11 juli: 

Nu börjar jag bli van vid att vara uppe med tuppen! Men jämfört med igår så var det ju rena sovmorgonen att inte behöva vakna förrän 0500. Anna och jag lyckades smyga ut ur rummet utan att väcka våra rumskamrater. Däremot var det inte helt lätt att skaka liv i övriga gänget.

Det var fortfarande grått och lite fuktigt i luften utomhus, men det såg ut som om det skulle klarna upp framåt förmiddagen.  Precis som jag befarat hade inte alla prylarna i torkrummet torkat, men det som hängt över liggunderlaget var torrt. Så nu hade jag i alla fall ett par torra handskar.  För att inte väcka övriga stugbesökare flyttade vi ut vår utrustning till storstugan, och snart var det som vanligt prylar överallt. Yrkesskadad som jag är på att hålla ordning i oordningen och packa snabbt, blev jag snart klar så jag passade på att ge kängorna en extra infettning.

  
Morgonbestyr i Rostahytta.

Halv sju var jag helt klar och satte ut min ryggsäck. Men det var ju faktiskt en hel halvtimme kvar till den planerade avmarschen, så nu hade jag lite tid över till fotografering vid stugan. Valde att gå ner mot bron över Rostaelven, den vägen vi kom till stugorna från Daertahytta förra gången (Nordkalottleden). Älven forsade på bra(skönt att inte behöva vada över den) och dimmorna lekte över topparna på andra sidan. Gick över bron, men den gungade inte så mycket så det var inget kul. Blir kanske mer av den varan om någon timme…. Bortsett från den förbannade foten så kändes det helt ok i kroppen trots gårdagens 2-milsetapp. Det blir nog en bra dag idag.

       
                             Rostaelva

 

När jag kom tillbaka till stugan var de flesta i gänget klara och samlade utanför. Men varför tog det sådan tid innan alla var klara?????    Nåja, fyrtio minuter efter utsatt tid var vi så äntligen klara för gruppbilden nere vid älven.

Nästan en timme efter tidtabell, men nu är vi på G! Duggregnet har upphört och myggen är vakna. Med andra ord en perfekt inledning av dagen.

Men innan vi lämnade stugområdet ville jag ha en favorit i repris bild.

     
Tolv år och många hundra vandrade mil i fjällvärlden mellan bilderna.
(Ja, vi hade tillstånd att gå in i Norge och Finland i uniform)

Den inledande sträckan gick längs med kanten av Rostaelva, och var perfekt för att få igång kroppen. Inga stora stigningar även om det gick lite uppför, en fin stig över fjällheden, så vad kan man mer begära. Vi lämnade snart Rostahytta bakom oss, och visst hade regnmolnen lyft lite mer över topparna och glaciären i bakgrunden?

Hej då Rostahytta! På återseende om 12 år?

Tyckte jag gick ut i ett lagom tempo, men redan efter första lilla backen upptäckte jag att gruppen inte var samlad. Det blev en hel del små ”vänta in pauser” på vägen vilket endast gjorde myggen glada. Jag lämnade nu täten till Lisbeth och anslöt till kön för att försöka få upp tempot något. Blev i och för sig många fototillfällen för de flesta av oss.

Idag splittrades gruppen upp redan efter femton minuters vandring. Längst bort i bilden skymtar Rostahytta.

Efter en dryg halvtimme kom vi fram till platsen där Iselva förenar sig med Rostaelva, och den omtalade bron över Iselven. Ingen av oss som gick här 2004 har något minne av den här bron. Den måste ha byggt upp och fått sitt nuvarande utseende senare. Någon som vet? Jag antar att vi vadade över älven. Bron, som vi alla visste skulle komma idag, har spridit lite oro i gruppen. De flesta av oss har gått över ”Norska broar” tidigare och vet att det kan innebära en liten pulshöjning…… men den här såg ju stabil och bra ut….

