6 September: 

 

Den här himmelen bådar gott!

När vi kom upp till självhushållet var Linnéa och Anna redan i full gång med att äta gröt. Anna såg lite spänd ut, och det märktes att det var en spännande och viktig dag för henne. Här träffade vi även på fler morgonpigga vandrare som skulle ge sig i kast med Sydtoppen. Kan med all vilja i världen inte påstå att det är särskilt gott att äta en stabil frukost klockan 0430 på morgonen….. Efter att ha diskat och städat av efter oss var det bara att snöra på kängorna och starta dagens äventyr.

MOT SYDTOPPEN!!!!!!

För första gången den här vandringen kom vi iväg på utsatt tid. Halv sex tog vi de första stegen på dagens äventyr. Trots den tidiga timmen var det nu ljust ute. Benen kändes hyfsat pigga, och det var helt underbart att kunna gå utan någon tung ryggsäck. Lånesäcken, kändes i och för sig tung, men den vägde förmodligen inte mer än 7 kg. Hade även lyckats fixa till remmarna så jag kunde fästa kamerans karbinhakar i dem och på så sätt slippa bära 2 kg med nacken. Däremot var avbärarbältet värdelöst eftersom det inte gick att spänna ordentligt.

Vi började på samma led som vi kom på igår, och där vi då tyckte det var stenigt, gick vi lätt över nu. Vi traskade på och kom snart fram till stigdelningen mellan Västra- och östra leden.

Någon gång ska jag gå den östra leden, bara för att ha testat den. I och för sig gick Kristina och jag den 2001. Men då gick vi bara upp på Björlings glaciär, och sen fick vi en guidning i glaciärsprickor och brunnar, Men nu ska vi inte leka på någon glaciär, utan det mest spännande blir alla rullande stenar på vägen.

Som tur var, var det inte särskilt mycket vatten i Kittelbäcken utan vi kom över båda jåkkfårorna utan att bli blöta. Nu blev vi passerade av ett par som vi träffade i matsalen, och innan de försvann vidare utbytte vi lite fototjänster.

  

Fortfarande lättgånget även om det hela tiden lutade uppför. När vi rundade Kebnetjåkka och kom in i Kitteldalen visste vi alla, utom Anna, att nu hade vi en dryg etapp framför oss. Detta är den sträckan jag tycker är mest jobbig, åtminstone mentalt. Lite slingrigt uppför och många höga stenar som man måste kliva över. Dessutom känns toppen väldigt långt borta…

Mycket riktigt. Snart fick hjärtat börja jobba ordentligt och vindjackan åkte av. Nu var det svettigt värre. Såg nästan ut som om Anna undrade vad hon gett sig in på. Men trots att det var jobbigt var det inte läge att ta små pauser stup i kvarten, utan vi försökte hålla ett bra och jämnt tempo. Men visst blev det stopp längs med vägen. En dag som denna är det jätteviktigt att hålla vätskebalansen under kontroll. En viss tröst i allt slitet är att vända sig om ibland och titta tillbaka. Då inser man att vi faktiskt stigit en bra bit, och det är helt naturligt att känna sig lite trött.

Efter att ha hållit på i knappt två och en halv timme började vi äntligen närma oss toppen av dalen. Kristina, som gick först hojtade plötsligt till i förvåning. – Oj de har byggt en bro här!!!  Under de tidigare fem gångerna jag varit här har jag aldrig upplevt att det har varit extremt mycket vatten i bäcken, men går man här i gympadojjor så kan man ju bli lite blöt om fossingarna…..Så bron är kanske befogad…
Men innan vi gick över bron tog vi en liten paus, bla för att fylla upp alla vattenflaskorna och stoppa i oss lite energi.

Det var en gedigen stålbro med god marginal ner till vattnet. Här måste vi bara ta en  groupie!

