20.e januari minus 11,2 grader

Av skidåkaren Eva

Så var vi då tillbaka i Dalarna och kylan. Termometern visade på – 11,2 innan jag och Atlas tog vår lilla morgonpromenad. Men trots kylan var det en härlig runda i solskenet. Vi gick bort not bommen men det blev ingen fortsättning upp mot masten eftersom det pågår skogsavverkning längs med ”mastenvägen”. Atlas stortrivdes nu när han var tillbaka till den riktiga snön. Snöbitar kastades som han med stor iver hoppade ut i lössnön efter. Tyvärr är det ingen snörik vinter här heller. Det är nog inte bottenrekord på snötillgång under de 22 vintrar vi varit här, men det är absolut en av de mest snöfattiga.

Efter frukosten åkte Magnus in en sväng till Älvdalen medan Atlas och jag var kvar hemma och skottade snö och hade allmänt ”snökul”.

Något som inte var lika uppskattat hos Atlas, var när jag beväpnade mig med pälsskarapa och borste. Detta är något han inte gillar!

Lägg av nu, det är INTE kul längre. Jag behöver min päls här uppe i snön.

Så var det då dags att förbereda den första träningsrundan. Men först måste skidorna vallas. Tack och lov så hade jag gjort dem rena förra året, så det momentet slapp jag åtminstone. Men glid och fäste måste på.

Dagens träningstur gick mellan Oxberg och Eldris, i för mig mycket bekanta spår. Tyvärr hade solen hunnit försvinna när jag startade. Men termometern visade nu bara – 2. Med förra årets premiärtur i färskt minne, och framförallt resultatet – skoskav och jätteont, var det med stor spänning jag nu gjorde den riktiga premiären i de nya skidpjäxorna.

Det blev en härlig skidtur, där jag bara åkte och njöt. Glidet var bra, medan fästet var lite mindre lyckat, men spåren var helt perfekta. Hårda och fina, ibland tom lite isiga. Enda nackdelen var att det blåst ner lite skräp från träden i spåren. Så dagens vurpa skyller jag helt på barkbiten som fastnade i fästzonen…… Jag hade bestämt mig för att ta det lugnt och försöka hitta den rätta tekniken, men visst lockade det ibland att staka på ordentligt. Men jag höll mig till planen och kom fram till Eldris utan några som helst problem.

Här väntade Magnus och Atlas, och de höll på att få se en rejäl vurpa. Hade totalt glömt bort att det bukar vara uppgrävt, för iordningsställande av chipstiderna, efter nerförsbacken in i kontrollen. Här kom jag i full fart när spåret plötsligt försvinner in i en snövall…. Men jag hann precis stanna, så någon bild på en fallande Eva med armar, ben och skidor i en allmän röra blev det inte…. I alla fall inte den här gången.

Atlas hade nu fullt av spring i benen, och talade ljudligt om att nu var det hans tur att få springa lite. På hemvägen stannade vi därför till vid starten i Oxberg. En mycket otålig liten Atlas väntade förtvivlat på att matte skulle få på sig de där konstiga brädlapparna på fötterna.

Det blev en ny härlig tur på ca 5 km, tor på halvvasespåret. Det märktes att träningen med honom på rullskidor, och Kristinas åkande i Grövelsjön, gett resultat. Han sprang riktigt duktigt i linan som var fäst i mitt midjebälte.

I full fart mot ”målet”
 

Men lite trött var han allt. Efter lite enegimellanmål när vi kom hem så slocknade han på golvet.  Just nu ligger han och snarkar för fullt i sängen, så någon längre kvällspromenad behöver han nog inte!  Det bästa med dagens skidturer på sammanlagt ca 25 km var att fötterna har klarat sig. Inga skoskav här inte!

Dagen har tagit ut sin ätt även hos oss. Spåren från Grövelsjöveckan och mammas benbrott sitter fortfarande kvar. När vi nu kan slappna av, kommer tröttheten fort. Klockan är nu bara 20.00 men John Blund kallar.

GOD NATT!

Till NÄSTA dag

Till FÖREGÅENDE dag