3 augusti: 

Vaknade efter att ha sovit riktigt gott i natt, och till min stora förvåning så låg vi fortfarande på tidtabell. När alla var vakna var det hög tid att leta upp Linnéa, så gänget blev samlat.  Kristina o jag hade med egen frukost som vi glatt mumsade i oss medan övriga gick till restaurangvagnen.

Straxt före klockan 10 rullade vi in på Gällivare station, och nu hade det varit jätteskönt om vi kunnat hoppa på bussen med en gång. Men den fantastiska tidtabelländringen har jag redan öst tillräckligt mycket galla över, så nu lämnar jag ämnet. ( Var dock flera som vart upprörda över detta och nu måste tillbringa en ”onödig” natt i Ritsem).

Nu är hela gänget samlat, fattas på bilden gör bara fotografen

Vi hade nu lite drygt två timmar att slå ihjäl i denna stora metropol, så vad göra? Kristina och jag passade på att ägna oss åt lite förebyggande fotvård.” Tejpa innan du får ont” är mitt stående mantra, och det brukar fungera. När fötterna var tejpade och vi hade läst ut våra skvallertidningar var det dags för den sista riktiga måltiden på ett antal dagar. Sallad o Kebabtallrik smaskade vi glatt i oss med vetskapen att från o med nu var det torrfoder som gällde. Blev lite pratande med andra vandrare, och det var flera som var oroliga för rapporterna som sa att det skulle vara mycket vatten i fjällen. En dam gjorde tom om sina planer för sin tur av fruktan för vattenflödena. Borde jag ha blivit orolig nu? Kanske, men det blev jag inte. Har räknat med att det skall vara mycket vatten och blött samt att vaden kan bli bökiga. Men vad stoppar detta gänget? Inte lite vatten i alla fall! (men kanske väldigt mycket vatten…)

  
Småpyssel i väntan på bussen

Bussen var som vanligt ganska full, men efter Kebnats var det bara en handfull Sarekvandrare utöver oss. Det var inga problem med att få chauffören att stanna till vid Fiskeflyg vid Stora Sjöfallet, så vi slapp gå tillbaks på asfaltsvägen. Kändes väldigt skönt att jag valt lösningen att flyga från Stora Sjöfallet till Staloluokta istället för att åka upp till Ritsem för att sova där en natt. Lite dyrare, men väl investerade pengar.

Vi var framme vid helikopterbasen straxt efter 1400, dvs en knapp timme innan beräknad start. Det var således gott om tid för toabesök, lite ompackningar och inte minst det obligatoriska sista samtalet hem.

Lisbeth o Linnéa ramar in vår helikopter. Nu väntar vi på start!

Allt gick bra bortsett från telefonsamtalen. Konstigt att det inte var någon täckning, inte ens på Telia, här…… Har de verkligen fast telefon till basen….?  Efter några fruktlösa försök stegade Anna raskt fram till receptionen för att be om att få låna en telefon. Men då kom förklartingen. All telefoni låg nere i området, och det hade det gjort under hela dagen.
-” Hoppas de är snabbare på att fixa det i år. Förra året var vi utan telefon i nästan två veckor….”
Jag tryckte i alla fall igång SPOT-sändaren, och skickade ett ”allt OK” meddelande. Det får dom nöja sig med hemma!

Vi hade tur och fick besked om att vi nog skulle kunna lyfta redan 1430. Perfekt, ytterligare en intjänad halvtimme!

     

Med tanke på den långa o häftiga flygningen vi hade framför oss, var det bara synd att vädret inte var det bästa. Hade varit helt underbart att flyga över hela området med sol och bra sikt. Men det får bli vid något annat tillfälle.

Lastningen gick snabbt, och snart ljöd det härliga helikopterljudet och vi var i luften. En nyhet i år var att jag förutom vanliga kameran även hade med en Go Pro kamera, och det är med den flygfilmerna är filmade (ska hålla huvudet still nästa gång..)