Nu närmade vi oss en intressant del av vandringen – de nybyggda trapporna……… Att bygga trappor bara för att det är en besvärlig del av leden samt att många olyckor har skett här, känns väldigt fel. Min uppfattning är att behärskar man inte terrängen så har man inget här att göra. Det har tyvärr blivit alltför vanligt att rena gröngölingar ger sig i kast med toppen och inte är beredda på strapatserna som väntar. Man hart till och med ställt frågan om det går att köpa kaffe o våfflor i toppstugan!!
Kommer ihåg första gången jag gick här, på dagen 17 år sedan då Kristina, Fredde och jag besteg toppen, då gick vi uppför ”Vita väggen”. Nu har snöfältet krympt betydligt, men jag tror jag siktar på att ta oss ner via ”Vita väggen”. Vi får se, snökonsistensen får avgöra, men det blir ett senare problem.

Trapporna ja……. De var välgjorda och ”snygga” och visst underlättade det bestigningen upp till hyllan mellan Tuolpagorni och Vierranvárri. Men……………..

Trapporna var i två etapper och däremellan var det nästan grusat. Gav en lite orealistisk känsla när man tittade sig runt i övriga omgivningen. Men efter de sista trapporna fanns det kvar lite av den gamla leden, dvs det blev ibland nästan lite klättring mellan stenblocken. Härligt!!!! Så här skall det vara när man bestiger Kebnekaise.

  
         Kristina och Linnéa väntar in Anna och mig, som fortfarande har en bit stenklättring kvar.

Stenarna blev dock mindre ju högre upp vi kom, och sista biten upp mot platån mellan Tuolpagorni och Vierranvárri var det nästan som att gå på en stig. Nu började vi bli ikappgågna av vandrare som startade lite senare. Men än kände jag ingen panik för tiden. Det här gick ju bra och vi borde komma ner medan det fortfarande är ljust….

Innan vi gav oss i kast med de rullande stenarna på Vierranvárri hade vi gjort oss förtjänta av en fikarast. Det kändes förvånansvärt bra i kroppen. Lite problem med att få luft, men lite astmamedicin gjorde det lättare att få ner luften. Lite överdosering en dag som i dag, gör nog ingen skada, eller…  Vi har förlorat mycket energi och depåerna måste fyllas på. Här satt vi jätteskönt i solen, och dessutom var vi i lä från den lilla vind som fanns.

Nu kom första varningstecknet på att vandringen kanske inte skulle bli helt problemfri. Anna meddelade att hon kände sig lite yr och illamående. Mitt beslut då blev att vi helt enkelt vilar lite längre och att hon får trycka i sig lite mer energi. Styrkta med lite mackor beslöt vi oss för att behålla vindjackorna på. Vi borde känna av vinden lite högre upp, och att ställa sig och ta av-och på ryggsäcken i backen är inte lockande. Och mycket riktigt, en bit upp på Vierranvárri började det blåsa lite. Jag slutar aldrig att fascineras av den mäktiga utsikten här, mot Tuolpa och klyftan mot Singitjåkka.

SNART uppe!

Vierranvárri, en av mina favorittoppar. Skulle mycket väl kunna tänka mig att göra en dagstur hit och sen stanna här lite. Lite snö på toppen och så alla dessa rösen. Här hade Thea, Linus och Hugo trivts, de lärde sig ju att man alltid skall lägga en sten på ett röse. Fast då hade de väl fortfarande hållit på att stapla stenar med tanke på hur många rösen där finns. De flesta byggda av vandrare som kommer hit, men sen ger upp försöket att fortsätta mot Sydtoppen.

Enda felet med toppen är att man härifrån ser backen ner till kaffedalen och sen den slingrande steniga leden upp mot toppen. Första gångerna jag var här kunde man även skymta själva Sydtoppen. Men då var den 13 meter högre än den är nu.

