19 juni:

Vi vaknade utsövda vid sextiden, redo för dagens prövningar…. Eller…. Med facit i hand skulle vi krupit ner i sovsäckarna igen och dragit upp blixtlåset över huvudet…

När jag öppnade dragkedjan till tältet möttes jag inte av samma fina vy över sjön som i går kväll, utan nu var det riktigt mörkt!

Åt det här hållet, rakt upp i det mörka skall vi gå….

Frukosten fick tillagas och ätas i tältet pga ett äckligt blött duggregn. Men vi skulle ju inte gå SÅÅÅ långt idag, ”bara” ca 13 km. Och enligt kartan var det inte så många häftiga stigningar. Sommarleden gick ihop med vinterleden större delen av dagen. Det blir säkert en bra vandringsdag…..

En stärkande grötfrukost inför dagens strapatser

Jag svor onekligen lite över vädret när det var dags att fälla tälten. Att bära tältet I ryggan innebär att all annan utrustning måste befinna sig utanför densamma under en viss tid = blir blöt vid regn. Men det var bara att försöka täcka över med ryggsäcksskyddet så gott det gick och snabba på processen att fylla ryggsäcken.. Gick nog liter för fort för en viss snedbelastning kändes så snart vi började gå.

Efter en liten stund kom dagens första överraskning. Stigen lämnade vinterleden och gick upp i bergen….

Leden var i alla fall välmärkt och nymålad med röda ”duttar” på stenarna. Det var onekligen inte tal om att frysa, svetten sprutade och pulsen steg samtidigt som vi la höjdmeter på höjdmeter.

En liten belöning fick vi när vi kommit upp i bergen, och tack vare att det slutat regna kunde få njuta av lite utsikt. Det hade förmodligen varit en mäktig syn in över de norska topparna om vädret varit klart, men vi var så nöjda med att kunna se ner i Dossagevaggi, där vi skulle fortsätta vår tur.

  
Och hur ska vi ta oss ner till spången utan att halka på stenblocken????

Låga moln över Dossagevaggi. På andra sidan jåkken finns de för dagen osynliga topparna.

Det blev en bitvis spännande nedfart till spången, beroende på att det bitvis var riktigt brant och halt i leran och på de blöta stenarna.

Vi fortsatte genom Dossagevaggi med den forsande jåkken bredvid oss. Det blev en liten tur över gränsen, men snart var vi tillbaka hemma i Sverige.

Vi stötte på två killar som stod och prövade fiskelyckan, dock för dagen utan framgång. De berättade att de varit ute i en vecka och att vädret inte varit det bästa.

Eftersom det nu börjat regna igen kände vi absolut inte för någon fikapaus, utan vi ville komma fram till etappmålet, raststugan Stuor Kärpel, så fort som möjligt. Men det tog betydligt mer tid än beräknat eftersom marken nu blev mer o mer stenig och med det så blev det halt. Men så småningom antog stenarna framför oss konturen av en stuga och nu skulle det verkligen bli skönt att få komma bort från regnet en stund.

Linnéa sätter full fart mot raststugan

Nu visade det sig att stugan var ockuperad av en tysk som hade prylar överallt. Vi gissade att han övernattat i stugan och nu väntade ut lite bättre väder. Efter lite plockande hade han fått undan lite så det fanns plats för tre blöta vandrare. Snart var köken tända och vattnet kokade för fullt. Resultatet blev som vanligt imma, vilket knäckte min kamera för ett och ett halvt dygn framåt. Därför finns det inga bilder från eftermiddagens/kvällens äventyr….Gissa om jag sa några väl valda ord.

Innan vi lämnade stugan fick jag låna ut min karta till tysken, som inte hade någon med sig. Han ville bara titta på den lite och memorera…..Man kan bli mörkrädd för mindre!
Styrkta av maten gav vi oss ut i regnet igen och tänkte att resten av dagens etapp blir väl lik det som vi gått. Men oj vad fel vi hade!

