1 September: Viterskalet – Hemavan: 13 km

Den stora frågan på morgonen var om vi skulle stanna kvar en natt till i stugan och ge oss ut på en dagsetapp till Sytertoppen. Vädret gav ingen direkt ledtråd, mulet men kunde mycket väl klarna upp. Men efter ett litet rådslag kom vi fram till att skippa toppen och gå ner till Hemavan.  Nu hade vi ingen större brådska eftersom etappen bara var 11 km enligt skylten utanför dörren. När vi var klara gav vi oss iväg, och detta UTAN vår dagliga gruppbild…. Så jag får väl lägga in hur det såg ut när vi blickade tillbaka mot stugan.

Med tanke på hur molnen nu sökte sig allt djupare ner i dalen kändes det som ett helt rätt beslut att gå ner till byn. Vandringen gick lätt, vinden i ryggen och lättgånget. Sträckan påminde mycket om en delsträcka mellan Sitojaure och Saltoluota. Mjuka fina kullar med en del djupare raviner.

 

Att det är ett lämmelår i år har vi som tidigare nämnts inte kunnat missa. Ett ganska trevligt inslag, och det är riktigt roligt att studera de små liven. Några springer de för livet, medan andra intar en mer aggressiv hållning och skriker för fullt. Har när vi kom hem läst att lämlarna kan skälla ut en vandrare så hjärtat spricker (lämelns alltså) och han dör knall fall. Det kan förklara alla döda lämlar vi sett på/vid stigen som verkar helt oskadda. Men visst är de söta!

 

Vi hade nästan varit ensamma på våra förra etapper, men nu märktes det verkligen att vi närmade oss civilisationen. Det var flera skolklasser i området, så det var bitvis ”trångt på stigen. Det gick riktigt fort att gå, och efter lunchen kom vi fram till ett krön där vi såg ner över Hemavan, och framför oss låg hela liftsystemet. Och nu var det bara nerför hela tiden.

 

Vi passerade igenom liftsystemet och Åse gick och var nostalgisk och kom ihåg sin tid här uppe. Men som vanligt började det snart suga i kaffetarmen, och jag styrde raskt stegen upp på en liten kulle med utsikt över Hemavan. Det gällde ju att njuta av utsikten så länge som möjligt. Kaffet smakade mums, men något annat än kaffe och kex blev det inte. Det fanns helt enkelt ingenting kvar att hälla i våra lillkåsor.

Så här långt hade allt gått bra, och vi hade inte gått det minsta fel. Att ta sig ner i Hemavan härifrån var ingen konst, det var tex bara att ta en av slalombackarna ner till byn. Men jag ville absolut gå den rätta vägen och passera ut genom Kungsledenporten, för att sluta den cirkel jag och Fredde påbörjade 1999.

Efter kaffet övergick stigen i en grusväg, och de röda duttarna försvann. Nu BORDE varningsklockan ha ringt hos mig. Jag hade ju läst att vi skulle passera förbi Naturrummet och den gyllene kupolen, men reagerade inte när vi glatt passerade förbi på vägen – en bra bit vid sidan om kupolen. Så småningom stannade jag och konstaterade att nu är vi FEL…. Som tur var kom det en person så vi kunde få hjälp med var Kungsleden egentligen började. Det var bara att bita i det sura äpplet och konstatera att vi gått för långt ner. Men det fanns en genväg…… Förlåt alla ni som var trötta och inte hade samma känsla för den här porten. Det blev en svettig omväg men tillslut var vi där. Och besvikelsen blev stor. Jämfört med portalen i Abisko så var det här riktigt löjligt. Snacka om antiklimax! Men vi var här!!!!!!

Äntligen!!

Nu var det inget problem med att hitta. Det var fullt med röda duttar på träden trots att vi nu gick på en asfalterad liten väg och absolut inte kunde komma bort. Snart var vi nere vid naturrummet, och här fanns en annan liten port som talade om att här är Kungsleden.  Givetvis var vi tvungna att ställa upp vid den också.

NU ÄR VI FRAMME I HEMAVAN!!!!

Eftersom vi kom ner till Hemavan ett dygn för tidigt så gällde det nu att fixa fram någonstans att bo. Vi hade fått ett tips om at Värdshuset hade billiga stugor, så vi började där. Någon stuga hade de inte ledig, men väl en lägenhet för samma pris. Sagt o gjort, den tog vi, och jag avbeställde nästa natts boende på vandrarhemmet. Kändes onödigt att packa ihop allt för att flytta nästa dag.

Det hade ju inte blivit någon toppbestigning, så vi hade ju kvar vår toppchampagne. Detta måste åtgärdas. Snabbt fram med småflaskor och glas.

SKÅL! Det här har vi gjort bra!

Efter att ha slappat lite gjorde vi ett besök i ICA affären för att köpa frukost, för nu skulle vi njuta av riktigt, dvs mjukt bröd med tillbehör. Kvällen avslutades med ett besök på Sibylla, som även hade pizzor. Att en pizza och en kall öl kan vara så gott!