Det brukar vara lätt att gå ner till Kaffedalen, men i år var det ett litet helvete. Det låg snö mellan stenarna och allt var ishalt. Det fick med andra ord bli en försiktig nedfärd. Varför vi inte tog på broddarna som vi hade med oss kan jag idag inte begripa…. Linnéa, vår bergsget, tog sig ner först medan vi andra tre tog lite längre tid på oss. Det var tom så jobbigt att det bästa sättet att ta sig nedför var att sätta sig på baken och kravla ner några decimeter. Det här var ju ett förflyttningssätt som tog tid…

  Nu syntes det att Kristina hade ont i knät när hon går utför, vilket gjorde mig riktigt orolig. Men nu gällde det att koppla bort ”mammaoron”, och lita på att ungen faktiskt är vuxen och kan ta hand om sig själv. Men hon är ju lik mig, så ett värkande knä skulle förmodligen inte stoppa henne. Och hon kom ner till Kaffedalen och anslöt sig till Linnéa betydligt fortare än Anna och jag gjorde. Så småningom kom även vi ner till den snöfria kaffedalen, och det var riktigt skönt att slippa den såphala och isiga snön.

Varifrån dalen fått sitt namn är uppenbart när man kommer ner i den. Det är den perfekta rastplatsen innan man ger sig på själva Kebnekaise. Och även den här gången satt det folk och fikade lite överallt, vilket vi givetvis också gjorde. Än var det för tidigt för riktig mat, så det fick bli energibars och en macka. Tyckte inte det var någon riktig kris med tiden ännu, så det var bara att fortsätta.

Sista etappen! Och nu var det bara uppför som gällde. Det märks verkligen att fler o fler går Västra leden. Den har blivit väldigt sliten, och stenarna rullar minst lika mycket här nu som på Vierranvárri. Linnéa och Kristina försvann snabbt uppför, men Anna började nu få det lite jobbigt.. Taktiken från min sida var enkel, gå sträckan mellan två röda duttar på stenarna och sedan  vila. Försökte få Anna att inse motivationen med röda prickar, men jag är osäker om hon uppskattade den. Just nu var hon mest koncentrerad på att få det ena benet före det andra och att besegra stenjävlarna. Lite hur det ser ut på leden uppför Keb framgår av filmen.

Det var en seg klättring uppför, och nu började jag bli lite orolig för tiden. På min fråga till Anna om det var värt slitet fick jag nu svaret ”Det vete tusan… tveksamt….” Det blev inte lättare för henne när magen började protestera igen, och nu började jag bli lite otrolig förhenne. Kanske bäst att avbryta? Men även Anna är envis, och dessutom ville jag själv väldigt gärna komma upp på toppen igen, så med lite pauser med jämna mellanrum fortsatte vi vår duttvandring uppför. Fast nu blev det paus vid varje röd dutt. Snart stötte vi på den första snön, men den hade mjuknat i solskenet och blivit lite smörig så vi upplevde det inte alltför halt.
Så äntligen en välbekant plats. Det kändes verkligen skönt när vi kom upp till gamla toppstugan Lite synd bara att se den i så dåligt skick. Ja, jag vet att man skall bränna upp den, men det gjorde ont i hjärtat att se den utan fönster och dörrar. Jag har ju onekligen ett o annat minne därifrån. Men VAR finns den nya toppstugan? Det var något jag inte fått klart för mig efter att ha läst om den. Men men vi hittar den säkert!

Gamla toppstugan.

Den äldsta toppstugan. Här passerar den ÖSTRA leden.

När vi passerade gamla toppstugan, visade det sig att Linnéa och Kristina var uppe vid den NYA toppstugan. Linnéa skuttade upp först, och fick den här bilden på Kristina när hon kom över krönet.

