10 juli: 

Jisses vad det lät när telefonen hojtade i morse. Katarina och jag kom snabbt upp och började väcka Anna och Åse.  Men plötsligt hojtar Katarina- ”Men Eva, klockan är bara 0400… ” En snabb koll på klockan visade att hon hade alldeles rätt. Hur i helsike hade jag kunnat ta fel på en hel timme? Nåja, Katarina fortsatte glatt in till Linnéa och Lisbeth och väckte dem med orden –” Kloickan är bara fyra så ni kan sova en timme till”

Katarina och jag valde att vara kvar uppe, och påbörjade vattenkokning mm inför frukosten. Nu kom jag på varför telefonen jäklats med oss. Den hade fortfarande både svensk och finsk tid inprogrammerad. Och i Finland var klockan nu lite över fem. SUCK! Gissar att jag inte är den mest populära färdledaren just nu. Men morgonstund har guld i mun, eller hur var det med det. Knappast när jag tittade ut i alla fall. Den där önskningen om att få gå i Isdalen i fint väder sket sig ordentligt. Grått, mulet, duggregn och bara några få plusgrader (5st)…. Såg faktiskt ut som om vi befann oss mitt i molnen.

FILM. Morgondimma vid Gappo (öppnas i nytt fönster/flik)

När vi återigen väckte de andra var te/kaffevattnet klart, så idag gick frukosten extra snabbt. Det här gjorde att vi faktiskt var klara till min avgångstid 0700. Men idag var det flera som var trötta, medan andra verkade lite skeptiska över vädret.  Ingen jublade över att vi skulle ut och gå i vätan, och mer blött o dimmigt verkade det vara åt det hållet vi skulle gå.

Efter dagens gruppfoto var det bara att ta sikte på dimman och ge oss av. När vi passerade ledskylten måste jag erkänna att det för en sekund var frestande att ändra om rutten och gå direkt mot Pältsa. Bara 10 km, och inga stenblockspassager….. Men NEJ, här fegas det inte ur. Mot Isdalen och sedan Rostahytta.

Rostahytta nästa.

En sista tillbakablick mot Gappohytta.

Etappen inleddes med en lång, men inte särskilt brant stigning. Men tog inte lång stund innan stugorna försvann i molnen bakom oss. Det var i alla fall skönt att inleda dagen med att gå på fjällhed. Mjukt och skönt för lite stela benmuskler och min fot.

Det här blev en dag som utvecklade sig till en ren transportsträcka till nästa stuga. Vädret gjorde att vi inte såg särskilt mycket av det storslagna landskapet vi hade runtomkring oss. Det innehöll ett antal stora och små vad/vattenövergångar, halkande runt på stenblock, passering av svensk/norska gränsen två gånger och som avslutning kom även regnet.  Det finns egentligen inte särskilt mycket att skriva om dagen, och inte har jag särskilt mycket bilder heller. Trots regnskydd på kameran var linsen ständigt full med vattendroppar och imma. Och övriga i gänget hade dom flesta sina kameror längst ned i ryggsäcken. I ärlighetens namn förstår jag dem, det blev ju inga storslagna vyer att fota…..

Men några bilder har jag, varav några innehåller vattendroppar på linsen. Men även det är en skildring av dagen. Jag låter helt enkelt bilderna beskriva om hur dagen gestaltade sig från det att vi svängde in i Isdalen och kom fram till första vadet.

Coveboots på, INGA blöta fötter i år

Första och längsta vadet. Nu skulle alla få testa sina nyinköpta cover boats. Inga våta och kalla fötter i år! Då hör man en rad svordomar från Anna. Hon har bara fått med sig en (1) sko. Först svär hon över Naturkompaniet, men sansar sig sen och säger att hon kan ju ha glömt den andra hemma, även om det inte är troligt. Hur löser vi det här. Ska hon hoppa över på ett ben? Som ni ser på bilden ovan så fick hon vackert stanna kvar på startsidan medan jag ledde över de andra. Fast jag tycker det ser ut som om hon inte vill/får vara med oss andra (smile). Skämt å sido, sen var det bara för mig att knata tillbaks över till henne med en av Katarinas skor. Det blev med andra ord en hel del vattenpromenader för mig idag.

  

Det var skönt med lite uppförsbacke efter att först ha vadat och sen suttit ner i ett stenparti för en kortare fikarast. Det började bli lite kyligt i den råa luften så det var behövligt att trampa upp värmen lite.

 
Det såg ännu mer ovälkomnande ut när vi tittade in mot Isdalen

Efter lite stigningar passerade vi gränsen igen och kom åter in i Norge. Här var det en klar och tydlig gränspassage med ett stort
Riksröse,- nr 291.

Efter ytterligare någon dryg timme kom vi fram till den mest steniga delen av dalen. Det lilla som gick att se visade på en fantastisk natur. Men jag är inte helt säker på att alla i gruppen uppskattade den och just där och då tyckte att fjällvandring är toppen.