Film: Helikopterstarten (Öppnas i nytt fönster/flik)

Det var en härlig känsla att flyga bort mot, och över Stora Sjöfallet innan vi vek av in i fjällvärlden. Men så var det det här med vädret. Snart flög vi in i regn och väldigt låga moln, och jag hörde kommentarer från övriga gänget där bak om att hoppas han inte flyger in i någon sten. Och det kändes verkligen som lågsniffning på lägsta nivå. Men trots nästan ingen sikt, en härlig känsla.

Film: Flygning i dis (Öppnas i nytt fönster/flik)

I slutet av flygningen började vi känna igen oss, och det kändes väldigt roligt att se platser som: de långa broarna från förra året, Låddejåkka, Arasloukta mfl välkända platser. Och så här en liten bit från ovan såg Padjelantaleden väldigt markant ut.

Allt roligt har ju ett slut, så även vår lilla flygtur. Till skillnad mot förra året så kändes det inte alls välkomnande att komma till Staloluokta. Regnigt och blött, men det var bara att bita i det sura äpplet och vinka farväl åt piloten, och ta sikte på fjällstugan.

 

Det hade onekligen varit skönt och gå in och ta en säng och stanna för natten, men sådana tankar fick förbli drömmar. Samtidigt som stugan fylldes av vandrare som gjort sin etapp för dagen, kämpade vi med regnkläder, damasker, och regnskydd. Lisbeth o Linnéa hann även slänga i sig ett äpple, innan det var dags att lämna stugan. Men innan vi påbörjade etappen på riktigt var det dags för lite kultur. Alla utom Kristina hade varit på platsen innan, men givetvis skulle min dotter få lite samekultur i form av kyrkkåtan.

Kyrkkåtan är speciell och det blir alltid en stunds lugn o ro där inne. Tror nog att det var fler än jag som bad en bön om en bra vandring utan incidenter.

Nu bär det av!!

Styrkta av kyrkobesöket satte vi ”full fart” uppåt, och det kändes faktiskt riktigt bra. I år blev det gamla Padjelantaleden, och tanken var att vi skall följa den ett par kilometer uppför Stuor Dijdder.

  Tungt men absolut inte för tungt, så en klart bättre känsla än vid starten för förra Sarekandringen. Trots att backen inte var alltför brant blev det snart en liten andhämtningspaus (och fotopaus). Kropparna var lite sega efter resan, så det tog en stund att komma igång. Men första etappen var ju bara runt 6 km….

Blicken framåt Anna, inte längta tillbaks till stugan!

Vi hade inte gått särskilt lång innan vi kunde konstatera att vi var flitigt uppvaktade av mygg. Fram med myggsprayen, och snart stank vi gott allihop. Men nu hamnade vi i ett dilemma. Myggor, men varmt och svettigt bland videsnåren, och marken lutade uppför. Kristina o jag valde att chansa och tog av jackorna för att fortsätta i T-shirt. Idiotval, eller?
Nej, det fungerade riktigt bra. Myggen svärmade runt oss, men gav sig inte på oss i någon större utsträckning. Effektivt myggmedel! De etappbeskrivningar som jag läst överdrev verkligen inte. Det var en jobbig start, med mycket videsnår, hala rötter, smala stigar vid branta kanter samt kuperat. Men med tanke på hur halt underlaget var så var jag tacksam att vi gick uppför och inte nerför. Trots allt så har man lite bättre koll på kroppen i uppförsbackar, även om hjärtat hojtar högt i protest.

Och DÅ hände det som bara inte får hända. När jag går igenom en liten vattensamling bland videsnåren känner jag hur jag blir genomvåt om vänsterfoten. ” Vad i H-e händer!??!! Kängorna kan omöjligt läcka efter den omsorgsfulla vården. Eller…. Men den bistra sanningen visade sig när jag tittar ner på min känga. NEEEJ!!!!!! Den har gått sönder! En stor spricka på gummit….. Förbannade Lundhags.

Det här var ett klart konstruktionsfel, men den vetskapen ger absolut ingen tröst just nu.

Genomblöt om foten och ”lätt” irriterad var det bara att bita ihop och fortsätta. En större kängundersökning fick vänta till senare i kväll. I takt med att vi sakta men säkert (inget hastighets-rekord här inte!) avancerade framåt och uppåt, blev molnen allt tätare och sikten var ganska dålig.

