Det här med tidhållning började inte så bra. Hade sagt att jag skulle väcka alla vid 0600, men vaknade inte förrän 0615. Bara att konstatera att min vandringsklocka inte överlevde när det gäller alarmfunktionen, badet i Sarek för två år sedan. Tältet låg i skugga så det var lite rått o fuktigt, men när jag tittade ut såg jag att solen lyste varmt bara en liten bit bort. Snart skulle den komma och torka upp tältet. Nu blev det inte riktigt så, för när jag packat ihop sovsäck och liggunderlaget i tältet och stack ut huvudet genom öppningen så såg jag inte mycket. En kall o mycket blöt dimma hade lagt sig i dalen. Där rök chansen till att få ett torrt tält. Jag som i mina drömmar sett mig själv ta ett morgondopp i Trollsjön innan vi gick, konstaterade raskt att dröm och verklighet inte alltid är desamma…
Frukost och hoppackning, sen var det dags för morgonens bild. Dimman över topparna blev en perfekt bakgrund.
Kvart i nio var vi klara och gav oss iväg tillbaka genom sagolandskapet i Gearggevággi där vi gick i går. Dimman gjorde det ännu mer trolskt, och när vi kom fram så vi såg ner över Vassijaure, så möttes vi av ett landskap som badade i varmt solljus.
FOTO: Anna Hed
Efter ca 1 km kom vi till stället där vi måste fatta ett beslut om vägval. Antingen kunde vi gå tillbaka ner till Låkktatjåkka och sen ta leden upp till Låkktatjåkko fjällstation, eller så skulle vi ta en genväg och snedda över Gearggecôrru. Lite kartstudier hade gjort mig säker på att det skulle vara en platå att gå på på andra sidan, men först väntade en hyfsat brant uppförsbacke. I min planering för dagen ingick att vi skulle snedda, så nu gällde det att få gruppen med på mina tankar…… Först ville de att vi skulle gå ända ner, men jag lyckades vinkla om frågan lite så de ändrade sig och köpte mitt förslag att gena.
Det var inte helt lättvandrat även om underlaget var gräs. Att gå på skrå uppför är lite bökigt, och det fanns gott om fallgropar som inte syntes i gräset. Blev en skön vilopaus efter en stund där vi bara satt o njöt av utsikten.
Nu gällde det bara att hålla koll på höjdkurvorna på kartan så vi inte kom för långt ner på bergssidan. Det är alltid lika roligt när karta och verklighet stämmer överrens. Hörde lite muttrande om genvägar som blev senvägar, men plötsligt så fanns den framför oss, en härlig och hyfsat slät platå som vi nu kunde fortsätta vandra på. Utsikten ner över Vassijaure och Torne Träsk gjorde inte saken sämre. Kort sagt så gick vi och njöt för fullt och gnolade på musiken från Sound of Music.
Höjdnavigeringen stämde och Platån öppnade sig framför oss.
FOTO: Lisbeth Larsson
När klockan började närma sig halv tolv kom de klassiska små vinkarna från Lisbeth om att det hade varit gott med lite förmiddagskaffe….. Hade gått och väntat på dem och när vi nu var i närheten av lite rinnande vatten så fick det bli en fikastund. Rasten uppskattades lika mycket av Bozz som snabbt hittade en bra fikasten att ligga o vila på. Det var helt underbart att få ta av ryggsäcken och vila mina nu mycket ömma axlar. Men om jag nu var jättemissnöjd med köpet av min egna ryggsäck så var jag desto nöjdare med Bozz nya klövjeväska. Jämfört med den gamla så var den superlätt att ta av och på. Full poängpott på den!
Tur att han inte protesterar utan glatt köper att få på sig klövjeväskan. FOTO: Brita Edberg
När vi kommit runt till östra sidan av Gearggecôrru såg vi leden som kom nerifrån Låkktatjåkka. Det såg torrt ut så jag valde att inte gå ner till sommarleden som gjorde en liten böjning ner mot jåkken, utan vi tog sikte på vinterleden. Ett helt rätt val för det var lättgånget och inte det minsta blött. Men en vinterled innebär ofta en nackdel, det är väldigt skräpigt med trasiga ledmarkeringar mm som ligger o skräpar. Nu borde det vara hög tid att fixa till detta inför vintern.