NU blev det däremot dags att ta på broddarna, eftersom snön dominerade, och nu var hård, isig och hal. Det är lätt att tro att man snart är uppe när man står här, men det är drygt 30 min vandring kvar – uppför. Oj vad glad jag var över att broddarna på fötterna. Det blev väldigt mycket enklare att fortsätta uppför, och nu kändes benen riktigt pigga. Förmodligen pga allt adrenalin som nu pumpades runt i kroppen. När Anna började misströsta som mest kunde jag glädja henne med att ovanför krönet, som låg ca 10 m bort kan man se toppen, och dessutom väntade en platå.

Det är alltid en lika härlig känsla att komma över krönet och se den vita pyramiden. Nu först förstod jag även var den nya toppstugan fanns. Smart att lägga den nära toppen! När jag nu såg på Anna så var det många känslor som avspeglade sig i hennes ansikte. Lycka, trötthet och fasa när hon insåg att det fortfarande var en bra bit kvar till toppen. – ”Måste jag gå ända DIT``?? Det kändes inte som att det var läge att säga att hon kunde vänta här tills vi kom tillbaka….

Det var mycket folk uppe på Kebplatån och även uppe vid toppen. Vad som normalt inte hör till vanligheten är att se en helikopter precis vid toppen. Men den röda helikoptern gjorde sig väl mot den vita bakgrunden, och som på beställning lyfte den och flög iväg. Till min stora förvåning slutade det att blåsa här uppe, och det var helt vindstilla på vår vandring fram till toppstugan. Jag satte mig på en sten utanför stugan och tog av broddarna och jackan. Tyckte även att jag såg något blått vid stenen, men tänkte inte så mycket på det då. Men det kändes lite konstigt i bröstfickan, som borde varit tom, men det hade jag inte tid att undersöka närmre nu.

  
Nya toppstugan. Nu ska vi bara återförenas med de andra två, förstärka klädseln och lämna ryggsäckarna kvar här.

Kristina och Linnéa väntade i stugan, så vi gick in till dem en kort stund. Anna o jag var varma o svettiga medan de andra två varit i stugan i drygt 45 minuter och nu börjat frysa. Tittade lite oroligt på klockan och konstaterade att vi nu varit ute i drygt nio timmar……absolut inte enligt plan! Med andra ord var det inte läge för någon vila, utan vi begav oss mot slutmålet- Sydtoppen.

    

JAAAAA!!!!! HÄRLIGT!!!! UNDERBART!!! VI KLARADE DET!!!          SJÄTTE TOPPBESÖKET!!

Men de sista stegen upp svävade jag på små moln, och all mjölksyra och trötthet var som bortblåst. Och det var inte så konstigt för här uppe på toppen blåste det ordentligt. Linnéa var först upp tätt följd av Kristina. Tankarna snurrade i huvudet och den första tanken gick till mamma o pappa, som jag alltid ringt till när jag varit på toppen tidigare. Tänkte även på tidigare toppbesök med Fredrik resp Magnus, och dessutom fick min duktiga läkare Daniel en varm tanke. Men som sagt att beskriva känslan att stå på toppen i ord går bara inte, så bilderna nedan får tala sitt egna språk. Upptäckte när jag kom hem att jag hade en liten figur med blått hår som förtvivlat verkade hålla sig fast i dragkedjan till min bröstficka. Välkommen till toppen Plupp! Han måste ha hoppat i fickan nere vid stugan….

  
En överlycklig Anna, som för stunden glömt all trötthet och stumma muskler,
och en lika glad Linnéa som nu gjorde sin tredje bestigning.

Sjätte respektive tredje gången på toppen.  Sjutton år sedan första gången.
Hur många gånger Plupp varit på toppen får han berätta själv.

 

Vy mot Nordtoppen, som förmodligen är högst inom bara något år.

