3.e mars   STAFETTVASAN Minus 12 i Sälen


Av skidåkaren Eva
Hemma i Blyberg visade termometern bara  – 1,7, men rapporterna från Sälen talade om betydligt kallare, -12 grader.

Så var då dagen ÄNTLIGEN här, dagen då min lilla familj ska ställa upp i STAFETTVASAN! Det här är en dröm jag haft i flera år, men tanken på att lyckas samla ihop ungarna med respektive, och dessutom få Helena och Fredrik att ställa sig i vasaloppsspåret, har känts väldigt långt borta. Men i april förra året släppte jag bomben att jag nu anmält oss till Stafettvasan, och man ka väl lugnt säga att mottagandet blev ljummet….. Kristina bara skrattade och sa lycka till…., Helena och Fredrik tittade förfärat på varandra och sa "NEJ. Du är inte klok". Thore däremot tog det direkt på allvar och talade om för Helena att nu måste de köpa skidor och börja träna. Heja Thore! Och nu var vi alltså framme vid dagen D, som i Stafettvasan.

Magnus och jag har ägnat ett par timmar för att dra upp riktlinjerna för en bra ”stridsplan” för att få logistiken till loppet att fungera. De två grundläggande delarna var att Martin skulle köra Kristina och mig till Sälen för att sen transportera upp Kristina till Mångsbodarna där vi två, skulle växla. Magnus och resten av gänget skulle ta det lugnt på morgonen, för att runt lunch köra upp till Evertsberg där Kristina skulle växla till Thore.

Jag som är van att komma upp till Berga by redan kl 0600, när det är start i Sälen vid Öppet Spår tyckte att det kändes konstigt att vara där uppe så sent. Klockan 0900 gick starten, och vi var på plats kl 0800. SMHI och dess norska motsvarighet hade haft alldeles rätt – det VAR kallt i startfållan.

Trots att det var rekordmånga lag anmälda till årets stafett, 1 357 st, kändes det ganska tomt på den enorma startplatsen. Jag gick in i startfållan, och hade absolut ingen ambition att hamna så långt fram som möjligt, utan ställde snällt ner mina skidor i kön. Det fick bli i den vänstra delen av startfältet eftersom mina lagkompisar stod på den sidan. Eftersom det fortfarande var långt till start drog jag mig bort mot Kristina och Martin som stod utanför staketet på den vänstra sidan. Och det kändes riktigt konstigt att stå långt till vänster, jag som direkt brukar söka mig till de högra spåren som är för långsamma åkare som jag.

Uppvärmningen var som vanligt till Friskis o Svettis, och som vanligt så brydde jag mig inte om dem utan hade mitt egna uppvärmningsrace. Men den koncentrerade tävlingsblicken, infann sig snart och jag gick som vanligt in i min egna lilla värld.  Tio minuter innan start åkte överdragsjackan av och jag fick ett Lycka till av Kristina och Martin. Nu var det bara att vänta på startskottet…..

När startskottet gick var det direkt lite kaos när det blev trängsel i spåren. Spåren var så hårda att det var ett konststycke att byta spår. Och som vanligt finns det en del åkare som absolut MÅSTE köra om och byta spår direkt efter start. Det blev små haverier lite här o där, men jag hade turen att klara mig.