Trots fikastunden började det snart kurra i magen, så när vi närmade oss bron över Loktajohka var det hög tid att spana in en bra lunchplats, och det såg ut att finnas gott om sådana på andra sidan bron. Här kom första testet på om broträningen med Bozz hade gett resultat. Han sprang glatt fram till bron, men tvärstannade innan han satte full fart över. Inte lätt att hänga med i andra änden av linan
FOTO: Kristina Järkenstedt Edefell
Men att ena gruppen om en gemensam lunchplats visade sig inte var så lätt. Det slutade med att vi stannade på två olika platser. Kristina, Birgitta o jag valde att sitta på en bänk utanför raststugan medan de andra stannade nedanför kullen som stugan låg på. Medan vattnet kokade upp slängde vi upp tälten så fukten skulle torka i solen och blåsten. Vi hade det jätteskönt på bänken med husväggen som ryggstöd, så det gick verkligen ingen nöd på oss. Misstänker dock att de andra var nöjda med sin lunchplats också.
Lunchdax! FOTO: Ulrika Ejnarsson
När vi lämnade raststugan lämnade vi också Sound of Music känslan. De gröna gräsfälten var nu ersatta av en betydligt kargare natur med berg och sten. Underlaget i kombination med att det sluttade uppför gjorde att det nu började kännas lite jobbigt, och något hastighetsrekord fram till fjällstationen var det inte tal om. Vet inte hur många gånger jag svor över min dyra lättviktsryggsäck, och jag försökte stoppa in allt möjligt under axelremmarna för att minska smärtan. Men inte sjutton hjälpte det. Aj aj aj… Så typiskt nu när det verkar bli ett år då mina fötter klarar sig bra och inte minsta tendens till skoskav känns. Alltid ska det vara något…..
Under en liten paus i stenlandskapet, nej det blev till Lisbeth och Bozz stora besvikelse inte fika, kom vi fram till att det här var vår 20 vandring tillsammans. Något som det givetvis måste skålas för! Innan vi skulle ge oss av bytte Kristina och jag ryggsäck. Mina axlar ville inte längre, och hon slet hårt med sin tunga ryggsäck. Det var helt underbart att få på sig sin gamla älskade Kajka igen, och trots att tyngden på ryggen ökade med fem kilo så kändes det skönt. För varje steg uppåt vi tog, blåste det lite mer, så det fick bli ett par stopp för att förstärka klädseln. När vi kom upp på höjd där det fortfarande låg hyfsat stora snöfält kvar, hojtade Katarina, Lisbeth o Linnéa på att de ville att jag skulle ta ett ”Nordkalottenfoto”. Sen den där vandringen 2004, är det tradition när vi går förbi första snöfältet. Givetvis ställde jag upp och tog fotot. Boss blev överlycklig, över snön, så efter bilden hade han stor lekstuga i snön.
Eftersom det började bli lite småkyligt bestämde jag mig för att släppa iväg de i gänget som ville gå lite fortare. Att hålla ihop en grupp bara för att det ska vara så, är ingen större idé och vinst.
Bjuder nu på lite bilder som skildrar vår fortsatta färd mot det hägrande målet Låkktatjåkko Fjällstation. Som låg där HÖGT uppe bland bergen.
FOTO: Brita Edberg
FOTO: Brita Edberg
En traditionell bild med Lisbeth, Linnéa och Katarina på ett snöfält.
FOTO: Brita Edberg
FOTO: Brita Edberg
FOTO: Anna Hed
Sveriges högst belägna fjällstation - Låkktatjåkko Fjällstation
När jag kom upp möttes jag av en överlycklig Birgitta som glatt meddelade att hon hade ändrat sig och inte ville tälta, och hon hade lyckats få ett rum som blivit avbokat. Kändes som ett väldigt bra beslut av henne!
.jpg)
