20 juli:

När vi vaknade och kravlade oss ut ur tälten hade det slutat blåsa och regna, även om himlen var orolig. Nu kunde vi kosta på oss att beundra sjön, och det var en riktigt fin fjällsjö med alpin miljö runt omkring.

Det gällde att ta tillfället i akt och försöka torka något av våra blöta kläder, så snart var nästan varje sten i området prytt med någon av våra prylar. Precis som vanligt med andra ord!

Trots att de inledande kilometrarna var steniga så var det ingenting mot gårdagen. Här fanns ju lite grönt mellan stenarna! Vi passerade (bredvid och genom) ett par sjöar innan vi gick neråt mot sjön 946.

Dagsetappen startade bland bergen i bakgrunden

Hittills hade årets vandring bara innehållit en vattenövergång där kängorna fick tas av. Men nu var vi framme vid vandringens VAD. Jag hade läst ett antal berättelser från vandrare som haft problem här, så det var med lite spänning vi närmade oss. Och det såg ju onekligen lite häftigt ut när vi kom fram. Vi skulle vada över, precis ovanför ett litet vattenfall. Kunde ju bli en häftig upplevelse vid ett fall…..
Återigen välsignade jag mina coverboots som gjorde att jag inte behövde ta av mig kängorna. En rek av hur det såg ut, - på med bootsen - och sen gav jag mig ut som testpilot. Det var inga större problem, så att använda livlinan kändes lite overkill.
Återigen blev det foton och film genom telefonen eftersom min kamera fortfarande var igenimmad och jag inte kunde få av filtret på linsen. Lätt irriterande!

  När alla kommit över och de andra fixade sina fötter blev det tid över för mig att filma vadstället.

FILM på vadstället vid sjö 946

Nu vandrade vi med 946 sjön bredvid oss och målet var vindskyddet som låg vid sjöns bortre ände.. Det var för omväxlings skull en lätt vandring och vi gick o njöt trots kylan..

Sjön 946

Vi såg snart vindskyddet och kände hoppet om att snart komma in o värma oss lite och fixa lunch. MEN, tji den glädje som varar. Bara en liten bit innan stugan som låg på en liten höjd var det en korsande liten bäck i en djup ravin. Klipporna var superhala så jag vågade inte gå ner vid stigen, utan det var bara att gå runt på snöfältet och passera ovanför ravinen. SUCK!!!

En jobbig o sugande omväg över snön

Nu lyckades vi även ställa till lite kaos för oss. Det började med att Linnéa halkade och ramlade på ryggen. Omöjligt att komma upp utan att ta av ryggsäcken. Så långt inga problem, men att ta på en tung säck när man står o balanserar på hala stenar är värre. Jag kom till hennes hjälp och snart låg vi och sprattlade båda två….Anna bestämde sig klokt nog för att inte komma till undsättning utan låta oss lösa problemet. Tur var väldet för annars hade vi väl legat där alla tre Till slut kom vi upp med endast ett ömt smalben som minne av händelsen.
Äntligen var vi framme vid vindskyddet och kunde komma in o få lite värme. Skönt att de här stugorna finns, när vädret är emot oss vandrare. Det är inte lika skönt att sitta ute i regnet o fixa mat. Mina en gång förfrusna fingrar var nu rejält kalla och vita. Skönt att få tina dem inomhus.
Innan vi gav oss iväg bytte jag handskar och nu kom vintervantarna fram. Tumvantar av GoreTex med ullfrottévantar inuti.  Är det verkligen mitten av juli?

Nu var det äntligen slut på stenvandring. Framför oss låg fjällhedar, men med en liten hake. Det gick uppför…. Både Linnéa och jag upptäckte till vår fasa att benmusklerna bara la av. Fruktansvärt frustrerande när benen bara inte ville mer. Det fick bli många stopp i backarna. Inför nästa år skall det bli hårdträning för benen!!!

….och stigen den försvinner upp i himlen….

Så småningom stapplade vi över det sista krönet och kunde nu njuta av en mark som sluttade nerför. Framför oss låg fina fjällhedar och sjön Skangalanjavri med den gamla gruvbyn. Nu kom lite av historiens vingslag emot oss med alla spåren efter silverbrytningen i området.

 


Gruvstugan Sjangeli

Även om det nu var lättgånget var det segt, vi var helt enkelt rätt trötta. Det blev ett antal småstopp, men plötsligt skymtar Unna Allakas  låååångt där framme (och långt under oss…) i dimman. Nu återstår det bara ca 3km, en ordentlig höjdsänkning, en vattenövergång som blev ett litet vad med kängor av, vandring i lera, men sen är vi framme!!

Vilken tur, vi var ensamma i stugan! Stugvärden, som verkligen var glad över att få övernattande gäster, sa att vi kunde bre ut oss, men vara beredda på att det kunde komma fler. Ja det där med att bre ut oss är vi ju bra på så det löste vi snabbt. Men en prioriterad åtgärd från min sida var att be om hjälp med att få av linsen på objektivet. Med hjälp av lite verktyg så lyckades han, så nu kan jag äntligen fota igen!

 
Nu skall det torka!! Hoppas det inte kommer fler blöta vandrare i kväll…..

Pyromanen i full fart. Nu skall här tändas!!

Gissa om det var skönt att krypa ner i en säng och lyssna på regnet utanför.
En summering av sträckan Katterjåkk – Unna Allakas (det lilla skuttet över berget) blev betydligt jobbigare och krävande än vad jag trott.

  MEN BRA JOBBAT GÄNGET!

Skall jag någonsin gå den sträckan igen så skall det vara med garantier om fint väder.