5 September: 

Vinden gjorde att det var riktigt kallt ute, även om termometern visade på några plusgrader. Efterhand som vi blev klara i stugan samlades vi på trappan, och nu frös vi i den kyliga vinden. Nu ville vi bara börja gå och bli varma. Men det verkar även ha gått troll i det här med att bli klara fort på morgonen. Ska kanske införa en individuell väckning så alla får fixa sina morgonbestyr i sin egen takt .Idag gällde det att förstärka med något vindtätt.  Jacka? Fast nej, det kändes som för varmt med tanke på den inledande uppförsbacken. Det fick bli den tunna vindblusen. Förhoppningsvis skulle vi komma i lä när vi kom in lite längre i Laddjuvagge. Fast å andra sidan kunde ju dalen även bli en vindtunnel…..

Efter det sedvanliga morgonfotot gav vi oss iväg mot Kebnekaise fjällstation, med vinden piskandes från sidan.

En inte särskilt brant backe men ändock lite seg, framförallt så här på morgonen innan kroppen vaknat till liv. Kristina var väl den enda av oss som var glad att det gick uppför och inte nerför, eftersom hon fått rejält ont i sitt knä, och det kändes mest vid nedförsbackar. Förstår att hon gick och funderade på om hon skulle fixa Toppen i morgon Jag hade räknat med en andhämtningspaus i backen, men nu blev det lite fler. I och för sig inte bara av ondo, utan nu blev det ett antal stopp där vi kunde beundra utsikten bakåt (och givetvis ta ett o annat foto…) det här var den mest vältrampade leden hittills på vår vandring, och vi räknade med att möta många vandrare under dagen. Men vid varje paus blev det kallt, så helst av allt ville vi slippa stanna och knata på uppför i ett jämt tempo utan stopp.

Vid den sten, som vi ”brukar” stanna och vila vid, blev det även i år ett litet stopp. Traditionen säger
att här ska det tas en gruppbild, men i år ville jag inte stanna här för länge.  Singistugorna skymtar i bakgrunden.

Utsikten var så magnifik att det var lätt att glömma bort att titta ner på marken. Men belöningen om man gjorde det var färggrann.

Efter några kilometrar kom fram till en av de vackrast partierna på sträckan, den lilla fjällsjön  som ligger innan Lassajaure. Här hade jag planerat in ett lite längre stopp, men så blev det inte. Vi hade lagt alldeles för lång tid på att ta oss hit, och dessutom var vinden kall. När vi gick längs med sjön, hade vi nu rak motvind. Inte särskilt skönt! Men precis efter sjön passerade vi en liten svacka, och där nere i gropen var det hyfsat med lä. Det kändes som att det behövdes en liten rast Här blev det en liten ryggsäck- av paus och det var bara att insupa all skönhet.

 

En perfekt plats för en liten andhämtningspaus. Men i år gick det tom lite vågor på sjön.

Nu närmade vi oss Laddjuvagge, och det visade sig ganska snart att vi skulle få gå lite i skugga eftersom solen inte orkade sig över Unna Jierttás. Okey, visst var det nu lite småkuperat men ändå en lätt vandring vidare in i dalen. Och mycket riktigt, min gissning om lä slog in. När sen solen orkade över bergstopparna blev det riktigt varmt o skönt. Det var väldigt fascinerande att se hur solen och skuggan gjorde markanta skillnader på dalen. På ena stället såg det varmt o skönt ut, och bara någon meter därifrån mörkt o kyligt. Vi skyndade på stegen så gott vi kunde för att komma ut i solen för att få vår förmiddagsfika i solljus.

När vi satt och fikade blev vi passerade av vår lottavän Margareta, och sen dröjde det inte länge förrän vi fick sällskap av en kille vi träffade i stugan i går kväll. Han slog sig ner hos oss och sen hade vi en trevlig pratstund i solgasset.

Vi knatade på fram till stället där leden nästan går ända nere vid Laddjujåkka. Soligt, vindstilla och klockan hade passerat 1300 , med andra ord lunch! Medan vattnet kokade upp och maten sen värmdes hade jag äntligen tid att fota lite vatten. Nu saknade jag verkligen mina gråfilter och riktiga stativ men det var bara att göra det bästa möjliga av situationen.

    
                                         Äntligen vattenfotografering!                                            Och Lisbeth fotade blommor vid jåkken

Efter lunchen kom vi in i ett ganska blött parti bort mot Lillberget. Klafs, klafs, nästan i klass med Sarekvandringen för två år sedan, dock utan alltför stora inslag av vide. Hade det inte varit för att vi nyss åt lunch kunde jag mycket väl tänkt mig en fikapaus uppe på berget, men den får vi spara till fjällstationen. Kanske med en nybakad bulle till?

Två bilder från Lillberget. Den övre med vy från det håll vi kom, och den nedre med Kebnetjåkka i bakgrunden.

Däremot blev det ett stopp vid Hammarskölds meditationsplats. Detta är den sista av meditationsplatserna innan Kebnekaise fjällstation. Härifrån är det en fin vy över den fortsatta leden, bron över jåkken och Laddjuvagge vidare ner mot Nikkaluokta. Min blick drogs även  åt Kitteldalen där Västra leden går. Hoppas verkligen att vädret håller och blåsten avtar så vi kan gå där i morgon……..

    
Det finns sju meditationsplatser på Dag Hammarsköldsleden ( Kungsleden) mellan Abisko och Nikkaluokta.
Varje meditationsplats har en sten med inhuggen text på svenska på ena sidan och samiska på den andra.
Orden på stenarna är tänkta som meditationsord att bära med sig under pilgrimsvandringen.

