5 augusti: 

Vaknade i morse av att det blåste rejält i tältduken, och när jag gick ut för att väcka de andra så var det ett helt annat klimat än i går kväll. Låga moln över topparna, väldigt blåsigt och nästan lite regn i luften. Men det var en väldigt spännande och lite dramatisk himmel. Kolsvart, men med vissa ljusare partier där solen kämpade för att komma igenom. Det kunde jag ju inte missa. Så det var bara att krypa tillbaks in i tältet för att hämta kameran.

Regn eller sol idag?

 

Idag tog det lite längre tid att få ihop tälten, och jag gissar att det inte bara var blåsten som sinkade oss. Kroppen kändes lite öm o stel efter gårdagen. Men efter en liten stund så hade den vaknat till.

 

Dessutom kändes det vid kartreken som att dagens etapp inte skulle bli alltför jobbig. Vi skulle ju bara runda Nuortap Rissávare, ro över Miellädno, ev knata upp till kapellet för att sen fortsätta en bit längs Alggajaure. Att man aldrig lär sig….. Det visade sig att det här skulle bli vandringens jävligaste dag.
Som tur var såg Lisbeths fot hyfsad ut, men för säkerhets skull fick det bli en Ipren.

Det syns på morgonens gruppbild att vädret är bistrare, inte bara glada miner utan även lite koncentration i blicken. Men runt 0830 var vi klara för att ge oss av.

Första kilometrarna gick helt enl plan. Lättgånget och bra fart i benen. Det enda som drog ner farten lite var fortfarande allt vatten på marken som jag försökte undvika. Däremot upplevde jag det inte som att det var mycket vatten i de små bäckarna vi tog oss över. Precis som igår blev det en hel del vandrande över snöfält.

Detta var i och för sig inte helt okomplicerat, då flera snöfält var snöbryggor över vattendrag, så här gällde det att plocka fram alla kunskaper om snö och dess konssistens, och använda sig av sunda förnuftet. Detta innebar att det blev en hel del omvägar och stigningar upp på sluttningen av Álátjåhkkå. Kändes onekligen segt och jobbigt och tog tid. Men säkerheten först! Men naturen runt omkring oss uppvägde allt jobbigt, och jag gick och njöt i fulla drag. Vi passerade en hel del bestånd av Fjällglim som verkligen lyste på marken, samt passerade några övergivna fågelbon, som nu gjort sitt för det här året.

  

Linnéa njuter av utsikten över Alajaure.

Men för varje steg vi tog blev jag alltmer tacksam över mitt beslut igår att slå läger tidigare. Jag hittade ingen plats under vandringen längs med sjön som hade varit lämplig att slå upp tälten på, vilket inneburit en väldigt lång kväll igår. Och det hade dragit ner statusen på gruppen jättemycket samt förhöjt skaderisken.

När vi kom fram till platsen som var tänkt som mål för gårdagen var klockan redan kvart över elva. Det hade tagit mycket längre tid än jag räknat med. Så nu var alla tankar på att gå in lite av den förlorade sträckan borta. Men innan vi fortsatte var det hög tid att tanka i lite energi i kroppen, så på med förmiddagskaffet och fram med lite att tugga på.

Vi lyckades hitta lite lä bakom ett par stenblock, och nu smakade fikan mums.

Medan vi fikade satt jag och bollade idéer med Kristina på hur vi skulle fortsätta. Tanken var att gå runt Nuortap Rissávare, men med tanke på hur blött det varit hittills ville jag gärna ta höjd på sluttningen. Vi enades ganska snart om att jobba oss uppför, så får vi ta en bit i taget. Det enda som kändes som ett eventuellt problem var vädret. Nu blåste det riktigt ordentligt, och himlen var alldeles blåsvart bredvid oss. Regn, blåst och höjd är ingen bra kombination, så här gällde det att vara vaken på väderförändringar.

