4 augusti: 

Hade nästan glömt hur skönt det är att sova i tält.  Extra skönt var det när det kom en liten regnskur mitt i natten som smattrade på tältduken. Mysigt! När vi vaknade var regnet som bortblåst, även om molnen fortfarande hängde blygrått ovanför oss. Men det fanns ett ljus som gjorde att jag fick förhoppningar om att det skulle kunna skina upp och bli en fin dag.

Och så var det det där med silvertejp……

Mycket tejp gick det åt, men det kändes redan från början som om det var meningslöst. Och det visade det sig vara. Tejpningen höll i ett par kilometer, men vattnet forsade in ändå. Så silvertejp löser inte alla problem…. Att börja dagen med att ta på kalla genomblöta strumpor var en ny upplevelse, men den upplevelsen kunde jag varit utan. Rekommenderas inte, var inte skönt! Tyckte dock inte att det var värt att offra mina andra par torra sockar när jag förmodligen skulle bli plaskblöt inom 5 minuter. Visade sig vara rätt beslut!

Att riva tälten gick betydligt fortare, och två timmar efter att jag väckt alla var vi färdiga för avmarsch. Och givetvis skall traditionen hållas vid liv i år också. Gruppbild innan dagens strapatser börjar. Smile!

 

Eva, Anna, Kristina, Linnéa och Lisbeth

Ryggsäck av? Kaffe?!  JAAAA tack! Fast Kristina nöjer sig nog med att mumsa på äpplet hon fått av Linnéa.

Gott, gott, på tok för gott. Den lilla kafferasten jag hade tänkt mig eskalerade till en betydligt längre paus. Det var ju så vackert och skönt i solen. Vi satt verkligen och njöt av dimmornas lek runt bergen på sin väg att försvinna upp i den klarblå himlen. Hade det inte varit för myggen så hade vi väl suttit där än. Nej, ryggsäck på och framåt! Bara att fortsätta ge oss i kast med Unna Liemak. Vi ska ju inte över fjällknallen, bara gå runt den. Hur jobbigt kan det vara??

På kartan såg det inte så jobbigt ut, inga jättestora stigningar, och höjdkurvorna var ganska glesa. Men med förra årets slutkilometer i färskt minne var jag förberedd på att det kanske inte var något dansgolv precis.  Och det var det verkligen inte. Långa (nåja de kändes i alla fall långa) sugande uppförsbackar, lite slätt och sen uppför igen. Den som suckade mest i backarna var för ovanlighetens skull Linnéa. Kanske inte så konstigt att hon bjöd på äpple och annan dödvikt till höger o vänster. Linnéa, ta aldrig med prylar som kanske kan vara bra o ha! Men jättebra jobbat med tanke på ryggsäcksvikten! Fast det är klart, när du ville lätta på vikten genom att ta fram en liten flaska, så var vi inte svårbedda. Lillkåsan fram!

En kort andhämtningspaus, och då passar Kristina på att kolla kartan. Jodå, vi är rätt, men det är lååångt kvar till Alajaure (Álájávrre). Hon tar sin Co Pilot roll på största allvar.

Vattenövergång nummer ett avklarad!

  
Här går det att rulla under!

När alla kommit under staketet hade klockan redan passerat 1400, så lunchklockan hade ringt för länge sedan. Sagt o gjort, fram med köken och på med vattnet. Perfekt lunchställe i nedförssluttningen mot jåkken med en liten bäck precis intill. Och så denna underbara gula lampa som strålade och värmde. Kan det bli bättre? Ja det kunde det faktiskt. En stor älg passerade majestätiskt framför oss, dock på långt håll. Men det var en fin lunchunderhållning.

  
En härlig lunchpaus bredvid en fint porlande liten bäck.

Nu fick det verkligen inte bli en för lång lunchpaus, så det var bara att ta fram befälsrösten och meddela att vi går om 15 minuter. Om blickar kunnat döda så…. Men alla visste ju att vi måste vidare, vi låg ju trots allt efter tidsschemat sedan igår.  Nu hade vi en lättgången sträcka framför oss, även om det sakta sluttade uppför. För varje backe vi såg framför oss tänkte vi att nu borde vi se sjön när vi kommer upp. Men icke…. Den finns nog inte i verkligheten, bara på kartan. Till vår stora glädje möttes vi nu även av snöfält, och det gjorde det hela extra lätt att gå. Snön var perfekt, och vi sjönk inte ner särskilt djupt. Och det här underlaget känner vi oss hemma på efter förra årets vandring!

Ser vi sjön när vi kommer upp?

NEJ, ingen sjö. Men heller inga fler backar i sikte.