Det var ingen snäll topp i år. Den var sluttande ner mot Storglaciären och dessutom var den såphal. Det var som sagt många som inte vågade gå de sista metrarna upp till toppen. Tack o lov att broddarna var med! Kristina o jag hade våra ” Svalbardsbroddar” och de bet sig verkligen fast i snön. Anna o Linnéa hade Yngsjöbrodden och den funkade hyfsat den med. Men jag tycker nog att receptionen i uthyrningen borde varnat för att toppen är hal och rekommenderat att hyra riktiga snö/isbroddar som krävs för Nordtoppen. Utan broddar på fötterna är jag inte säker på att alla av oss vågat sig upp på själva toppen.

Blåsten här uppe på toppen ställde till lite problem med att fotografera, eftersom det var svårt att hålla kamera och mobil stilla. Någon groupie med uppställd kamera i snön blev det INTE! Det var inte heller läge att ta upp mobilen för att ringa, i alla fall inte med mina kylskadade fingrar. Tror dessutom inte att Magnus hört ett ord  i blåsten, så något samtal hem blev det inte där uppifrån. Med tanke på den isiga snön valde vi att spara våra champagneflaskor tills vi kom ner, och det är första gången det hänt. Men säkerheten först! Någon längre stund på toppen tillät inte klockan, för nu hade den rusat på ordentligt, och visarna visade på drygt 1500.  Det var inte längre gott om folk här uppe, utan vi var ganska ensamma….

FILM:   Utsikt två.

Precis nedanför toppen fick jag kontakt med Magnus som grattade, men bad oss skynda på ner med tanke på mörkret.

Men innan vi började nedfärden måste vi tanka i energi och värme i kroppen. Det fick med andra ord bli matlagning i toppstugan. Medan vattnet kokade upp gjorde jag en utvärdering på stridsvärdet på oss (ja jag vet att jag är yrkesskadad men det är ett bra ord). Linnéa lite trött men ändå pigg, Kristina detsamma och dessutom verkade tejpningen på knät funka. Gjorde bara ont nerför, men trodde inte det skulle bli några problem. Anna var trött och kände sig yr och matt, och jag var trött i lårmusklerna men annars ok. Ett hyfsat värde på gruppen i helhet, så vi skulle nog kunna ta oss ner. Alternativet var att sova över i stugan, men sängen på fjällstationen lockade mer, och jag bedömde att vi skulle klara av nedstigningen. Men vi hade utrustning o mat för att klara en natt där uppe. Vi får se hur läget är efter lite varm mat.

Jag gjorde bedömningen att Anna piggnat till lite av maten, och att vi skulle påbörja nedstigningen, med målet att åtminstone komma ur Kitteldalen innan mörkret föll.
Nu gjorde jag det smärtsamma valet att packa ner kameran i ryggsäcken eftersom jag ville prioritera att se var jag satte fötterna. Med andra ord så var det färdigfotat på riktigt den här dagen, nu fick jag förlita mig på mobilen, som dessutom höll på att få slut batteri. Vi försökte även ringa Lisbeth från stugan, men tji täckning. Hoppas hon inte blir alltför ororlig när vi inte hör av oss som vi lovat.

Nedför borde ju gå fort, eller…… Nej inte i dag. Snön var fortfarande hal, Kristinas knä gjorde ont och Yngsjöbrodden bet inte ordentligt i underlaget. När vi kom ner till gamla toppstugan kände sig Anna återigen inte bra, och nu började jag faktiskt bli orolig. Trötthet, yrsel och illamående. Inte precis vad jag önskade på nästan 2000 m höjd. Försökte koppla på sjukvårdshjärnan och kom fram till att det förmodligen var något av följande tre orsaker.–
1, Magsjuka,
2. Hjärtproblem
3. Utmattning /vätskebrist.