När det steniga partiet var avklarat kom vi fram till en gräsplatå och kunde se en liten bit framåt. Detta pga att det nu började slutta neråt. Bredvid oss kastade sig jokken ut i ett vattenfall och såg sedan ut att bli bredare. Med andra ord gällde det att äta och få i kroppen lite energi innan nästa vad. En bit ner i backen hittade vi ett hyfsat ställe, och nu tror jag alla tyckte det var gott med varm mat i magen.

Den gröna dalen öppar sig framför oss. SLUT på stenar!!!!

Att luta kameran lite ger onekligen fallet ett lite mer annorlunda utseende. Men det forsade friskt och vattnet var kallt o jättegott.

Vadet över jåkken var inte särskilt besvärligt, men vi ska nog vara glada över att det konstigt nog inte var så högt vatten. Det strömmade rätt bra under några meter av vadet vadning. Det kändes ordentligt i foten efter den andra turen med Anna över jåkken. Efter vadet blev det nu hög tid att ta på regnbyxorna, för nu ökade duggregnet i intensitet.
Resten av dagen fick lite ”Sound of Music stämpel över sig” Dalen var grön och fin och full av smörblommor och inte särskilt kuperad. Men den innehöll som sagt ett antal kortare vad. Tänk vad mycket tid vi har sparat genom våra cover boats. Dom var verkligen välsignade! Vältrampad och lättgången stig över fjällheden/gräset, men ändå tappade vi tempo. Trots det nu så mjuka underlaget, uppskattade jag inte alls temposänkningen. Långsammare tempo innebar mer belastning på foten, och dessutom blev det fler steg, Nu började jag verkligen längta till stugorna.

Äntligen såg vi Rostaelva framför oss lång där nere. Då släppte jag på att gruppen skulle hålla ihop, och Katarina, Lisbeth och Linnéa fick gå i förväg. Vi andra tog det lite lugnare på den hala och leriga stigen nerför.  När sen regnet ökade blev det lite besvärligare. Det var som att vara ute och gå med två blindstyren. Både Anna och Åse hade problem med regnvattnet på glasögonen och såg inte särskilt mycket. Jag satte Anna till att gå först så Åse kunde ta sikte på hennes röda jacka. Själv gick jag sist och styrde Anna rätt så hon hittade stigen. Vi var nog en härlig syn att skåda där vi virrade fram mot stugan. Nästan exakt 12 timmar efter att vi lämnat Gappohytta var vi framme vid Rostahytta.

 
Rostahytta, en underbar syn!

HÄR var vi sannerligen inte ensamma. Stugorna var fulla, men de andra hade skaffat plats även åt oss. Snacka om att det var skönt att komma in och få ta av sig de blöta kläderna. Stugan var relativt nybyggd, och jättefin, men jag saknade torkställningen vid kaminen. Nu var det anordnat för torkning i ett rum på baksidan av kaminen, men torkförmågan där var inte särskilt stor. Med andra ord var det bara att bygga upp sin egen torkställning av liggunderlag mm framför kaminen.

Det första som måste göras när vi bytt om till stugkläder var att packa upp ryggsäckarna så de kunde torka inuti, samt att all annan utrustning fick möjlighet att torka. Enda platsen att göra det här på blev för mig och Lisbeth att bre ut oss i korridoren. Men som sagt, vi är bra på det.

  
Men jag tycker faktiskt att vi har lite ordning i kaoset

Nu smakade även den rökta whiskyn bra. Tänk vad smaken ändar sig efter en lång regnig dag bland molnen i fjällen…

Alla såg ganska färdiga ut, så nu gällde det att snabbt få igång matlagningen. Idag var det ingen som höll på med egen torkad mat, utan nu skulle det gå fort. Jättegott med Reals viltgryta tyckte jag, men smaken är som baken. Lisbeth diskade och sen väntade sängen.

 

Anna och jag delade rum med tillsyningsparet som var där över helgen. Jag frågade hur tidigt vi kunde gå upp i morgon med tanke på att en ny 20-kilometers etapp väntade. Var rädd att det skulle vara tyst till kl 0700 eller något sådant. Men vi fick gå upp när vi ville. Tack för det. Jag bestämde ny väckning kl 0500 men nu vågade jag inte ställa telefonen. Det fick bli klocka. Den gick i alla fall helt säkert på svensk tid!

Vad ska man säga om dagen? Ja inte blev den som jag hoppats, men det var ändå en fin etapp. Vi kunde i alla fall ana storheten i landskapet. Vad som oroar mig lite är att med tanke på att tempot sjönk så kraftigt i slutet av dagen är att krafterna börjar tryta i gänget. Hoppas jag har fel och har träningen varit seriös så ska det inte bli några problem. Vill dessutom ta så få steg som möjligt i morgon.  Kommer ihåg etappen som väldigt lättvandrad, trots att det går uppför innan vi når gränsen, så min oro är förmodligen obefogad.

Nu tänker jag knapra i mig ett par Ipren, lägga upp foten högt, slå lite på Anna som snarkar högt i den andra överslafen, och sen hoppas jag få sova gott.