Som ledare känns det inget kul när verkligheten och kartan återigen inte ser likadana ut. Kartan till trots vek sommarleden av från vinterleden och nu började rena bergsklättringen. Att etappen skulle vara stenig visste jag, men inte att det var så här stenigt.

Enligt kartan o GPS-kartan skall leden inte gå så här högt upp…..

Leden var i och för sig markerad med fina rösen (dock utan röda duttar), men det var ingen skön känsla att vandra uppför o uppför i dimman utan att ha verklig koll på att vi verkligen var rätt. Någon kunde ju ha byggt rösen utanför leden för skojs skull…Dessutom minskade antalet rösen under vandringens gång. När vi så småningom, efter en stenig klättring stod på en liten klippavsats med en bergsvägg rakt framför oss som var ca 1,5 m högre än jag så kändes det inte bra. HUR ska vi komma upp här??? Jag beslöt mig för att testa med att få fäste för en fot och fingrar i några små sprickor och sen försöka dra mig upp. Kanske ett lite vanskligt försök med tanke på den tunga bakvikten och den såphala klippväggen, men det gick bra. Tog på armmusklerna, men upp kom jag. Sen var det” bara” att dra upp Anna o Linnéa, och hela manövern slutade med att vi alla lyckligt o väl kom upp. Och på toppen fanns ett litet röse, så vi var nog rätt! Det var bara att halka vidare på stenblocken och plötsligt fick jag se ett par små sjöar till vänster om oss. En snabb blick på kartan och jag visste för första gången på länge exakt var vi befann oss. Den stora frågan var bara varför vi befann oss så högt uppe på sluttningen av Stuor Gearbil……. Vi måste ha gått fel någonstans….. Hur skall jag förklara detta på ett bra sätt för de andra???  Min hjärna gick på högvarv, men plötsligt löste sig allt. Snett nedanför och framför oss har vi en spång. Vi var helt rätt!!!!

Nu blev det en spännande vandring längs med sjöarna på blöta spänger och klippor. Till råga på allt hade det nu börjat blåsa ordentligt också. Vid det här laget var vi minst sagt trötta. Jag såg något tomt i blicken hos de andra och jag gissar att jag såg likadan ut. Musklerna värkte och benen protesterade.  Det där med att man har så stor frihet med tält och kan slå upp dem när man känner för det, var bara ett hån mot oss. I en ojämnt stenlandskap slås det inte upp några tält där man känner för det inte!!! Jag visste att det fanns bra platser vid sjön 1016, men det var verkligen långt dit. Och när vi äntligen kom över ett krön och såg sjön så väntade en längre sträcka på snöfält och sen mer stenvandring. Nu tilltog även vinden så det var svårt att hålla balansen på spängerna som fanns över några av stenfälten.

Bilden tagen med min mobil från tältplatsen.

Vid halvniotiden kom vi äntligen fram till något som liknade en bra tältplats. Bra eller inte, det var inte läge att leta vidare utan nu skulle tälten upp!! Vi fick hålla rejält i tältdukarna, men relativt snabbt var tälten uppe och vi kunde påbörja en sen middag. Sällan har Reals viltgryta smakat så bra! Och så skönt det var att sträcka ut sin trötta kropp i sovsäcken och lyssna på tältduken som smattrade i vinden.

Nu blev det ingen skön natt varken för Anna eller mig. Hennes muskler protesterade ordentligt mot behandlingen under dagen, så hon låg och skakade sig till sömns. Min natt bestod av att pumpa upp liggunderlaget ett antal gånger. Punktering? Nej det visade sig vid femtiotolfte pumpningen att jag slarvat med att sätta i en av propparna. Och det är både kallt o hårt att ligga direkt på marken med ett slakt liggunderlag under sig. Rekommenderas inte!  Otroligt klantigt gjort och trötthet är ingen ursäkt. Men jag lärde mig en liten läxa.