13 juli: 

Efter några timmars god sömn var det bara att se glad ut och hoppa upp ut sängen. Det var det där med ”Morgonstund har guld i mun”. Jag tror inte att Anna och Åse instämde i det citatet, för jag fick hålla på att väcka dem i drygt 10 min innan det blev en reaktion. Men sen kom sömntutorna upp, om än inte med ett leende på läpparna. Eftersom övriga i gänget och några andra gäster låg och sov, gällde det att vi var så tysta som möjligt. Tydligen lättare sagt än gjort, eftersom ytterdörren stängdes med en smäll ett antal gånger. Men ingen kom upp och klagade i alla fall. Frukosten gick hyfsat snabbt, och eftersom all packning var klar redan i går kväll så borde tiden hålla. Men nej……….  Tio minuter sena, dvs tjugo i sex kom vi äntligen iväg. Då hade de andra vaknat och höll på med sin frukost.

På ytterväggen hängde en trevlig lapp från stugvärden med dagens väderprognos. Soligt och varmt. Så att ha packat ner regnkläderna längst ner i ryggan och ha myggnätet lätt åtkomligt var nog en bra taktik.

             
Nu är snart alla i tidiga gänget klara. Och vädret verkar ju bli kalas

Så gav vi oss av på den sista vandringsdagen, med siktet inställt på i första hand Treriksröset, och sedan båtlänningen i Koltaluokta. Om allt stämde så skulle vi möta Siw vid röset. Nu gällde det att tänka om tidsmässigt och tänka finskt. Finsk tid, 1630 gällde för båten, så från och med nu var det den tidsangivelsen som gällde.
Jag måste erkänna att mitt minne från den här etappen 2004 inte heller är så starkt. Då gick vi i hällande ösregn klockan 2100 på kvällen och var framme vid röset kl 0300. Med tanke på att vi inte har lika många mil i benen nu, så borde vi vara framme vid röset på under sex timmar.

Men redan i den första, ganska branta, uppförsbacken från stugan och genom björkskogen fick jag revidera den tanken. Vi måste åtminstone vara uppe vid vägskälet om sex timmar, annars hinner vi inte ner till röset. Och dit vill åtminstone jag en gång till.

Tillbakablick mot stugområdet. Här har vi klarat av det mesta av skogsvandringen. Det var lätt att se var jåkken forsade fram.
Ett ordentligt dimmlock hade lagt sig ovanför vattnet.

När den första stigningen nästan var avklarad såg jag de andra bara en liten bit ner i backen. Det hade tydligen gått fort att fixa till det sista i stugan och ”Älgen, Geten och Haren” hade inte haft några problem med uppförsbacken. På min kartrek i gårkväll såg det ut som ett lämpligt fikaställe vid den andra sjön vi ska passera, dvs nästan halvvägs till vägskälet. Men fram dit fortsatte den kuperade terrängen. Även om vi nu lämnat björkskogen så var det konstigt nog mycket mygg även på de här höjderna, där sten terrängen dominerade.

Första sjön vi passerade skymtar här nere. Nu ska vi bara över nästa stigning och ner till nästa sjö……

 
Framme vid sjön och bron. Nu var klockan redan elva men lite förmiddagskaffe måste vi ha. Men för att citera pappa: ” En snabbfika”.
Lisbeth hittade en ny stång att försöka räta ut…

          
Varför packa myggnätet längst ner i ryggan Åse?  Som sagt naturens vilda djur tyckte om oss, i varje fall några av oss.

Varken Lisbeth, Linnéa, Katarina eller jag kom ihåg sträckan som så här kuperad. Gick vi verkligen samma väg? Det gjorde vi onekligen, men där ser man vad hjärnan kan förtränga. Kuperat var det som sagt, och stenigt, men i all sin karghet var här väldigt fint. Vi passerade ytterligare några små sjöar, och lite längre bort kunde vi fortfarande skönja var det fanns mycket vatten pga dimman. Även över Goldajávr, som vi nu hade långt bort till vänster om oss låg dimmlocket.

 

Stenigt, men tack vare att sommar-och vinterled här var gemensam, var den välmarkerad.

Halv ett var vi äntligen framme vid vägskälet, och det var betydligt senare än jag trott. Nu måste vi fatta ett litet beslut. Gå via röset, eller raka vägen ner till båten. Jag bedömde den senare vandringen som lätt, så nu blev det en ny valmöjlighet för gruppen. De som ville fick gå direkt till båten, övriga får följa med mig till röset, för jag ska dit. Åse och Katarina valde att skippa klumpen så här skiljdes vi åt för ett tag. Men innan dess en bild vid samma skylt som förra gången.

 
Hej då! Vi ses förhoppningsvis vid båten om några timmar!

Den här etappen ner mot röset har jag lite mer minnen ifrån. Men nu såg vi ju hur fint här var, med Goldajávr nedanför oss som vi gick rakt mot. En behaglig lutning utför hela tiden gjorde ju inte saken sämre. Ganska snart såg vi den tydliga gränsgatan i skogen på andra sidan sjön, där vi gick i fredags, och Treriksröset lyste gult långt där nere. Men det var tre låååånga kilometrar. Kändes som om vi aldrig skulle komma fram. Värst var de sista 500 metrarna genom björkskogen. Grönt o fint och blomrikt men vi kom ju aldrig fram till sjön och röset.….