Spåren var som sagt hårda och mycket isiga, så det var bara att staka på startrakan. Det blåste lite motvind, men det positiva med det var att den skulle förvandlas till medvind uppe på myrarna. När jag kom fram till backen började problemen. Trots att vallningen var perfekt så var det så isigt i spåret att det inte gick att gå rakt upp i spåret. Alternativet fick bli saxning, men det var verkligen inte lätt. Det var minst lika isigt och hårt utanför spåret så skidorna bara gled neråt. Detta resulterade givetvis till trängsel och ett antal vurpor.  Jobbigt, jobbigt och svettigt, men det gick sakta men säkert uppför. Efter halva backen var jag dödstrött i axlarna och mjölksyran bara sprutade. ”Så var den stafetten körd” tänkte jag och började misströsta på att laget skulle klara tidsgränsen. När backen väl var avklarad var det bara at staka på mot Smågan. Mjölksyran försvann efterhand och det kändes helt ok i kroppen, men jag var helt övertygad om att det hade tagit för mycket tid i backen och att jag skulle vara sen i Smågan. Gissa om jag blev glad när jag upptäckte att jag inte var sen, utan tvärtom i riktigt bra tid. Det hade bara tagit 1.05 upp till kontrollen. Det kändes lite konstigt att komma till Smågan utan ha någon där som väntade på en. Vi hade kommit fram till att det var dumt att låta Martin och Kristina köra upp dit, utan det var bäst att de följde med kön mot Mångsbodarna. Stärkt med två muggar sportdryck gav jag mig i kast med den sista sträckan till Mångsbodarna. Nu fick det bära eller brista, det var fullt ös som gällde. Med mina mått mätt gick det ordentligt fort i spåret, och stärkt av den känslan försökte jag staka så stor del av sträckan som möjligt. Det var lite vanskligt ute på myrarna när vinden tog tag i stavarna, och det var mer än en gång, jag höll på att få dem mellan benen och spetsa mig själv. Det kunde verkligen ha blivit årets vurpa!

Medan jag stakade fram mot växlingen började de andra lagmedlemmarna att röra på sig i stugan i Blyberg. Fredrik fick en mardrömsstart på dagen då det plötsligt gick upp för honom att sista sträckan innebar att han skulle köra från Hökberg, och inte från Eldris. En o annan svordom hördes, men en kopp kaffe fick honom att lugna sig. Thore fick fortsätta där jag slutade i natt med vallningen av hans o Helenas skidor.

Skidorna fick ett par lager klister på sig, och som en sista uppladdning hemma kokades det pasta. ”Vi behöver det”, sa Helena och klappade sig på magen, och Fredde o Thore ”offrade sig” och gjorde henne sällskap.

Kristina och Martin kom i god tid till Mångsbodarna, och hann gå runt och känna av stämningen i kontrollen. Men sådan mor sådan dotter, tävlingsblicken kom snart fram hos Kristina och hon drog sig ganska tidigt mot växlingsfållan

Nu kan mamma komma, jag är beredd

För mig i skidspåret började det nu kännas i axlarna, men att gå över till diagonalåkning var det inte tal om. Ska sanningen fram åkte jag, och njöt samtidigt i fulla drag. Strålande sol, kanonfina spår och medvind – bättre kan det inte bli.  Skidåkarlivet lekte, och kilometerskyltarna passerades i rask takt. Enligt vår stridsplan som byggde på mina tidigare resultat på sträckan skulle jag i bästa fall vara framme ca 1130. Men som jag sa så kände Kristina på sig att jag skulle komma tidigare, och var klar för växling i god tid. Och tur var väl det, för rekordet på sträckan slog jag så det dånade med 30 minuter, och redan strax efter 1100 hade jag avverkat min sträcka.

Nu var det ingen större trängsel i kontrollen utan jag fick snabbt kontakt med Kristina. Dom hade missat förvarningen, och var inte helt beredda på att jag skulle dyka upp 30 minuter för tidigt. Jag lämnade över chipet, som var stafettpinnen, till Kristina och hann ge henne lite spårinformation.

Lycka till, gå ut hårt o öka, men ta det lugnt i backarna ner mot Tennäng
 

En nöjd startstäckeåkare kan kosta på sig att njuta av blåbärssoppan

Backarna ner mot Tennäng gick riktigt bra för Kristina. Det var bara i den första backen spåren plötsligt tog slut, i övrigt var det bara att stå på och åka. Jag hade varit jättenöjd med vallan, men Kristina, som hade samma smörja under skidorna, hade lite problem med fästet. Temperaturen hade nu blivit varmare, så jag skulle ha lagt på det där sista lagret med varmare klister som jag funderade över. De bakhala skidorna gjorde att hon fick slita ordentligt i backarna upp till Risberg. Martin o jag stod och hejade på alla åkare i röd jacka tills vi äntligen fick kontakt med den rätta röda jackan.