 

Ja någon pulshöjning blev det absolut inte. Den var verkligen stabil, och trots att jag försökte så fick jag den inte att gunga särskilt mycket. Dessutom var alla plankorna hela, och stabila fastankrade rep att hålla i.

FILM: Isälvsbron (Öppnas i nytt fönster/flik)

Det blev lite kyligt att stå vid bron och vänta på att alla tryggt skulle ta sig över, så det var riktigt skönt att börja gå igen. En sakta och behaglig stigning uppför, och snart var vi rejält varma igen.  När terrängen planade ut blev det paus för att lätta på klädseln och öka på myggskyddet. Ja tom dags att ta fram myggnäten. Nu hade vi en fin vy in mot Isdalens gröna ängar, och den mer kuperade terrängen syntes längre bort. Det såg ju riktigt inbjudande ut!

Vy in mot Isdalen

Men det såg faktiskt lika inbjudande ut på vår väg framåt. Inte lika grönt o fint, men jämn o fin vandring fram till ”kullen” Adjávardu. Nu sprack molntäcket upp och solen började värma skönt. Fjällvandring när det är som bäst!  Jag kände en stigande otåligheten i gänget på tempot och att det blev en så ryckig vandring, så nu fick det bli fri vandring dit.

         
”Tut tut”. Nu går tåget. Vi ses om en stund..                     

Snart såg vi de andra som siluetter mot himlen, och sen blev det bara små prickar.

Men när jag kom över den sista lilla kullen insåg jag att det gått fort där framme. De var inte bara framme vid Adjávardu, de höll som bäst på att knata upp för den. Och det var inte riktigt min tanke…. Trots busvisslingar och hojtanden så hörde de ingenting utan fortsatte mot toppen. Nåja, då får dom skylla sig själva tänkte jag och svängde tillsammans med Åse av mot vänster vid kullens fot. Här skall det inte läggas energi på en hög topp i onödan… Eftersom marken kändes torr fattade jag nu beslutet på att vi skulle genomföra geningen och gå genvägen via nödstugan. Dvs precis som förra gången.. Nu blev vi passerade av ett finskt par som bodde i vår stuga i Rosta. De valde också att inte gå över kullen, men fortsatte rakt fram längs med foten av den. De tittade förvånat på oss som nu vek av från leden, och det skulle inte förvåna mig om de muttrade något om dumma svenskar. Jag tänkte att de andra skulle märka från sin uppsatta position att vi vikit av. Och mycket riktigt, vi såg snart att de började ta sig ner på sidan mot myrmarken där vi var. Chansningen blev jättebra. Det var hyfsat torrt, även om vi fick hoppa lite på tuvor. Men det var det värt. Sista biten fram till stugan genomförde vi anfall på bred front. Alla hittade sin egen väg att gå, och det var flera hundra meter mellan Katarina, som valde att gå vid sjökanten av Moskanjavri, och Anna som gick högst upp. Trots det fina vädret hoppades vi nu på att det var ledigt i stugan, för utomhus var det tusentals mygg som spanat in oss. Nackdelen att gå i närheten av fuktiga marker…

Att vi inte kunde sitta i solen vid stugväggen sved. Här var ju så skönt! Men hysterin spred sig i gruppen i takt med surrandet runt våra huvuden. Vi efterträdde/skrämde iväg en kille i stugan som hade bott där i natt. Det innebar att det var varmt och skönt i stugan, och myggfritt. Kaffe!!!!

Av med packningen, fram med köken och fly in i stugan!

Wasa knäckebröd, Proteinbars, varma koppen kaffe/te och givetvis något gott att skölja ned det hela med. Här satt vi riktigt bra, även om det blev lite trångt med sittplats för alla sex. Men gott var det.

Styrkta av alla godsakerna förenades vi med våra ryggsäckar igen. Eftersom alla inte blev klara samtidigt blev det en lite längre stund utanför stugan. Passade då på att beskriva hur jag tänkt att vi ska gå för att så småningom ansluta till leden, någonstans i höjd med gränsskylten.

