2 September: 

Sov riktigt gott i natt, och behövde bara skrämma livet ur snarkarna två gånger när jag var uppe och skakade dem. Klockan 0600 pep klockan och det var bara att lämna sängvärmen.
Ute var det lite grått, och marken var blöt, så det har nog regnat ordentligt under natten. Men över Suorvadammen och Slugga var det en fin ljusstrimma. Hoppas innerligt att YRs prognos stämmer!

Frukostbestyren flöt på hyfsat bra, men det tog lite tid innan alla fått ordning på sina prylar o fått ner dem i ryggsäcken. När vi började ta på kängorna stack Kristina ut huvudet och konstaterade att nu regnar det…… Då blev det plötsligt lite problematiskt. Regnkläder eller inte, regnskydd eller inte….. Regnet slutade dock lika fort som det började, och vi ställde upp för gruppbilden utanför stugan utan regnkläder. Blev tyvärr ingen användbar bild då stugvärden inte riktigt klarade av min kamera.

Klockan hann bli 0800 innan vi tog de riktigt första stegen på årets vandring, så morgonpysslet  tog lite längre tid än beräknat. Första biten var inga problem, visst gick det uppför lite, men det var knappt man blev andfådd. Vi kom snart fram till bron över jåkken, och det är alltid lika fascinerande att studera vatten som forsar. Ville gärna ta en fotopaus, men det kändes inte som om det var läge för det, misstänker att övriga blivit lite irriterade om jag tagit paus så snabbt.

   

Lagom tills vi kommit över bron började det regna igen. Några av oss tog på regnkläder men jag valde att avvakta. Regnkläder skulle bara innebära att man blev blöt inifrån i backen. Men efter ytterligare fem minuter fick även Kristina och jag kapitulera och ta på regnjackan och regnskyddet. Regnbyxorna fick dock ligga kvar i ryggsäcken.

Och nu fick hjärtat börja jobba. Uppför, uppför, och stenigt med ibland rullande stenar. Men jag upplevde ändå backen som helt OK och inte alltför jobbig. Antar att jag kan tacka all träning för det, och det är den här backen jag haft som målbild under alla svettiga konditionspass på gymmet. Det blev dock fler små stopp på vägen upp än vad jag räknat med. Hallå gänget, hur är det med flåset? Även om vädret inte var det bästa så glömde vi inte bort att vända oss om för att beundra utsikten över Akkajaure. Magnifikt!

  

Väl uppe efter den brantaste stigningen avtog regnet och stigen framför oss såg riktigt inbjudande ut. Visst, det gick fortfarande uppför, men det såg inte särskilt jobbigt ut. Efter att ha klarat av backen kunde jag med glädje och tacksamhet konstatera att jag inte hade minsta smärta i foten. Tack Daniel på Amadeuskliniken för stor skicklighet med kortisonsprutan!!

Nu fick vi även fina vyer in mot Sarek och Akka, och faktiskt, lite blå himmel över topparna. Verkade som att väderprognosen skulle stämma! Eftersom morgonens gruppbild blev helt kass så fick det bli ett nytt försök och denna gången med Akkajaure och Sarek i bakgrunden. Fram med gorillastativet och KLICK….. Betydligt bättre resultat!  Även om det fortfarande gick lite uppför var det nu väldigt lätt och skönt att gå. Just här är leden väldigt välmarkerad med stora rösen, Plötsligt såg jag en liten rörelse vid stenarna, och var där inte något blått som rörde sig i ett av rösena……

Och där var han, allas vår lille Plupp!

Leden ändrade lite karaktär, och blev mer småkuperad. Men efter den första backen så var det här ingenting. Lite pulshöjningar ibland, men en härlig vandring. Nu började vi även få den första höstkänningen, i och med att marken blev lite rödare. Efter backbestigningen började magarna hojta högljutt om att det var hög tid för en förmiddagsfika. Och som på beställning dök den perfekta fikaplatsen upp. En stor gräsplätt invid en liten bäck. Perfekt!
Men, innan fikat var det dags att plocka fram lillkåsan. Och den här gången fick Anna godkänt – ingen rökig whisky. SKÅL! 

Lyxfika på fjället med varm choklad, vispgrädde och marshmallows och till det dubbla Mariekex med Nutella mellan. Att det smakade mums behöver jag kanske inte ens säga….

 

  

Här träffade vi även på en av damerna från Vakkotavare, och efter att ha hjälpt henne över en vinglig spång över bäcken började vi småprata lite. Det här var bara en av många pratstunder vi fick längs med vandringen, och det visade sig att vi hade en hel del gemensamt, som tex Lottorna. Hon kände dessutom igen oss från reportaget i Lottanytt från 2008.

Efter fikat var det bara några kilometer kvar av den småkuperade delen av sträckan, innan nedförsbacken började. Men nu började det bli lite grus i maskineriet. Tempot minskade och pauserna ökade. Hallå, vad händer??  Vi har ju bara gått lite drygt sex kilometer, så krafterna kan väl inte redan ha tagit slut? Att göra småstopp hela tiden är ganska tröttande, så det tog inte lång stund innan jag beordrade stopp för lunch.  Lite extra energi i magarna borde göra susen, så tempot kan ökas.