 

 

Stärkt med bulle och sportdryck tog hon sikte på vallaboden för att få hjälp med skidorna. Medan skidorna fick sitt fick hon glada tillrop av Martin och lite massage av mig. Men någon längre paus blev det inte, utan full fart mot Evertsberg var vad som gällde. Även Kristina kände av vinden och besväret med att stavarna är så vindkänsliga. Men till skillnad mot mig så kunde hon inte njuta av någon medvind fullt ut, utan fick nöja sig med en sned sidvind.

Martin o jag lyckades komma ner på sjöarna för att heja fram henne de sista kilometrarna. Fästet var nu mycket bättre, och det var en åkare på gott humör som i rask takt körde förbi oss.

När vi kom fram till Evertsberg fick vi snart kontakt med resten av gänget som stod precis innan kontrollen.

Thore, som var den som nu skulle ta över stafettpinnen, såg lite spänd ut inför de branta nerförsbackarna som väntade honom. Det hade nog varit en bra idé att ha fått en träningsdag i spåret innan, men nu fick det bli som det blev.

Lag efter lag förvarnades, men inte lag 105…. Men så fick vi plötsligt se Kristina komma stakandes upp mot Bergspris banderollen.  Thore skynda dig, hon är här nu!!!!

En laddad Thore tar över chipet och slänger sig iväg.
 

När Kristina anslutit sig till oss bestämde vi raskt att det var jag, som hade fått vila lite längre, som skulle åka tillsammans med Helena på hennes sträcka. Så det var bara för henne att slänga över sina blöta pjäxor och skidor till mig. Fredde skulle ju åka på min utrustning så den kunde jag inte ha.

  Thore inledde sin sträcka med att få lite problem i backarna och hans axel fick sig en rejäl smäll. Resultatet blev att han fick respekt för de isiga spåren och vågade inte satsa för fullt. Lite retfullt tyckte han sen, framförallt som flera av backarna inte var särskilt branta eller hade någon brant sväng. Precis som vi trodde, var spåren borta vid ingången till den branta backen före viadukten. Men är man nu norrman, så förpliktar det när man har längdåkningsskidor på fötterna. Thore slog till stora plogen och gled ”lugnt” igenom sin kurva, och efter den var det full fart neråt. När han passerade delar av laget vid Viadukten var det inget fel på vare sig på tempo eller på humör.

  

Magnus körde direkt till Oxberg med mig och Helena, så vi missade tyvärr att heja på honom. Om det var blåsten på myrarna eller en allmän anspänning vet jag inte, men på vägen till kontrollen startade tredje världskriget i mitt huvud och snart var migränen i full blom. Inte en särskilt bra uppladdning inför 9 km, och inte blev det bättre när magen vände sig ut och in. Trots Helenas försäkringar om att hon kunde åka själv, var det aldrig något alternativ. Det var ju inte bara som moraliskt stöd jag skulle åka med, utan även som ”bodyguard” så ingen åkte på henne i backarna. Vi fick ju tänka lite på nästa generation skidåkare också! Efter toalettbesök, vilket tog sin lilla tid med alla kläderna, var Helena redo att ta emot Thore för växling. Nu hade även de andra i laget hunnit hit, redo för att starta stora hejarklacken. Oxbergskontrollen med sin nya sträckning är perfekt för stafett. Här fick vi en bra förvarning på Thore när vi såg honom komma in mot kontrollen, för att sen försvinna bort på den extra lilla svängen.

