21 juli

I natt sov vi allihop jätteskönt, och jag njöt av inte behöva pumpa upp sängen stup i kvarten. Eftersom dagens etapp bara var 7 km tyckte jag att vi kunde kosta på oss en sovmorgon och inte hoppa upp förrän vid åttatiden. Även idag var det låga moln och blött ute, men det var en skön känsla att veta att alla våra prylar nu var torra. Det fick bli lite stretching efter frukosten för att försöka väcka de stumma benen till livs.

Jodå stugvärden hade batterier, i och för sig till det hutlösa priset av 10:- st, så det var bäst att köpa på sig ett antal. Det här var ju sista stugan på ett par dagar med stugvärd så jag vågade inte snåla på inköpet.

Klara att lämna Unna Allakas och Sverige, för att sätta kurs mot Norge

Innan vi gav oss iväg varnade stugvärden oss för att kartan och verkligheten inte stämmer överrens i slutet av etappen. Som om nu det skulle vara något nytt….Vi skulle hålla oss betydligt närmre sjön än vad kartmarkeringen angav.

Till vår stora glädje slutade det snart regna, även om det fortfarande var väldigt mörka moln runt oss. Men det var skönt att slippa vätan från ovan, det räckte med all våt lera och vattensamlingar på marken och blöta videsnår. Efter ett par kilometer kom vi fram till Riksröse nr 263.

 

Se upp Norge, här kommer vi!

Nu behövde vi inte gå länge innan vi kom fram till Cunojavri. Nu gick ledmarkeringen ända ner till sjöstranden, så stugvärden verkade ju ha rätt. Och det kändes skönt att titta snett över sjön och få syn på slutmålet - Cuonjavrihyttene.

Cuonjavri

Det var en lätt vandring runt sjön, även om ledmarkeringarna försvann stup i ett. Men risken att tappa bort sig var obefintlig, så det var bara att traska på. Enda felnavigeringen var när vi kopm för rakt på stugorna och missade att det var en djup vik innan. Bara att gå runt och se glad ut.

Det hade gått fort att gå hit, så vi var framme redan 1315. Det gjorde att vi bestämde oss för att bara stanna till och äta, för att sedan gå vidare. Vårt motto blev:  Varje extra kilometer idag är en sparad kilometer i morgon.

Som de flesta norska stugor var Cunojavri väldigt mysig och hemtrevlig. Här hade jag mycket väl kunnat tänka mig att stanna någon natt, men det får bli vid ett annat tillfälle.

  

Medan vi satt inne i stugan och åt började det regna igen, så det var en väl timad rastpaus. Men efter en dryg timmes rast var det bara att spänna på sig ryggan igen med kurs mot Caihnavaggihyttan 12 km bort.

Efter någon kilometer var det dags att stifta den första bekantskapen med de omtalade norska broarna. Vi var framme vid Čunojohka Man kan lugnt säga att de inte ser ut som våra svenska stålbroar..... Jag skänkte Siw en tanke när jag klättrade upp för stegen till bron, det minsta man kan säga var att den kändes stabil.

 


Stilstudie av norskfjällbro.

Anna är inte heller någon större älskare av höga svajiga broar, så att vi överlevde den här måste firas. SKÅL!

Nu förde rösena oss ut på rena myrmarkerna och vi klafsade verkligen fram i blöt terräng. Och inte blev vi särskilt förvånade när plötsligt markeringen försvann mitt i träsket. En rödmålad sten, - och sen ingenting…. Det var bara att ta ut kompasskurs mot en kulle ett antal hundra meter bort och börja vandra i den riktningen. Samtidigt spanade vi intensivt alla tre efter röda duttar på stenar eller rösen. Att vandra på det här gungande och sugande underlaget var jobbigt, så när jag fick syn på en liten ås framför oss bestämde jag att dit, men inte längre i dag. Lätt skrattretande var det när vi kommit upp på åsen och hittade en röd markering precis där vi skulle slå upp tälten. Men här blir det perfekt, torrt och med en liten bäck precis nedanför.

 

Torrfodret smakade mums, och efter maten samlades vi en stund i hotell ”Blå räven” för att sammanfatta dagen. Vi har försökt att få åtminstone en liten gemensam stund i tältet varje dag innan Anna försvinner in till sitt lilla krypin.

Redan kl 2000 hade vi krupit ner i sovsäckarna med förhoppningen om en lång och skön natts sömn. Att Anna somnade snabbt hördes snart, men Linnéa och jag hade det kämpigare. Vi snurrade runt runt i sovsäckarna och kunde bara inte somna. Först efter midnatt kom John Blund till två då rätt irriterade vandrare. Men sen sov vi gott!