Lunchpausen hjälpte tyvärr inte särskilt mycket på tempot, utan vi fortsatte vår vandring i intervaller. Tyvärr hade inte solen lyckats bryta sig igenom helt och hållet, så det blev lite småkyligt att gå när vi inte lyckades gå oss varma.  Det fick tom bli förstärkning med jackor vid ett av stoppen. Nu började vi dock se slutet av den sista uppförsbacken, och sen hägrade en skön nerförsbacke ner mot Teusajaure.

Men innan det börjar slutta utför måste vi göra valet om vi skulle gå över bron, eller chansa på att det gick att vada över jåkken. Eftersom jag vadat torrskodd de andra gångerna blev valet lätt – skippa bron! Det visade sig vara ett helt rätt beslut. Lite vatten och hala stenar, men absolut inga problem att ta sig över.

Solbelyst Kvanne vid jåkken

Det kändes riktigt skönt att se nedförsbacken framför sig, samtidigt som vi nu såg Teusajaure långt nedanför oss. Vad som inte kändes lika skönt var att se backen på andra sidan sjön, som vi ska inleda morgondagen med. Men det ”problemet” tar vi då!

FILM:

Det är livsfarligt att se målet framför sig under en längre tid. Vägen ned till sjön kändes jäääättelååååång, och vi kom absolut inte ihåg att sträckan var så dryg. När vi kom ner till björkskogen splittrades gänget, och Kristina satte full fart ner mot bryggan för att försöka hinna till båten kl1610 och försöka få båtföraren att köra fler turer. Det blev lite av en ensamvandring för Lisbeth, Linnéa och Anna, och alla fick känslan av att ha gått fel. Men icke! När Kristina kom ner, fick hon åka med båten som gick 16:10. Båtföraren/stugvärden tyckte det var bättre att hon åkte i förväg och tog platser för alla i stugan. Därefter åkte han tillbaka och hämtade ytterligare tre av gänget. De hoppade i båten som satte full fart mot stugan på andra sidan, och meddelade att det kommer två till så småningom som gärna vill ha skjuts över.

När klockan passerat 1645 var jag helt inställd på att Åse och jag skulle få ro över sjön. Men när vi kom ner till vattnet straxt efter klockan fem var det ett himla stojande på sjön, och det visade sig vara en holländsk skolklass som höll på att lära sig ro för att kunna ta sig över sjön. SUCK!!! Bara att ställa in sig på att vänta två timmar till 1900 turen, tänkte jag. Varför inte ägna lite tid åt fotografering? Sagt o gjort, jag gick lite längs med stranden, och gick så småningom ut på båtbryggan. Och vad ser jag då, om inte en motorbåt som kommer i full fart mot mig. Kan det vara för att hämta oss??? Jodå det var vår skjuts som kom.  TACK!!!! Det blev en skön tur över sjön.

Sträckan Vakkotavare till Teusajaurestugan visade sig vara precis 16 kilometer, och det hade tagit oss lite drygt 9 timmar. Hmmm… på tok för lång tid med tanke på hur lättvandrad sträckan varit förutom första backen.  Hoppas vi lyckas speeda upp tempot till åtminstone 3 km /timme i morgon! Vi hade turen att få ett sexbäddsrum, men blev varnade om att en skolklass från Sigtuna var på väg, bestående av 18 elever och två lärare. Med andra ord skulle det bli fullt i stugan (överfullt…) Efter att ha inrett och befäst på rummet väntade en härlig bastustund. Men en kall avrivning i vattnet hoppade alla utom Åse över eftersom vi inte ville ge benmusklerna en för kraftig nedkylning. De ska ju onekligen få jobba hårt direkt i morgon.

Efter att ha ägnat oss åt lite vattenorgier började det bli bråttom att laga mat. Vi hade lovat stugvärden att vara färdigätna till 1900 då ungdomarna skulle få tillträde till köket. På min och Kristinas matsedel stod det spaghetti med hjortfärssås (och lite svamp till mig). Smaskigt gott, men som vanligt blev det alldeles för mycket av det goda. Istället för att slänga maten erbjöd jag den till några av ungdomarna som överlyckliga tackade JA. Bara synd att deras lärare inte uppskattade den gesten, men jag tror killarna tyckte det var värt en utskällning…..

Kvällen bjöd på ett härligt ljus, som gjort för en liten fotopromenad.

Eftersom vi inte hade något kök att vara i på kvällen blev det tidigt sänggående. Faktum var att vi hade lagt oss redan kl 2030, och det dröjde inte länge innan John Blund kom till de flesta av oss. Vilket onekligen hördes ganska snart….ZZZZZZZZ….. jag gav upp alla försök att få snarkarna att vakna till och vända sig, så det fick bli en insomningstablett för att somna ifrån timmerstockarna. GOD NATT!