Trott eller ej men det fanns faktiskt en sjö. Plötsligt låg den där framför oss, och till vår stora förvåning var fortfarande väldigt mycket is på den. Men vilken vy, vilken utsikt! Helt förtrollande vackert, och allt var väldigt ljust och reflekterande i snön. Det gav en nästan magisk känsla.

  
Alajaure

Ett belåtet gäng med Alajaure i bakgrunden.

omtalade renvaktarstugan som man skall sikta på. Från det hållet vi kom kändes det svårt att missa den.

Nu fick det givetvis bli en liten paus där ryggsäckarna åkte av. Lite smågodis att tugga på, fotografering eller bara ligga o njuta. Varianterna av sysselsättning skiftade, men jag tror att alla vet vad jag prioriterade.

Dagens etapp hade hittills varit betydligt segare och jobbigare än jag tänkt, vilket gjort att klockan rusat iväg och nu passerat 1600.  Min grundtanke var att vi skulle gå vidare längs med sjön, och slå upp tälten i bortre änden av Alajaure. Men nu beslöt jag mig för att skrota dem planerna. Gruppens status var nedsatt och att då fortsätta i ytterligare ett par timmar till hade bara varit vansinnigt. Men en liten bit längre fram ville jag, så med mitt nya mål max 90 minuters vandring till, travade vi vidare.

Nu gick vi bara och njöt, fast alla musklerna började protestera. Underlaget var lättgånget, ja dvs det hade varit lätt om vi kunnat gå lite närmre sjön och sluppit hålla höjd för allt det blöta. Jag fick i alla fall en rejäl fottvätt, och det är verkligen inte skönt att känna iskallt vatten forsa in i kängan vid varje steg.
Så var det det där med att hitta en bra tältplats. Reklamen för tält säger att tält kan man alltid slå upp överallt. Men det stämmer inte! Antingen är det jätte ojämnt, sluttar brant, eller så är den plana ytan täckt av vatten. Men så småningom kom vi fram till den” perfekta” platsen bredvid en liten jåkk, så nu var det färdigvandrat för idag.

Övning ger färdighet, och idag kom alla tälten upp utan några problem. Problemet kom sen, när Lisbeth snubblade över linan och slog i foten ordentligt i en tältspik. Snabbt på med kallt vatten som fick kyla. Såg inte helt bra ut, men hoppas det blir bättre under natten.

Den fina jåkken såg så inbjudande ut i solskenet, men oj vad kall den var. Det tänkta badet ställdes raskt in och ersattes av en ordentlig avtvättning av typen kärringtvätt. Kallt, men skönt efteråt när allt salt från svetten var borta. Givetvis blev det även klädtvätt. Medan vi höll på och pyssla med våra prylar så dök en hel renhjord plötsligt upp, som blängde på oss och verkade undra varför vi tagit deras plats vid vattnet.

  

Eftersom kvällen var så ljuvlig och myggen inte var närgångna beslöt vi oss för att äta middagen gemensamt utanför tälten. Men våra middagsplaner stördes av fyra killar som kom vandrandes med långa steg från samma håll vi kommit. Det blev givetvis en stunds samspråk, och det visade sig att de skulle gå samma sträcka som vi. Men de skulle vara i Saltoluokta en dag innan vi, så de hade bråttom. Vi måste gå ett par timmar till sa de och for iväg med en väldig fart. Innan vi sa hej då, önskade vi varandra en ”god tur” och att vi hoppades att vi inte skulle träffas igen. Det skulle nämligen innebära att de fått vända pga vattenflödena. Och vände de här fyra stora killarna så borde kanske vi också göra det. Här kanske jag ännu en gång borde börjat oroa mig. Nu inte bara för vattnet i jåkkarna utan för min tidsplanering. Skulle vi hinna fram till utsatt dag? Vi låg ju redan efter två etapper ca 7 km efterplan. Men tyckte fortfarande att det var lugnt. Har ju planerat in lite rymd i schemat, eller? Samtalet med killarna gjorde i alla fall att nu började vi få bråttom om vi ville äta i kvällssolen. Solen höll på att försvinna bakom några toppar, så fort fram med köket och på med vattnet. Anna, Kristina och jag hann äta vår mat i härlig kvällssol, medan Linnéa och Lisbeth valde fel torrfoder och fick äta i skugga. Blå Bands tar dubbelt så lång tid, ytterligare en anledning att inte äta den.

Snabbt på med vattnet

Men här tog det längre tid.Blev kallt, och vi andra övergav dem för värmen i tälten. Ja, vi är fegisar…

Nu får det vara som det vill med det där med fegisar och svikare, men chokladpuddingen som vi hade till efterrätt smakade mums i tältvärmen.

Och efter en väl genomförd dag på fjället tog det inte lång stund innan det var tyst i lägret. Ja helt tyst blev det inte pga renarna, men det var på sitt sätt charmigt.