9 juli: 

Klockan 0600 pep min klocka i morse, och då var det bara att sträcka på kroppen och hoppa upp. Verkar inte som om det regnat i natt, men fortfarande mulet och grått ute. Nu ska vi se om morgonrutinerna också sitter i ryggraden så vi blir klara på de två timmar jag sagt. Med tanke på att vi bor i stuga och inte har så mycket att fixa med packningen nu på morgonen så borde det funka…..

Gröt och vatten kokades, mackor tuggades och frukosten gick hyfsat snabbt. Städningen flöt också på bra, och det var skönt att vi inte behövde gå så långt för att fylla på med rent vatten i hinkarna. Sen kom det lite grus i maskineriet, för klockan 0800 var vi inte färdiga. Det här måste funka bättre de kommande mornarna när vi har längre etapper att avverka. Dagens etapp på 13 km till Gappohytta var vandringens kortaste, så jag valde att inte mana på för mycket, utan gick istället ut med ryggsäcken och väntade utanför. Fick snart sällskap, och 20 min efter utsatt tid var alla klara. Men innan avmarsch var det fotodax. Dagens groupie skulle tas utanför stugan.

NU är vi klara. Mot Gappostugan!

Den första biten av dagens etapp var ganska blöt. Här gällde det att hålla sig på stigenför att undvika de största vattensamlingarna. Vi följde Goldajávri bort till dess utlopp, och här var det verkligen lättgånget. Dessutom var det mjukt och skönt för min stackars fot att gå på.

   

Efter att ha klivit över renstaketet lämnade vi sjön och började nu stiga upp mot högplatån. Nu var det dags för hjärtat att börja jobba lite. Här steg även kroppstemperaturen, så det fick bli en liten paus för att lätta på klädseln.  Och nu var det hög tid att ta fram lillkåsan. Alkohol håller myggen borta, eller hur var det med det? Anna tyckte att nu skall vi smaka på hennes whisky, som absolut inte var rökig utan mild och god……… Jag tycker att bilden nedan talar sitt tydliga språk om hur det var med det…….

 
Kommentar överflödig…….

Stärkta, eller bedövade, av denna smaksensation fortsatte vi uppåt och fick snart en fin utsikt över Goldajávri och dess andra strand där vi nyss gått. Vi kunde även skymta Goldahyttan, men Treriksröset såg vi inte.

På vår väg uppför passerade vi på håll Riksröse 293Aa. Det här röset hade jag tänkt jag skulle gå fram till för att fota, men det hade min fot absolut inte någon lust med. När vi kom upp på ”platån” blev underlaget mer stenigt, vilket drog ner tempot något.

För att vara en led i Norge var den ovanligt välmarkerad med röda ”duttar”. Kommer fortfarande ihåg hur dåligt det var 2013, då markeringarna plötsligt mitt ute i ingenstans tog slut. Men här var det som sagt välmarkerat med rösen och målade stenar. Detta måste givetvis förevigas.

 

Här hittade vi en liten bäck, och då blev det kaffepaus. Vi ska inte drabbas av någon kaffeabstinens, och Lisbeth brukar protestera ljudligt om det inte blir kafferaster. Men nu var det skönt att sitta ner en stund och tanka i lite mer energi i kroppen.

Men trots energipåfyllningen lyckades vi inte hålla gårdagens tempo. Nu gjorde det inte så mycket idag, men hur ska det bli i morgon? Det tog drygt två timmar att gå de ca 3 kilometrarna fram till det planerade lunchstället, Indre Skjardalen. Kartan visade att här fanns det tre bäckar som vi skulle passera, och någon av dem borde passa för att rasta vid, även om höjdkurvorna talade om att där var kuperat. Väl framme vid den första bäcken visade det sig att den låg nere i en ravin. När vi stod och beundrade det mäktiga i landskapet blev vi omsprungna av två finska ungdomar. Där gick det undan!

Vi valde att fortsätta lite till, och det visade sig vara ett helt rätt beslut. Nästa ravin innehöll det perfekta matstället. Det gällde bara att ta sig ner för backen helskinnad.

 
Ska vi ner där? Verkar brant och lite lurigt med rullande grus/stenar…

När alla lyckligt o väl kommit ner sprack molntäcket upp lite och solen tittade fram. Bättre kunde det inte bli, så det var bara att beordra ryggsäck av. NU är det lunchrast!

Ska vi ta av ryggan. Vi som sitter så bra.