Efter att Thore knäppt på henne chipet tog Helena ett djupt andetag och började äventyret mot Hökberg. Jag kommer ihåg när Helena för ca 10 år sedan svor på att hon minsann skulle vara den enda vettiga familjemedlemmen som ALDRIG skulle ställa sig i vasaloppsspåret med en nummerlapp på bröstet…… Nåja i ärlighetens namn så var det ju ”mitt fel” att hon nu var där…

Redan efter ett par hundra meter kom den första nerförsbacken och spåren var fortfarande stenhårda och isiga. Jag skulle precis säga till henne att ta det lugnt och ploga, när hon bara for iväg nerför backen. Och till min fasa fick hon bakvikt i svängen……NEEEJJJ! Skriker jag, men hon fixar det hur lätt som helst. Det märktes att alla milen vi åkt i skidspåren här uppe genom åren satt sina spår. Hon stakade på jättebra och de backar som fanns var inga problem. Vid planläggningen av loppet var Kristina och jag oroliga för två saker, utöver vurpor i backarna. Helena behövde dricka konstant när hon blev andfådd, och dessutom trycker Lilleman ( ja det blir en kille!!!!) mot urinblåsan vilket medför täta kisspauser. Vattenproblemet löste genom att hon åkte med Thores ”Camel pack” på ryggen, så det var bara att stoppa sugröret i munnen och suga när hon var törstig. De första fem kilometrarna till Gopshus gick som en dans, vilket medförde att Thore och Magnus som väntade på oss där, var förvånade över hur fort vi kom dit.

Även jag fick en mugg sportdryck och det var behövligt med lite vätska i min dränerade kropp. Efter Gopshus väntade det som jag trodde skulle bli det värsta problemet – ”störtloppsbacken” Här går det i normala fall jättefort, och med de här spåren så gick det ännu fortare. Och en vurpa här för Helena hade varit katastrof. När vi kom fram till backen föreslog jag att vi skulle ”fega” ordentligt och ta av skidorna och gå ner. Men det tyckte inte min kära dotter, utan hon ville prova att ploga ner, och så fick det bli. Tack vare att skejtvasan körts tidigare på dagen var det en bred gata mellan de två skidspåren i ytterkanterna. Här gick det jättebra att ploga, så vi kom ner på ett säkert sätt. Men det kändes i benmusklerna efter allt bromsande!
Resten av sträckan upp mot Hökberg gick galant och Thore hade lyckats bra med vallningen av Helenas skidor. Hon hade tack och lov bra fäste i uppförsbackarna mot kontrollen.

Uppe i Hökberg hade Fredde fått hjälp av vallaservicen med att valla om mina skidor så de skulle passa de förhållandena som rådde nu. Här var förvarningen lite mer modern, och lagnumren kom upp digitalt på en TV-skärm. Nåja, någon större trängsel var det inte bland de växlande lagen i kontrollen, vi var inte så många kvar som skulle växla….Men trots det,  samma koncentrerade tävlingsblick fanns även hos honom.

I ensamt majestät åkte Helena och jag fram mot Hökberg, när det plötsligt sa PIIIIIP . Helena hoppade högt, men insåg snart att det var chipet som pep, hon hade åkt över förvarningsplatsen. Nu var det inte långt kvar! Men den sista backen upp mot kontrollen är seg – jätteseg, men Helena tog fram de sista krafterna och åkte nästan ifrån mig.

En laddad Fredrik stod beredd, men jag hann ge honom lite varningsord om att ta det lugnt i backen ner från Hökberg.  -  ”Du har ju åkt där massor av gånger och vet hur brant och kurvig den är. Ploga ner!"   Svaret jag fick innan han stakade iväg var ju inte precis lugnande:
"Vilken backe??? Jag kommer inte ihåg hur här ser ut…… Vi ses”. Trots att han inte åkt längdåkning på minst  åtta år såg det riktigt bra ut när han gav sig iväg.

Det var en mycket glad och nöjd Helena som nu gick mot bilen. Hon var säkert den som varit mest nervös av oss, men hon gjorde verkligen en kämpainsats.

När vi körde ner från Hökberg var det med stor lättnad jag kunde konstatera att det inte låg någon Fredrik i backen, utan han hade klarat den. Nåja, det var nog tur att vi inte kom tidigare, för det hade varit lite problematiskt i backen, och det hade varit en spektakulär vurpa…. Men inget som stoppade vår starke slutman! Vi siktade på at köra in till Läde för att kunna möta upp honom, och komma med glada tillrop.

Det såg riktigt bra ut Fredde!
 