Lite blek men absolut inga blåa läppar, så hjärtat var det nog inte.Magsjuk? Inte särskilt troligt. Då borde  magen reagerat kraftigare Mest troligt att kroppens kraftreserver var slut. Jag beslöt att vi skulle göra ett litet stopp så magen hann återhämta sig. Kanske även lite vätskebrist, så hon fick klunka i sig lite vatten. Linnéa som ska flyga hem tidigt i morgon bitti ville väldigt gärna komma ner medan det fortfarande var ljust. Detta gjorde att jag lät henne gå i förväg, så en lätt protesterande Linnéa gav sig iväg mot fjällstationen straxt efter klockan 1700. Eftersom det fanns några vandrare kvar på platån skulle hon inte behöva gå ensam hela vägen ner, utan hände det något skulle hon kunna få hjälp. Samtidigt såg vi en gul helikopter som dök brant ner mot Kitteldalen. Kristina och jag tittade på varandra och sa samtidigt "Räddningshelikopter, Vita väggen". Detta visade sig senare, alltförväl stämma… Jag beslöt mig dock för att inte säga något om detta till Anna, just där och DÅ. Vi behövde ju inte skrämma upp henne mer än nödvändigt inför vandringen hemåt.

Efter en stunds paus var det dags att fatta det avgörande beslutet. Fortsätta ner eller vända om och gå tillbaka upp till toppstugan. Nu var det inte tal om att splittra gruppen mer eftersom jag inte ville skicka iväg en haltande Kristina på en ensamvandring. Kristinas och min varma jacka innebar att vi förmodligen klarat en natt utan att frysa alltför mycket, men eftersom Anna frusit vid middagen trots att hon hade alla kläderna på sig kändes toppstugealternativet som att det kunde innebära problem och en kylig natt. Så valet föll på att fortsätta neråt, och vi måste utgjort en lustig syn. En som hade en speciell teknik för att gå nedåt, med sidan först, en som var trött och gick försiktigt för att inte halka och en som gick med mobilen i högsta hugg (foto) hela tiden. Vi valde att behålla broddarna på nästan hela vägen ner till kaffedalen.

  
En jättebra investering.  Gav ett suveränt fäste på isen/snön                                                                                         

Det största problemet blev brist på vätska. Kristina o jag hade slut på vatten och jag var helt torr i halsen. I min vattenbudgetering hade jag räknat med att ta snö vid toppstugan och smälta den till matlagningen, men tiden och den isiga snökvaliten hade gjort att jag valde bort det alternativet och ”offrade” dricksvattnet. Det fick jag betala för nu. Visst vi kunde ha stannat senare och smält snö, men vi drog oss till minnes att vi hört ljudet av rinnande vatten i Kaffedalen, så vi avvaktade.

Kristina lyckades hitta lite rinnande vatten, och ska jag vara ärlig så fick hon nästan gräva fram det. Lite grusigt o grumligt, men vem bryr sig om det. Himmelsk gott, och gruset, för att citera björnen Baloo, ”kittlade dödsskönt i kistan”!

När vi skulle gå uppför Vierranvárri valde vi att ta på broddarna igen, så nu hade vi inga problem med snön. I alla fall betydligt mindre problem. Anna fick kämpa på lite mer än Kristina o jag, som kunde gå rakt uppför snön. Nu blev det inte tid för någon längre paus uppe på Vierranvárri för klockan skenade. Innan min mobil dog hann jag i alla fall med en sista bild på röstoppen. Hade nog i och för sig inte blivit så många fler bilder eftersom mörkret nu började falla. Detta gjorde att jag för första gången började känna lite oro inför resten av vandringen. Magnus o jag gick hem i mörker 2008, och det var inte roligt.

Nu hade jag i alla fall garderat mig, så alla tre hade pannlampor, men, jag kommer med fasa ihåg en nattvandring på Jo-jo leden i pannlampans sken 2008….  Det övergripande målet var att vi skulle hinna ner från åtminstone Vierranvárri innan det blev helt mörkt.  Det lyckades vi faktiskt med, och sen styrde vi kosan mot Vita Väggen. Kan vi gå ner på snön innebär det en tidsvinst på minst en timme. Kristina o jag klev lätt ut på snön och hade kalasfäste, men Anna vågade inte röra sig eftersom det inte kändes stabilt. Sagt o gjort,” bara” att klättra in bland klipporna igen och ta sikte på trapporna. Inte helt enkelt med trötta ben. Bakom Tuolpagorni dök det nu upp en rund och fin måne, som jag bad Kristina försöka fota. Nu fick vi i alla fall en naturlig lampa under vår tur tillbaka.