Maten smakade utmärkt efter förmiddagens stigning. Här blev det en liten diskussion mellan Åse och mig om vikten av att äta ordentligt. Två varma koppen och macka är INTE vad jag kallar för tillräckligt energirik lunch.  Även om man inte gillar påsarna så behövs energin. För ett antal år sedan lekte vi leken ”vad som händer i kroppen om man går tom på energi, dvs inte äter rätt. Och den leken vill jag inte leka igen. När vi satt och njöt i solen såg vi plötsligt en tjej som kom gåendes med en cykel. Och vilken hoj! Snacka om rejäla däck! Vi pratade lite och sen försvann hon bärandes cykeln över bäckarna och stenarna. Det här var även en utmärkt plats att leka lite med kameran på. Vatten- alltid lika fascinerande, och det var gott om fin Polarull. Och så fick vi ett nytt besök av vår lille favorit Plupp. Ännu en bild att visa barnbarnen, och berätta att mormor träffade på Plupp i år också.

 
          

Jag bedömde att vi nu skulle ha ca 5 km kvar till stugorna, så det såg ljust ut för att vi skulle komma dit i god tid innan kvällen.  Nu var det återigen lättgånget när stigen ringlade sig fram på sköna fjällhedar.  Vi lunkade på ganska bra, och kostade på oss små korta sittpauser. Vi kostade på oss en något längre paus där ryggsäckarna åkte av, men då kom myggen direkt. Med andra ord var det skönare att gå.

 

Vid fyratiden såg vi äntligen stugorna framför oss, och givetvis låg de på en lite kulle. Men det skulle väl inte ta så lång tid att gå dit……En något mer noggrann kartläsning från min sida då hade kanske fått mig att omvärdera den tanken något. Lisbeth och jag kom lite efter de andra som glatt skuttade iväg mot stugan. Men plötsligt såg vi dem sitta på några stenblock och titta ömsom åt höger och ömsom åt vänster. Såg nästan ut som om de tittade på en tennismatch. Att det var något i naturen som stoppat dem var uppenbart, och förmodligen innebar det ett problem som skulle lösas för mig. Men vad var det? Ett vad?

 
Naturen hade plötsligt ändrat karaktär, och nu var det lite av en Canyon, med fina jättegrytor.

När vi kom fram till de andra visade det sig att det var en lite bökig övergång över ett vattendrag. Stenblock som sluttade brant ner mot en djup klyfta som vi skulle ”hoppa” över, där vattnet forsade. Eller försöka vada över…  Jag valde alternativet att gå ner på ett sluttande block, och sen ta ett stort kliv. Det kändes bra och jag fick bra fäste på stenen. Borde inte bli några problem. Men här tog vi det säkra före det osäkra så de som inte ville gå över med ryggsäcken slapp. Det blev några extra vändor för mig, men alla kom lyckligt o väl över helskinnade. Men en liten pulshöjare blev det nog.

 

Nu var vi i alla fall på upploppet mot stugorna. Bara 500m kvar, och även om det var uppför kändes målet nu nära. Stugplatsen innehöll två större stugor och en liten hundstuga. Ungdomarna som passerade oss tidigare i dag bodde i den ena av de större stugorna så då la vi beslag på den andra. Lägret var intaget, återstod bara ”Inred och befäst” Och är det något vi är bra på så är det att snabbt slänga ut våra prylar.

 

Lisbeth var snabb med att hissa den norska flaggan. Nu var stugan intagen!

Ohhh vad det var skönt att få ta av kängorna, och stoppa ner den bultande foten i ett par ”Foppatofflor” Skuttandet över det sista hindret hade inte varit skönt för foten. Dessutom var den nu svullen….. Ipren….

Packa upp, tända kamin osv. Ritualerna satt, men det var lite tidigt för middag. Tyvärr var vädret återigen av det sämre slaget, så ingen utekväll i dag heller.  Men det var absolut inte för tidigt för en stugskål, och en ”bra jobbat idag” skål.

Efter att ha läst stuginstruktionen infördes raskt vattenransonering. Här var det långt till vattnet. Dricksvattnet skulle hämtas nere vid jåkken vi ”hoppat” över. Det innebar 1 km gående tor för att hämta vatten. Nu förstod vi varför det fanns ett ok att hänga hinkarna i. Däremot gick sjövattnet som fanns precis utanför stugan, alldeles utmärkt att använda som matvatten och diskning/tvättning. Nu hade vi tur och fick en full hink av ungdomarna (stort TACK), så vi hade inget akut vattenbehov. Men inget slösande! Lisbeth och Katarina beväpnade sig så småningom med hinkar, ok och myggspray och gav sig ut efter vatten.

            

Det blev en skön och avkopplande kväll, där vädret växlade kraftigt- Ibland sol, ibland regn och ibland allt på en gång.

Det blev en hyfsat tidig kväll igen eftersom jag vill komma iväg extra tidigt i morgon. Räknar med att vi har vandringens tuffaste etapp framför oss när vi skall passera igenom Isdalen. Så det var bara att göra sig extra populär och meddela att jag kommer att väcka alla klockan 0500. För att vara säker på att själv vakna i tid satte jag telefonen att ringa……..

 
Några kvällsbilder från Gappohytta där vädret/ljuset bjöd på ett fint skådespel