 Nu är det inte långt kvar!!!! Kom igen, nu fixar vi det sista! Klockan var 1515, och bara ca 1,5 km kvar. Min hjärna var nu helt inställd på en kall öl på fjällstationen och det borde inte ta mer än max 45 minuter innan jag satt med ölen i handen. Den så välkända masten vid Keb närmade sig, men tack o lov utan röd lampa tänd, och antalet personer som rörde sig i området ökade. Under hela vandringen har jag inte haft det minsta problem med fötterna, men nu, med bara någon kilometer kvar började det göra lite ont under ena tån. Bäst att mota den lede i dörren, så av med kängan och strumporna. Jodå, en liten rodnad under en av tårna. Bara att ta fram tejpen och sen noggrant ta på strumporna igen. Sådärja, nu kändes det mycket bättre!

Medan jag fixade fötter och Lisbeth fotade gick de övriga i förväg, men trots att vi låg minst tio minuter efter dem kom vi ikapp dem väldigt snart. Sista biten fram, nedanför Kaipak, är ganska stenig och inte särskilt rolig att gå. Men belöningen kommer när man står och ser ner på fjällstationen. Det som var nytt denna gången var en välkomnande träskylt med texten ”Kebnekaise fjällstation”. När vi kom närmre skylten såg vi en liten figur med blått hår uppe på skylten. Men i samma ögonblick kom det en grupp gående mot oss och vips, så var han borta….

Härligt att vara framme. Men några 45 minuter tog det inte, snarare det dubbla. Vilken tur att jag bokat in oss på den sena middagssittningen, annars hade det nog blivit lite stressigt. Nu ger det sig om fjällstationen är samma dårhus med dålig service och kaos som det var 2008. De andra väntade utanför medan jag gick in för att checka in oss. Magnus, som följt oss på SPOT, såg att vi nu var framme. Han loggade in på Kebnekaises Webkamera och kunde sitta hemma och titta på gänget när de väntade på mig.

  

Det började i alla fall inte bra.  Hade beställt en sovalkovför fyra och sen två bäddar i sovsal, varav den ena sängen avbokades sista natten då Linnéa måste åka hem tidigare. Så blev det nu inte. Det blev i stället ett fyrbäddsrum uppe i Gorni och två sängar i en sovalkov. Den ändringen var väl helt ok, men nu visade det sig att trots löftena från fjällbokningen om att den personen i sovsalen (nu alkoven) som bodde kvar skulle slippa flytta, nu behövde byta säng. Hoppas verkligen inte att det blir på torsdag som vi ger toppen en chans, för då blir det struligt med bytet. Kristina och jag hamnade i sovalkoven (jag bytte till mig den här platsen eftersom jag vill bo i huvudbyggnaden med sin atmosfär) och de andra fick nycklar till sitt rum. Upp och ställ ryggsäcken och sen ska vi ha ”gofika” i Gammelstugan. Kaffe och kanelbulle smakade gott men den kalla ölen hägrade mer, så jag valde alternativet en kall Norrlands Guld. Inte helt fel det heller!

  

Så var det då dags att studera väderprognosen…… Skall det bli toppen i morgon  eller inte…  Jodå, prognosen såg jättebra ut för både onsdagen och torsdagen, och det var först på fredagen det dåliga vädret skulle komma in. Med andra ord satsar vi på Sydtoppen i morgon!

Lisbeth, som hela tiden tvekat på om hon skulle ge sig på ett toppförsök, fattade nu beslutet att lyssna på kroppen och läkarråd. Så tyvärr blir det ingen topp för henne i år.

Jag rekommenderade att vi skulle hyra ryggsäckar för att slippa dra på våra egna, betydligt större. Sagt o gjort, upp till shopen för ryggsäcksuthämtning, och därefter var det bara att gå till rummen och börja förbereda den.  Blev trots allt en hel del prylar som ska med. Extra undertröja, varm tröja, jacka, dunjackan, två par handskar, mössa, buff, kök, 2st torrfoderpåsar, knäckebröd, energibars, vattenflaska, extra vattenflaska, GPS, nödsändare, pannlampa, broddar och toppchampagne. Allt för att klara oss en extra natt i toppstugan om något skulle strula, dessutom finns en stor risk att det blir mörkervandring den sista biten på hemvägen.

För första gången uppskattade vi inte dusch och bastu på en fjällstation lika mycket som vi brukar. Förmodligen för att vi haft den här lyxen under vandringen, och dels för att vattnet i duscharna var svinkallt.

Trerätters middag var beställt till 20:30, och nu var vi riktigt hungriga. Vilken underbart god måltid vi fick uppleva, och vilken fantastiskt fin service! Restaurangen har dels bytt namn till Elsas kök, men också fått ett stort lyft när det gäller mat o personal. Jättekul! Får jag välja mellan Saltoluokta och Keb väljer jag helt klart att äta här på Keb!
En smaskig förrättsbuffé på lokala godsaker (efter den var vi nästan mätta) följt av rödingfilé. Mums!!!!   När det kom till efterrätten var vi så mätta så vi kunde lätt ha hoppat över den. Har glömt vad det var, men den var också god.

Någon sen kväll blev det inte, så vid 22-tiden drog vi oss tillbaka, och nu gällde det att sova ordentligt inför morgondagen. Bestämde med Anna och Linnéa att vi ska träffas kl 0430 i servicehuset för frukost. Kristina fick en Alvedon för sitt onda knä, och vi diskuterade om vi skulle tejpa fötterna i kväll, men bestämde oss för att göra det i morgon bitti. Nu ska det sovas, om bara tanten i underslafen kunde sluta dra timmerstockar stora som Sparbanksekar……