Vi lyckades i alla fall ta oss lyckligt o väl ner till bron innan det var bäcksvart, men det var inte med många minuter till godo. Här stärkte vi oss med friskt vatten från Kittelbäcken och till det lite mer att tugga på. Fast Anna var lite motsträvig och sa att hon absolut inte ville ha mer energibars eller proteinkakor, men det var hon tvungen att tugga i sig.   Dessutom fick vi nu telefonkontakt med en orolig Lisbeth och kunde lugna henne. Fick veta att Linnéa snart var på intåg. Och det kändes skönt. Med pannlamporna tända fortsatte vi sen vår väg mot fjällstationen.

Trots lamporna var det inte så lätt att gå i den något bökiga terrängen i Kitteldalen, så det tog sin lilla tid. När vi äntligen lämnade Kitteldalen och kom ut på sluttningen och hade Laddtjovagge nedanför oss, möttes vi av en bekant syn. Minnena från 2008 slog emot mig med full kraft. Den förbaskade mastlampan vid fjällstationen som lyste välkomnande rött. Varför jag tycker så illa om den?  Det är någon liten djävul som går och flyttar på masten så avståndet aldrig minskar……
Fint väder på dagen och dessutom stjärnklart nu innebär låga temperaturer. I takt med att vi (faktiskt) närmade oss fjällstationen blev det allt kallare. Att det var minusgrader rådde det ingen tvekan om.  Jag fick förstärka med min dunjacka, och Kristina som tålmodigt väntade på oss hela tiden fick lov att gå i förväg. Efter en liten diskussion om vem av oss som skulle ha den enda fungerande telefonen, Kristinas, kom vi fram till att det bästa var att jag tog den. Hände det något med Kristina så skulle ju vi passera henne inom en snar framtid. Men hon fick lova att hålla sig strikt till stigen. Tyvärr var det inget norrsken, men det var väl att önska sig lite för mycket. Men det hade varit häftigt att få uppleva det som kronan på verket en sådan här dag/natt.

Fan tro´t men till sist kom även Anna och jag fram till en mörk fjällstation. Härmed var en helt fantastisk dag (eller rättare sagt dygn) slut, och vi hade fått njuta av frisk luft och motion i 19,5 timmar…. Men vi hade fixat det!

Det var väldigt frestande att slänga sig direkt i sängen, men lite disciplin fick det vara. Vi sa hej till Anna som gick upp till sitt rum i annexet, varpå Kristina o jag tog oss upp till servicehuset och duschade och stoppade i oss lite att äta. Skickade även ett glatt SMS till Magnus om att vi var välbehållna nere. Innan vi gick in i huvudbyggnaden kollade jag termometern och den visade på 3 minus, så inte konstigt att det var lite kallt. Men sen blev det sängen, och det var hemskt vad högt upp det var upp till överslafen.

Just nu, kl 0245 känns det otroligt skönt att sträcka ut sin trötta kropp i liggande ställning. Förvånansvärt nog värker inte benen alltför mycket, utan de är egentligen bara trötta. Tror dock inte jag somnar på en gång, det är alldeles för många intryck som måste bearbetas.

Att stå på Sveriges tak är alltid en viss känsla, och extra roligt är det att få dela den här  känslan med en familjemedlem.

Ett nytt besök på Sydtoppen ? JA, absolut. Men då är jag sugen på att pröva Durlings led från Singi, eller kanske rent av trängas med alla andra på den guidade turen på Östra leden.  Och sen så väntar ju Nordtoppen (med guide)…..