvärtom. Bitvis var det ganska brant, stenigt och fullt av rötter. Dessutom var det även ganska lerigt och halt. Tror faktiskt att vi förflyttade oss långsammare nu när vi gick ner igenom skogen här, än i förmiddags när vi gick upp på andra sidan. Men vid varje steg neråt bland stenarna kändes det som en kniv rakt in i hålfoten. Inte skönt, och lite oroande med tanke på att det var första dagen. Men det finns ju Ipren…..  Ibland glesade skogen ut och vi fick en fin utsikt över fjällen i fjärran.

Till slut så kom vi i alla fall fram till gränsen och renstaketet. Nu var det bara att följa den ner till sjön. Om det berodde på att vi nu var lite trötta i benmusklerna eller om det var psykologiskt vet jag inte, men oj vad dryg den sträckan var!

Jag gick och gnolade på Nordmarks ”Vandraren” ,men tröttnade efter ett tag på den. Lättvandrat så här den sista kilometern i Finland, men oj vad segt.  Äntligen kom vi fram till en liten sjö där den finska vandrarstugan fanns. Här fanns det även ett antal skyltar med olika mål och leder. Men ingen vägvisning till Treriksröset, i alla fall ingen som vi förstod. Visade sig sedan att Treriksröset heter Rajapyykki på finska, och dit var det nu 400 m.

Efter ca 500m kom vi fram till ett riksröse mellan Norge och Finland. Nej, inte Treriksröset, men gult och fint var det, och härifrån såg vi nu den gula klumpen ute i vattnet.

Riksröse nr 294. I bakgrunden Treriksröset, och sen ser man gränsen sträcka sig bortåt i bakgrunden.

När vi var här en julinatt 2004 så kunde man ta sig ut till röset från alla tre länderna. Nu gick det endast en spång ut till bryggan från den finska sidan. Vilken tur att vi kom från rätt håll och slapp gå en omväg.

  Nu var vi framme vid Röset som gett namn åt den här vandringen. Sveriges nordligaste punkt. Det är inget vackert röse.Ja egentligen är det inget röse utan en stor gul betongklump. Men det är en väldigt speciell känsla att stå vid det och gå runt det. Ett tillfälle som givetvis ska förevigas med lite skumpa.

Äntligen framme vid Treriksröset!!

FILM Ankomsten till Treriksröset (Öppnas i nytt fönster/flik)

 

 

 

…och här stötte vi på lille Plupp…

Från Treriksröset och till Goldahytta är det bara tre kilometer, så vi tyckte vi kunde kosta på oss en ordentlig rast vid röset.  Det blev många foton, och jag lyckades lösa ut gruppfotot utan att behöva använda mitt lilla Gorillastativ. Två tjejer kom gående ut till röset, och de kunde engelska. Först tog jag ett foto på dem och sen fick de plåta oss. Samarbete på internationell nivå! Nu var det ju inte bara fotografering vi ägnade oss åt. De små flaskorna med bubblande innehåll skulle ju öppnas. Tack Magnus för min lite större flaska med Veuve Clicquot. Den var väl värd att ha burit på, och det gällde även liket som jag fick bära med hela rundan. Gott Gotti Gott Gott!

När vi lämnade röset hade det mulnat på ordentligt, och vi ville nu komma fram till stugan innan det ev skulle börja regna. Vi följde i princip strandkanten av Goldajávri, och här var det verkligen grönt o fint. Alla blommande Hönsbären gav nästan intrycket att vi gick i en skog full med vitsippor.

Att den sista kilometern innan man kommer fram till dagens mål alltid skall vara så seg. I ärlighetens namn så gick det ju inte fortare när Lisbeth och jag ville fotografera blommor längs med vägen.  Så Katarina och Linnéa , som inte ville plåta blommor, älgade i väg före oss andra. Ögonen spanade hela tiden efter stugorna, men utan resultat.  Men så svängde stigen plötsligt åt höger, och då såg vi Goldahytta uppe i sluttningen. Vilken härlig syn!

Kommer inte Eva snart och låser upp

Våra stugrutiner sitter i ryggraden. Eftersom vi nu var ensamma i stugan behövde vi inte ta hänsyn till några andra. Först en snabb fördelning av sängarna, och sen tände jag kaminen. Det var inte speciellt kallt inne, men lite rått. Dessutom hade vi fuktiga kläder som vi ville ha torra. Och givetvis- mysfaktorn. Den är väl så viktig!

Nu var det ett par timmar sedan vi åt lunch, så magarna hojtade om mat. Medan vattnet kokade upp, och maten sen stod och drog i påsarna passade vi på att stretcha. Kroppen skall ju helst vilja jobba i morgon också. Sen blev det en riktig delikatessmiddag. Även om alla inte älskar påsmaten, så tycker jag att den är riktigt god. Och inte blir den sämre av något gott att dricka till….

 
En god middag medan det sprakar mysigt från kaminen.

Det blev ingen sen kväll i kväll heller. Även om det inte regnade ute så hindrade myggen oss från att sitta ute och ha det skönt. All frisk luft och motion tog även ut sin rätt, så nu snarkas det i stugan. En kort summering av dagen är att det var en trevlig etapp, och att återse Röset kändes lite speciellt. Verkar även som om vi för första gången har ett snabbare tempo(har legat på 3 km/h inkl raster), och det känns skönt att veta inför kommande, längre, etapper. GÄSP, känns som om jag också skall förena mig med John Blund.