Det såg riktigt bra ut när han i full fart kom stakande mot oss . Vi satte igång stora hejarklacken och den medhavda vasaloppsklockan (som jag fick av mamma efter öppet spår 2001) plingade högljutt. Han var vid gott mod även om han svor över skidorna. Vi hade inte haft en tanke på det där med spannet, och det visade sig nu att han inte vägde tillräckligt för att trycka ner skidorna i spåret. Det var bara stakåkning som gällde!

När vi kom upp till Eldris var det en ganska öde kontroll som mötte oss. VAR var alla stafettåkare??? Det var faktiskt fler åskådare än skidåkare i kontrollen. Ibland kom en ensam åkare som tankade upp innan de fortsatte mot målet. Men vi hade trevligt och väntade med spänning på vår hjälte som vi hoppades snart skulle dyka upp. Fredde hade haft ett par slitsamma kilometrar med sin stakning. Det hade varit guld värt om han bara hade kunnat hjälpa till lite med benen. Tur att sträckan inte innehåller någon längre uppförsbacke. Men det var med rejält stumma armar han kom in till kontrollen. Men han höll fortfarande ett högt tempo, och vi var långt före våra uppgjorda tidsplaner.

I kontrollen väntade sportdryck och lite uppmuntrande ord. Lite massage på axlarna hann vi också ge honom. Men det viktigaste var nog bara att vi var där.

En liten bit efter kontrollen fick vi syn på honom inne i skogen, vilket givetvis föranledde att både Magnus och Martin la sig på biltutan.  TUUUUUUUT! =  heja Fredrik! Den hälsningen kunde han inte missa!

Vi tuffade på in mot Mora och parkerade på vår vanliga plats vid Zornmuséet. På promenaden ner mot mål var det faktiskt, om än ingen trängsel, en hel del åkare som åkte i mål.

Fredde hade verkligen haft nio tuffa kilometrar genom Hemus mot mål, men bitit ihop och kämpat. Sen han åkte i mål i Mora senast, har ”Auklandbacken” tillkommit innan Zornmuséet, här dog armarna helt på honom. Upploppet kändes jättelångt, och den nytillkomna  ”Blueberry Hill”, höll på att ställa till stora problem för honom. Men är man nu en kämpe, och tävlingsmänniska så ger man allt, och nu var målet verkligen nära. Jag tvivlar på att han hörde våra rop och klockringning, för honom fanns nog bara målportalen.

Mot alla bestämmelser hade Kristina och Helena lyckats prata in hela laget i målfållan, så vi skulle kunna ta emot Fredde ordentligt. Men som sagt det var ju ingen trängsel i målområdet.

Efter målgång var det bara en sak som gällde för Fredde. Skidorna SKALL av NU! Kristina hjälpte honom och tog sen hand om dem. Men med de så förhatligt bakhala skidorna borta från fötterna, kom snart en glad och nöjd blick. Eftersom vi nu så taktiskt förflyttat oss in i målfållan fick vi ett par fina lagbilder med målportalen i bakgrunden.

Efter målgången kunde vi hänga på oss våra välförtjänta medaljer, och dessutom fick vi varsitt hästhuvud av Magnus. Tjusigt tjusigt, men vi tyckte nog alla, inkl våra duktiga servicemän Magnus och Martin att vi gjort oss förtjänta av dem.

Nu väntade ett efterlängtat besök på Mora simhall. Att krypa ner i bubbelpoolen var helt himmelsk, och tom Helena vågade sig på ett kort besök. Där kunde vi nog ha suttit hela kvällen, men en period i bubblet fick räcka. Som avslutning på vattenorgierna blev det en varm dusch och bastubad (med stretching). Det var nästan som nya människor vi hoppade in i bilarna för att åka hem.

Några större middagsbestyr blev det inte, så det blev ett nytt besök på pizzerian i Älvdalen. Att pizza kan vara så gott!!

Det tog inte lång tid efter maten innan dagens övningar tog ut sitt pris. Jag orkade knåda Freddes stackars axlar en liten stund, men sen väntade John Blund. Här blev det ingen sen festkväll inte.

Till NÄSTA dag

Till FÖREGÅENDE dag