     

Men plötsligt var vi nere vid sjön, och hade röset precis framför oss, dock en bit ut i sjön. Och där på bryggan såg vi en rosa prick. Det var Siw som glatt vinkade åt oss. Nu visade det sig att det inte bara var att gå raka vägen ut till henne. Sist vi var här fanns det en brygga/spång ut även från den svenska sidan. Men nu fick vi gå runt till Finland och gå ut på samma brygga som i fredags. Vissa saker var bättre förr…

Hej Siw! Nu är vi här!

Ett av de små Riksrösena som finns runt det stora.

Ett glatt återseende av Siw.

Siw hade skött sina uppgifter som hon fått av mig med bravur. Jag hade bett henne ta med de kvarvarande tre skumpaflaskorna ut till röset. Och det hade hon gjort, och dessutom lagt dem på kylning. Korka upp!

      

Men eftersom Katarina och Åse inte var med tyckte vi att det räckte med att öppna en flaska nu. De andra tar vi senare i kväll. Korken flög ur med ett högt Pang, och sen fylldes kåsorna (nej inte Lillkåsorna) med denna ädla och goda dryck. Perfekt kylt Siw!

 

Det var verkligen skönt att sätta sig ner på bryggan i solen och bara njuta. Klumpen är fortfarande lika ful, men för mig betyder den något speciellt. Och det är absolut inte sista gången jag kommer hit. Men det dröjer nog några år tills nästa gång.

Två lik på bryggan.

På återseende klumpen!

 


En ny konstellation på gruppbilden. Två bort och en ny in. Men alla i gänget har varit framme vid röset i år.

       

Är onekligen lite sugen på den stora utmaningen Gröna Bandet.  Att starta här uppe med Nordkalottsleden, fortsätta med Kungsleden och gå i mål i Grövelsjön.  Men det lär ju ta en sommar, så det får väl bli ett pensionärsprojekt….

Hej då fjällvandrare! Ser ni min ren och kompis Lämmeln så hälsa att de skall komma hit. Det är dags för oss också att dra söderut, så ses vi kanske i Grövelsjön

De tre kilometrarna ner till båten var inte roliga. Här kan man verkligen snacka om Autobahn! En stor BRED stig, nästan en grusväg. Vi hade inte gått länge innan vi mötte invasionen från båten som kom till Koltaluokta.  Treriksröset och Kebnekaises sydtopp verkar ha det gemensamt att det är snabb marsch dit i grupp, folksamling vid målet, max en halv minuts fotande vid röset/toppen och sen iväg. Vilken tur att vi haft röset för oss själva båda gångerna. Ska jag någonsin gå hit som dagsturist så är Siws val det bästa. Åka över med morgonbåten och sen ta nästa tillbaka. Hon hade haft lång tid i ensamhet vid röset och skrattandes tittat på kaoset när 50 personer skall ut på bryggan på en gång.

Varmt var det, men trotts detta gick vi på riktigt fort i värmen. Vi hade ju verkligen gott om tid så det här var korkat. Nu hoppades vi att Katarina och Åse hade kommit fram, så de inte stött på några problem. Men de satt och väntade på oss vid kåtan, och hade haft en jättefin tur ner. Bra, då är gänget samlat igen!

 

Nu gällde det bara att få komma med båten. Tydligen har alla som åkt med från Kilpis förtur att få komma tillbaka med samma båt. Ett lite irriterat samtal med båtföraren, men sen lastades våra ryggsäckar på båten. Vi hade ju förvarnat om att sju stycken skulle åka tillbaka med den här båten.

  
                                                                                                                                    Åhh vad skönt. Ännu en brygga att sträcka ut sig på. Och nu med ”fotpall”.

En riktigt trevlig överraskning var när båtföraren kom och sålde nyrökta sikar. Ohhh vad gott! Nu kändes det verkligen hur kroppen skrek efter salt, och finns det något godare än färsk nyrökt fisk?  Vi mumsade glatt i oss fisken under båtturen och sen blev det en liten mikrosömn för några av oss.

 


Tillbaka i Kilpisjärvi, och nu var cirkeln sluten.

En snabb incheckning i stugorna, och sen träffades vi nere vid grillplatsen på stranden. Vilken härlig kväll och vad skönt det var att sitta här och bara prata om våra gemensamma upplevelser. Siw berättade hur hon haft det, och om alla renarna som sprang omkring bland stugorna.

Skål allihop, det här gjorde vi bra. Den fjortonde vandringen tillsammans under min ledning är nu slut. Nästa år blir det jubiléumsvandring……

Efter en skön dusch i rinnande varmvatten, blev det middag uppe i restaurangen. Siw rekommenderade deras pizzor, och det kändes som om vi var värda en kaloribomb. Inte varje dag man äter renpizza!