9 augusti: 

 

Vilken härlig morgonsol som sken på tältet i morse. Vi låg kvar en stund och bara njöt av den sköna värmen. Natten hade varit kylig, termometern visade på knappt 2 grader vid 0330, så värmen var välkommen.

Dagens etapp ner till salto var kort och lättgången med en låååång nedförsbacke i slutet. Vi beslöt oss ändå för att försöka komma iväg i vanlig tid, för att kunna lägga in en lång rast i nedförsbacken mot stora Lule vatten. Det gick ovanligt smidigt att få ner tälten, äta frukost och sen packa ryggsäcken. Vi var faktiskt klara nästan på utsatt tid!!!!  Men innan vi skulle ge oss av var det fototime. Förra gången, 2005, togs en gruppbild utanför raststugan, så det måste vi ju göra i år också. Sagt och gjort, på med kamerastativet och sen var det ”bara” att  rigga kameran på ryggsäcken. En tacksam tanke till den som uppfann ”Gorillastativet”!

Vi fortsatte vår färd på den synnerligen vältrampade stigen mot salto, och vi saknade faktiskt vår vän Rudolf. Jämfört med framförallt Pastavagge så var det skrattretande lätt att gå, och efter den första uppförsbacken så började det så smått slutta utför. Härligt!

Humöret var på topp och snart sjöngs det för fullt i gruppen. Kanske med världens bästa kvalitet och låtval, men desto hjärtligare. Allt medan vi rullade på nerför slänten.

Vyerna runt omkring oss gick det sannerligen inte att klaga på. Framför oss hade vi Stora Lule vatten med Langas och Suorvadammen i väst, och till vänster om oss hade vi utsikt in över Sarek med Slugga som markant topp. Och snett framför oss tronade Lulep Kierkau. Dert var bara att gå och njuta!

Redan vid elvatiden var vi framme vid det tilltänkta raststället, och nu skulle vi bara njuta ett par timmar. Det fick bli en improviserad fikastund först och sen fick det bli lunch.

 

Att vi kunde ha sån tur i år också att vi fick den här härliga avslutningen. Kändes som om vi kunde sitta här och bara njuta hela eftermiddagen. Landskapet ändrade sig hela tiden i takt med att molnen på himlen gav föränderliga skuggor i landskapet. Tur att de moderna kamerorna inte har film, utan att man verkligen kan leka med kameran och plåta massor! Dessutom passade jag på att experimentera med olika inställningar.

Vy mot Suorvadammen

Slugga

Efter ca 2,5 timmar började det bli lite otåligt i gruppen och det kändes som att uppbrottet var nära. Men först fick alla ställa upp sig på ett led linje, och få motta 2012 års soldatprovsmärke. Dessutom var det jubileum för några, som fick årskransar. Grattis Lisbeth till 15 år, Åse och Linnéa till 10 år och Siw till 5 år. BRA JOBBAT!! Nu var det dags för gruppfoto igen med den här härliga bakgrunden. Kameran gjordes i ordning, och sen lät jag den gå och det togs ett antal bilder med gruppen i olika ställningar. ”Bäst att kolla resultatet” tänkte jag, och tur var väl det. Jag hade glömt att återställa kameran efter min lek så ALLA bilderna var överexponerade Det var bara att beordra omtagning, men ingen trodde att jag faktiskt menade allvar och att bilderna var kass. Men ett ilsket muttrande från mig fick dem att inse att så nog var fallet, så det är bara att göra om.

En stolt Linnéa med sitt soldatprovsmärke med tillhörande 10-års guldkrans. Kommer att pryda uniformen jättefint!

Nu hägrade en härlig dusch med bastu, så farten ökade markant i täten. Men det fick ändå bli ett antal pauser för att bara stå och titta o njuta, även om Linnéa otåligt ville komma fram till fjällstationen.

       

Efter en kort stund kom vi ner i en, i alla fall i början, gles björkskog. Och nu krävdes det lite koncentration så vi inte snubblade på trädrötterna. Vårfloden har gått hårt fram på sina ställen och eroderat bort en hel del jord.

Så var vi då äntligen framme vid Saltoluokta fjällstation. Att vandra med tält och ge sig ut i Sarek hade inte varit några större problem för det här järngänget.

Framme vid målet – Saltoluokta fjällstation

Eftersom vi hade bokade sängar så hade jag inte så bråttom med att checka in, utan det fick läggas lite tid på att väga ryggsäckarna.

 
Minus fem kilo sen invägningen hemma.

Gud vad skönt det var att duscha och basta, och för första gången på länge få känna sig ren! Som tur var ,var det inte så mycket folk i Nåijden, utan vi fick bastun för oss själva. Och bre ut oss det är vi bra på!
Efter vattenorgierna hade vi en dryg timme på att bara slappa och ha det skönt. Jag gick och köpte en öl och sen satt vi bara och njöt utanför fjällstationen.  En rolig iakttagelse här var att se vilka som hade varit ute och vandrat och vilka som kommit dit i dag från civilisationen. Vandrarna brydde sig inte om myggen (här var det INTE mycket mygg) medan nykomlingarna slog vilt omkring sig och hojtade om mygginvasion. Vänta ni så skall ni få se på mygginvasion……

Kristina, som var extra populär hos myggorna, ville till slut att vi skulle gå in där det var absolut myggfritt, så vi tog yttre matsalen i besittning. Och nu var det bara att vänta tills de kom och ropade upp oss till middagen.

Till förrätten, som bestod av en laxbakelse, bjöd Lisbeth på en flaska champagne. Detta för att fira att vi nu hade gjort vår tionde gemensamma vandring. Min fråga blev givetvis vilken vandring som varit jobbigast, resp bäst, och svaren var entydliga. Sarek, dvs årets, vandring var bäst och Nordkalotten 2004 den jobbigaste.

 
SKÅL för tio år tillsammans i fjällvärlden! Jag har varit med alla åren, och Lisbeth och Linnéa i nio år vardera. Får bli en ny champagneflaska nästa år då de firar tio år…

Efter middagen gick jag ut en stund för att njuta av den fina solnedgången, som nu utspelade sig över Langas. Det väckte många minnen från Fredriks och mina kvällar här, samt kvällen 2007. Den sista var kanske lite speciell för mig….

Kvällarna på Salto brukar innebära en mysig stund framför brasan, och det blev det även i år, i alla fall en kort stund. Däremot gick det inte att beställa något gott att dricka framför brasan, vilket var en klar missräkning. Hade sett fram mot en Kaffe Karlsson, men tji Karlsson. Vi satt och pratade med två killar vi träffat på under vår vandring, och jämförde upplevelser. Jag sprang ut några gånger för att fortsätta dokumentera solens nedgång och det fina färgspelet på himlen.