Nu var alla klara och vi kunde ge oss av. Framför oss hade vi en lång, men inte särskilt brant stigning, samt ett antal små bäckar som vi fick hoppa över.  Nu såg vi siluetterna av det finska paret på andra sidan, och det kändes skönt att veta att vi sparat mycket tid, och några kilometer, på att våga lämna leden.

En härlig vandring uppför sluttningen, och god tillgång på kallt o gott vatten var det.

Leden träffade vi på nästan exakt där jag hade räknat med. Kanske lite längre ner än planerat men helt godkänd fri navigering. Eftersom vi hade dragit på oss mängder av mjölksyra i benen genom otaliga stopp på vägen upp, släppte jag nu resten av gänget i förväg, med order att stanna vid skylten. De behövde absolut ”skölja bort” mjölksyran genom att låta benen pinna på lite. De försvann och lämnade oss snart kvar långt nedanför.

Tillbaka på leden! En vy tillbaka ner mot sjön. Vi kom på den högra sidan, och det känns betydligt närmare än om vi gått på sidan bortom sjön.
Genvägar är inte alltid senvägar.

När Åse och jag kom uppför den sista kullen möttes vi av en härlig syn, Gränsskylten på höger sida av stigen, och resten av gänget behagligt utslängda på vänster sida. Det såg riktigt mysigt och trevligt ut! Snabbt förenade vi oss med dem, och nu kurrade det rejält i magen, i alla fall i min. Klockan var ju faktiskt nästan 1500, långt över lunchdax.

En härlig utsikt från matplatsen. Med den här vyn smakade torskgrytan ännu bättre!

Här kunde vi ha legat länge (ja, det var hyfsat myggfritt), men som den slavdrivare jag är kände jag en viss oro över tiden. Vi låg klart efter i beräknad tid, så längre än en timme fick rasten inte bli.

  Hallå, Hallå, ÖKA, nu började det bli lite segt, och det tog tid att äta och sen packa ner köken. Ingen risk för mörker, men nu vill jag fram till Pältsastugan! Aldrig roligt att stressa folk, och jag fick nog inga poppispoäng när jag sa att vi skulle gå ner till skylten för ett gruppkort.  Men när jag har fotominen i ansiktet vet alla att det inte lönar sig att protestera.

Keep smiling! Nu är vi hemma i Sverige igen!

Ryggorna såg så ensamma ut när vi kom tillbaka,
men lugn nu kommer vi så vi ska snart gå.

Eftersom klockan nu var så mycket och jag vet att ingen vill komma till stugan senare än kl1800, så släppte jag iväg snabbgångarna. Nu var det inga svårigheter kvar på väg till Pältsastugan. Svag utförsbacke, inga vad, en stabil bro och en mycket väl markerad led. ”Kila iväg ni så kommer vi så småningom”
Det var en behaglig sluttning ner mot stugorna, men tyvärr kom vi nu i lä från den lilla vind som varit. Detta innebar givetvis mer mygg…… Åse svor friskt över otygen, medan jag gick bararmad  och utan mössa och fick inte ett enda myggbett. Visst surrade det runt huvudet, men ingen satte sig på armarna eller i huvudet. Hävdar med bestämdhet att MyggA bara är en deodorant. Luktar hyfsat gott men skrämmer inte iväg myggen. Köp US622 istället!
Nere i slänten stötte vi på ett ungt par som precis satt upp sitt tält. Vi pratade lite och det visade sig att de precis startat sitt ”Gröna Bandet ”projekt. ”Lycka till, vi ses i Grövelsjön i slutet av augusti” hojtade jag innan vi knatade vidare.

På vår vänstra sida hade vi en fin vy ut mot Pältsa och dess hägrande topp men bestämde redan här och nu att oberoende väder i morgon blir det ingen toppbestigning för mig. Det tickade och värkte för mycket i foten nu. Får nöja mig att fota toppen istället. Och det blev det många tillfällen till under vandringen ner.

