Kändes skönt att veta att resten av dagens etapp bara bestod av nedförsbacke hela vägen till Kårsevaggestugan. Något som mina axlar i alla fall uppskattade. Efter att ha tagit oss ned för flera stenpartier möttes vi av en härlig syn med grönt gräs o smörblommor. Samtidigt bröt solen igenom så nu gick det verkligen ingen nöd på oss. Hade medvetet hoppat över kafferast uppe i snön o diset (förlåt Lisbeth) så nu kurrade det i magarna. Efter att ha gått över en liten bäck fick det bli lunchpaus. Här satt vi jättebra med utsikt mot massivet vi kom från, eller mot andra hållet smörblomsängar ner mot Latnjajaure.
I backen ner mot Latnjajure syntes det att vi närmade oss en forskningsstation. Det var ”fullt” av mätinstrument i backen och små helt över växter. Det är Göteborgs universitet som bedriver forskningen, och sämre ställe kan man onekligen tillbringa en tid att forska på.
När vi kom fram till vadet konstaterade vi snabbt att det var relativt långt, men inte särskilt djupt. Återigen en tacksam tanke till Torrskodd. Vi mötte en kille här som avundsjukt konstaterade att det där ser ju skönt ut….Som tack för den kommentaren passade Bozz på att skaka sig så vattendropparna yrde precis bredvid honom.
Efter vadet var det inte långt kvar till stugorna. Nu skulle vi bara ta oss nerför den omtalade Kårsevaggebranten.
Utsikten ner över Kårsevagge var fatastisk mellan klipporna, men det var verkligen brant
Här väljer jag först att gå längst bak för att ha uppsikt över gruppen men efter första backen byter jag och går längst fram tillsammans med Bozz. Ytterligare några branta o svåra passager klarades av där det största problemet blev hur Bozz skulle ta sig ner. Men han litade på mig och följde mina anvisningar.
Nu var det bara en passage kvar, men bedömde att vi skulle ta ett litet vilostopp. Rastade i ca 10 minuter och sen gav vi oss av mot målet
STF Kårsevagge. Stigen gick över en större sten men uppfattade inte det som ngn större svårighet. Lite videsnår vid sidan och ett större kliv neråt men torrt o fint. Jag går fram en bit på stigen dom svänger i serpentiner neråt. Tänkte filma passagen men har solen rakt i ögonen och skippar det. Linnea o Ulrika tar sig ner och så är det Annas tur. Hör ett panikartat rop Nej nej, Därefter blir det tyst. Förstår att hon ramlat, men tror att hon ”bara” fallit ner i videsnåret. Men ser sen hur hon fortsätter falla ner i den mycket branta sluttningen. Och slår fyra baklängesvolter. inga rörelser och är tyst. Precis innan det blir ännu brantare finns en liten grop där hon stannar. Jag ropar på henne men får inget svar. Slänger av mig min egen ryggsäck, som rullar neråt i branten en bit. Då det är brant och underlaget består av gräs ovanpå stenar som rullar tar det en dryg minut för mig att nå Anna. Ropar under tiden flera gånger på henne, men får inget svar förrän jag nästan är framme. Ger då tummen upp till resten av gruppen som chokade står ovanför och tittar på. Samtidigt har Brita försiktigt börjat ta dig ner till oss.
För att göra en lång historia kort så verkade Anna ha klarat sig hyfsat och vi ville få bort både henne och oss själva från det livsfarliga läge (plats), vi befann oss på så vi tog oss upp på stigen igen.
Fortsatte sen ca 50 m på stigen tills vi kom till en hyfsat platt platå vid ett vattenfall. Gruppen gör halt vid platån och jag sätter några av gruppmedlemmarna i arbete med att koka vatten, så de skall ha något att göra. Stämningen är givetvis dämpad och inser att vi måste göra en snabb debriefing med en gång. Det här tar tid, så vi stannar på platån en bra stund, samtidigt som främst Brita får möjlighet att kolla upp Anna.
Sen skickar jag tre löpare i förväg till stugan samtidigt som även Kristina går i förväg. Nu har hon inte bara sin tunga ryggsäck utan släpar nu även på min, eftersom jag har tagit Annas (Här var min lättare att bära i handen än Annas). Vi övriga tar oss i sakta mak ner mot stugan.
Blev att snabbt fixa till kvällsmat för att få i oss lite energi när vi kom ner. Tyckte sen att Anna uppvisade alla tecken på en skallskador, så Brita och jag var överens om att gå till stugvärden och ringa efter hjälp. Blev en del samtal med SOS och läkaren i räddningshelikoptern. Tyvärr var den upptagen med en operation vid Keb men de skulle komma sen.
Efter att vi kommit tillbaka till stugan bestämde jag mig för att gå tillbaka upp en bit i backen eftersom Bizz tappat sin Jervenduk. För dyr att inte försöka hitta tyckte jag. Lisbeth var jätteduktig och följde med upp för att leta. Vi fick hå nästan ända upp till platån vid vattenfallet innan jag hittade den. Kändes skönt att komma tillbaka till stugan med filten, det räcker med en borttappad Kotte…
Nu ropade stugvärden på mig och sa att polisen ringt och att de avskrivit ärendet. Insåg att det inte gick att göra något åt det i kväll, och valde att inte berätta detta för övriga Bäst att inte oroa dem utan låta dem sova.
Just nu är min hjärna både tom, ----- och full med en miljon tankar.
|