  

Som tur var släppte aldrig den närmsta marksikten helt, vilket gjorde att det var betydligt lättare att orientera sig fram till en bra lägerplats. Min planering var att vi skulle ta oss fram till norra delen av sjön Stállojávrasj, men de planerna omvärderade jag snabbt när vi kommit upp så vi skymtade alla sjöarna. Gänget var trött, och det var väldigt snåriga och blöta marker fram till sjön. Bättre att slå upp tälten, vila och med friska hjärnor hitta en bra väg i morgon.

Vi lyckades hyfsat snabbt hitta en plats där alla tre tälten fick rum nära varandra. Sen var det dags för dagens underhållning - tältresning. Om någon tidigare undrat varför vi kallar Lisbeth o Linnéa för Piff o Puff, så framkom det med all tydlighet här.  Kristina o jag, som nu är ganska samtrimmade på att resa tältet, fick upp vårt hyfsat fort. Anna, som köpt nytt tält till årets vandring tog lite längre tid på sig för att komma in i rutinerna. Lisbeth hade fallit till föga för Linnéas önskan om ett större tält med absid, dvs hennes Fjällräventält, och detta var ett tält de aldrig slagit upp tillsammans förut. Linnéa hade i och för sig rapporterat till mig att hon testat tältet en natt hemma i trädgården, men…. Att få upp tältet gick relativt bra, men sen uppstår frågan vad det är för röda snören som ligger i plastpåsar.  Jag tror hon skämtar, men det visar sig att stormlinorna aldrig använts till tältet. Sagt o gjort, det var bara att gå runt och knyta fast linorna i tältduken. Tur det inte blåste! Sen kom nästa intressanta fråga: ”Var är tältspiken? Det skulle ju du ta med…”. Nu visade det sig att de missförstått varandra och Lisbeth hade därför bara tagit med några reservpinnar.  Tur jag hade en extra uppsättning med i reserv.  Ursäkta, mina kära vänner, men det var underhållande att höra diskussionerna vid tältresningen! Och jag tror säkert att ni bjuder på det!

 

Till slut var allt färdigt och det var jätteskönt att krypa in i sitt lilla hem. Middagen smakade mums, för att inte tala om den varma koppen choklad som slank ner vid 22-tiden. Nu väntade en varm o skön sovsäck på oss och John Blund.
Men innan jag kunde somna låg jag länge och funderade över mina fotproblem. Att ge sig ut i Sarek utan fungerande utrustning är otroligt korkat. Det kan äventyra hela gruppens chans att komma i mål. Här är en kort sammanställning av min diskussion med mig själv:

• Finns det risk för att kängan kan gå sönder ännu mer och spricka helt?  Ja…
• Kan jag laga den hjälpligt? Njae.. Kanske. Har ju silvertejp med, och i nödfall får jag väl bryta upp mitt överlevnadsarmband och binda ihop kängdelarna. Tyvärr tog jag aldrig med mig Liquiden så jag kunde testa att limma.
• Kan jag i så fall gå i mina ”Foppatofflor”? Njaa, I alla fall inte stabilt o bra. Kräver förmodligen en ”ammunitionsutjämning” av min packning till övriga. Inte bra..
• Skulle jag dra mig ur redan nu? En person får inte förstöra för resten, men det är ju jag som är ledaren och har koll på svårigheterna inkl vaden.  Det skulle innebära att de andra inte fortsatte
• Kan jag hålla foten torr genom att byta strumpor? Nej, har inte så många strumpor. Fortsätter vätan så blir jag blöt direkt efter ett byte. Meningslöst.
• Plastpåsar på fötterna i kängan?  Har provat det, och det har alltid slutat med ännu större skoskav. Har hopplösa, knöliga fötter.
• Kommer jag att få skavsår?Jaaaaaa!

Trots alla bra svar jag fick av mig själv så beslöt jag mig för att chansa och fortsätta. Silvertejp är ju lösningen på alla problem………..