Nej, inte den här gången heller. Men Pältsatoppen var en fin syn, och trevligt sällskap på vägen ner.

När vi stod så vi såg stugorna, bara ett stenkast bort, på andra sidan det forsande vattnet i jåkken, försvann plötsligt solen och det kom en kort regnskur.  Resultatet när sen solen kom tillbaks var en fin regnbåge. Tjusigt!

Regnbågen med Pältsastugorna i bakgrunden.

Vi såg inte skymten av de andra, så jag gissade att de redan var framme och höll på att bo in sig.  Men vi skulle väl också komma fram snart hoppades jag, även om det såg långt ut till stugorna. Första delmålet nu fick bli bron. Så här såg det ut när övriga gänget kom fram till bron en stund före oss.

 

Sådärja, 1,5 timme senare kunde även vi passera bron. En helt normal svensk fjällbro, dvs av stål. Men den här gungade faktiskt mer än den norska.

En liten uppförsbacke, en liten nedförsbacke, en vattenövergång, ytterligare en kort uppförsbacke och så lite fjällhed…….. NU var vi också framme vid Pältsastugan!  Här möttes vi av stugvärden som frågade om vi var trötta…... Smart kommentar! Men VAR var den varma alt kalla saften? STFs signum när man kommer fram till en Fjällstation/stuga. Saknade den verkligen!

         
Pältsastugan – here we come!!!

Men det var i alla fall otroligt skönt att få ta av sig kängorna och låta hålfoten vila lite. Den mådde verkligen inte bra. Det hade blivit ett betydligt längre dagsverke att ta sig hit, och just nu kändes det som att det blivit alldeles för många steg. Aj Aj Aj. Kollade stegräknaren och den stod på 39 666 steg från det att vi började gå i morse till ytterdörren här i Pältsa. Ja, jag vet att jag ibland är tekniknörd, men det är roligt med lite statistik!
Vi hade fått åttabäddarsrummet, och snart var allt uppackat och sängen bäddad. Vi skulle ju stanna här i två nätter, så nu var det läge att packa upp ordentligt och se över packningen.
Pältsa- innebar även BASTU!!! Även om den är liten så är den värd sin vikt i guld. Vi delade snabbt in oss och tvättade oss och bastade i tre mindre omgångar. Vad skönt att bli av med all svett och myggspray!

Ikväll har jag även frångått mina principer i att tanka i kroppen tillräckligt med energi. Det var med andra ord helt ok att skippa den varma maten, så de som tyckte att det inte gått åt så mycket energi sen lunchen kunde nöja sig med te och macka.

  
Inte mycket till kvällsmat, men för min del var det helt tillräckligt. Ingen tyckte att det varit jobbigt och att kroppen tagit av energidepåerna.
Ingen varm mat i sikte!  Och givetvis måste vi fira att vi nu var i en svensk stuga.

Nu blev det inte bara macka. Lite energi och proteiner behövde kroppen. Det fick bli en energibar och en proteinbar med extra mycket proteiner. Samt lite renkorv från Svalbard.  Så nu kändes det nästan ok att fuska med middagen.

Det var riktigt skönt att sitta i storstugan och bara ta det lugnt. I morgon skulle det ju bli sovmorgon! Efter maten fick det bli lite allmän omplåstring, och nu fick jag låna lite voltarensalva av Lisbeth.  Funderar på om det kan vara en hälsporre jag har fått. Men då brukar väl inte foten svullna??? Utanför fönstret sken solen långt in på kvällen, innan den försvann en stund bakom Pältsatoppen. Det blev ett magnifikt ljus, går absolut inte att jämföra med midnattssolen på Svalbard, men det här var inte heller helt fel.

Och med den här bilden på näthinnan säger jag GOD NATT.