8 - 9 September: 

När jag slog upp ögonen vid sextiden i morse, möttes jag av ett grått och dimmigt Kebnekaise. Nu kändes det väldigt skönt att inte snöra på sig kängorna för att vandra ner till Nikka. Bara att inte behöva gå upp med en gång utan kunna ligga och dra sig en stund var guld värt. Innan vi gick och åt frukost passade Kristina och jag på att skriva på ”Tack Sydtoppen-bonaden” som satt i entrén. På denna har toppbestigarna skrivit sin namnteckning.

 

Ännu en god frukost i lugn o ro i Elsas kök, och sen var vi färdiga att gå och städa och hämta våra prylar. Kändes skönt att inte behöva städa lika noggrant som de andra utan bara ruska täcke o kudde genom fönstret och plocka upp allt löst skräp. Sen såg det riktigt fint ut!

Det kändes onekligen lite vemodigt att lämna fjällstationen, och när nästa besök här bli är inte planerat ännu. Det har i alla fall bara varit positiva intryck den här gången, så jag kommer med glädje tillbaka hit!

Rutinerna för att flyga HKP har också ändrats sen sist, nu samlas alla som skall flyga på förmiddagen kl 0815 för en säkerhetsgenomgång. Sen var det bara att ställa sig och vänta. Under tiden stod vi och beundrade hur dimmorna riktigt växte ut från bergssidan. Det var som om någon skickat ut röksignaler från berget.

Efter ett litet tag hörde vi helikopterljudet studsa mellan bergen, och där var den, en liten prick som snart växte till en röd ”Floff floff”. Det är alltid lika fascinerat att se reaktionen på folk som inte är vana vid helikoptrar. Trots tillsägelsen var det många kepsar mm som fladdrade iväg när den landade. När det meddelades att de första sju skulle göra sig klara, var stridstaktiken klar från vår sida. Snabbt grabba tag i packningen för att ställa upp på en kolonn. Effektivt, så vi och två till kunde hoppa in. På ordern de lättaste fram, tittade vi på varandra och konstaterade att det var Anna, Lisbeth och Kristina som drog vinstlotten.

  

Det är onekligen en viss känsla att susa fram över fjällandskapet och se det så här en liten bit från ovan.  Saknade inte vandringen och båtfärden ner. Ska man gå den här sträckan så är det det omvända hållet som är finast, när man har hela fjällmassivet i blickpunkten.

Framme i Nikka hade vi nu god tid på oss för besök vid kapellet (missade tyvärr att vi måste ha med nyckeln) och en smaskig våffelfika. Halv tolv gick bussen till Kiruna och det var dags för oss att lämna fjällvärlden för den här gången.

  

Det var med lite sorg i hjärtat vi sa hej då till fjällvärlden som nu börjar visa upp sig i sin färgglada höstskrud.
Men på återseende nästa år!

Tågbokningsstrulet hade gjort att vi nu hade ovanligt mycket tid att slå ihjäl i Kiruna. Med andra ord lite sightseeing, shopping lunch mm. Först på programmet stod ett besök i Kiruna kyrka. Här har jag inte varit sen 2003 då vi gjorde vår resa till Jokkmokks marknad, Ice Hotel och Kiruna.
Ett mycket mäktigt och fin byggnad, där vi tillbringade en stund i stillhet.

  

Lite inhandling av mat och dryck till tågresan och därefter lunch på en pizzeria. Och vilka pizzor!! Det här var nog den godaste pizza jag ätit. Utöver de traditionella fanns här också ett antal med råvaror från närområdet – renkött, kantareller mm.

På vägen ner till busstationen såg vi en grupp som betedde sig konstigt vid minnesmärket över Gruv12an. Men Anna och jag fattade direkt vad de höll på med – cachletning. Klart vi hängde på, och nu kan vi lägga en Kirunacach till samlingen.

När bussen körde mot stationen kom vi att passera längs med tåget som redan stod inne.    –” Ähhh mamma, jag ser inte vagn 16….”.  Det var ord jag INTE ville höra från min älskade dotter, men det visade sig att hon hade alldeles rätt. Vagn 16 fanns inte. Suck….

Men allt löste sig snabbt när det kom fram en konduktör (ja jag vet att det heter tågmästare, men jag föredrar konduktör) och hänvisade oss till vagn 21 istället eftersom vagn 16 stog kvar i Narvik - TRASIG. Men vad är detta? Här finns ju dörrar….. Visade sig att vi nu fått två kupéer i en sovvagn istället. En klar uppgradering och det var skönt, men det blev lite trångt när vi skulle tränga in oss i en kupé för att ha lite ”kvällsfika”. Men finns det hjärterum osv…

I natt har jag verkligen sovit gott. Vilken skillnad mot liggvagn! Men det skiljer ju även i pris så det blir nog till att fortsätta åka liggvagn, och är man fler än tre är det trevligare.
Framme i Stockholm hade vi ånyo några timmar att slå ihjäl och efter lite diskussioner om vad vi ville ha, slutade valet på fiket Vetekatten. Gott med varm choklad och riktig vispgrädde och till det deras goda vanilj/blåbärsbulle. Men det vette katten om vår choklad ute på fjället inte smakade bättre…..

Tågresan ner till Lund gick i år utan några kontroverser med sur konduktör, och vi anlände ner till den blöta skånska myllan helt enligt tidtabell. Lite väntan i Lund och sen på tåget till Halmstad. Här var det dags att säga hej då till Anna, Lisbeth och Kristina (Åse hoppade av i Hässleholm) varav de två sistnämnda skulle vänta på skjuts resp tåg i ca 1 timme.

Och med de orden tar berättelsen om 2017 års sommarvandring SLUT.

Som avslutning vill jag till mina underbara vänner tacka för en fantastiskt fin vandring. Ni är bara bäst!  Nästa år väntar Jotunheimen på oss…..

TACK

GÄSTBOK