Det kändes helt ok när vi började snedda uppför Nuortap Rissávares sluttning, även om det var ganska jobbigt underlag eftersom vi pga att marken var så sank sjönk ner lite för varje steg. Detta gjorde att jag sneglade uppför och började leka med tanken att faktiskt gå rakt över berget. Stigningen på vår sida var i och för sig brant, men absolut inte jättebrant, frågan var bara hur det såg ut på andra sidan. Vi diskuterade och tittade på kartan, men ekvidistansen såg inte värre ut på andra sidan. Sagt o gjort, vi valde det mer ansträngande alternativet – uppåt. I värsta fall får vi väl gå tillbaka ner på den här sidan. Nu fick hjärtat bekänna färg, och det bultade verkligen på för fullt.

Kom igen nu, snart uppe! Nu märktes det vem som var yngst i gänget….

Det var en fin utsikt över Àlggajaure och dalen Alkavagge där vi förhoppningsvis ska gå imorgon

I lugn takt tog vi oss ner för snön, och sen var det absolut inga problem. Kändes skönt att vi löste problemet och var på rätt kurs igen. Med facit i hand vet jag inte om det blev någon tidsförlust, tror snarare tvärtom.

Röd linje är planerad väg och den svarta är hur vi verkligen gick.

Nu är vi så långt från allmänna vägar och civilisation man kan komma. Sveriges mest otillgängliga plats.

På andra sidan sjön såg vi nu kapellet. Och det låg på en mycket högre kulle än jag trott, så vi bestämde raskt att vi inte var så kyrkliga. Inga fler bestigningar idag! Ett besök i kapellet får anstå till nästa gång vi är här. Medan vi tog oss nerför sluttningen spanade Kristina o jag av jåkken, men den bro som finns på kartorna är nog fortfarande en utopi. Nu hade jag inte räknat med någon bro, utan vi siktade in oss på roddbåtarna. Hoppas vi har sån tur att det ligger två båtar på vår sida. Och det gjorde det. Fast den ena var det hål i botten på och den låg upp o ner på land. Glöm den!

Efter lite diskussion om hur vi skulle organisera överfarterna, kom vi fram till att Kristina ror, Lisbeth o jag åker med över med några ryggsäckar, och sen åker jag med Kristina tillbaka. Med gemensamma krafter fick vi ut båten, och sen full fart mot andra strandkanten, eller…….

Kristina gjorde en heroisk insats vid årorna

Första metrarna gick bra, men sen började Kristina svära över årorna och båten började gå i cirklar. Visade sig att vänstra årtullen var trasig och helt lös, så det var omöjligt att styra rätt. Det blev absolut inte bättre av den starka blåsten som rev upp stora vågor. Och givetvis blåste det så vi drev mot Miellädno.  När strömmen sen tog tag i båten ordentligt, var det inget att be för. Jag slängde mig ur båten med repet i högsta hugg, och lyckades få stopp på sidodriften. Från o med nu slapp jag att gå med en våt och en torr känga. Det iskalla vattnet forsade in i båda kängorna och jag var blöt långt upp på låren.. Men det var knappt jag kände detta i stridens hetta mot naturkrafterna. Tyvärr fastnade mitt kartfodral i repet och for iväg i blåsten. Det var bara att stå och se på hur det guppade iväg i forsarna. Men hellre kartfodralet än vi. När jag lyckats dra in båten på lite grundare vatten hoppade de andra också ner i vattnet så vi kunde få upp båtskrället på land. Båten surrades fast vid en stor sten, enligt konstens alla regler. Det var bara att konstatera att nu ger vi upp för idag. Då återstod det bara att hitta en tältplats nere i sumpmarkerna. Plask, klafs, plask lät det när jag gick och letade tältplats och nu var humöret verkligen inte på topp. Luften hade helt gått ur mig och nu var det inte roligt. Men att bara sätta sig ner gick ju inte, utan nu var det bara att plocka fram ledaregenskaperna och ta tag i situationen.  Skulle vår vandring sluta här? Efter en liten stund hittade jag en kulle som vi nog skulle få plats på.
Att få upp tälten i blåsten var inte det lättaste. När vi förankrat vårt hjälpligt fortsatte jag resandet själv medan Kristina hjälpte Anna. Det hade bara fattats att vi blivit av med ett tält också i vinden!
När allt var på plats kändes det skönt att krypa in i tältet. Men först var jag tvungen att tömma ut ett par liter vatten från mina kängor.

Efter middagen gick vi över till Linnéa och Lisbeths tält, för att informera om mina tankar inför morgondagen. Om vädret blir bättre ska vi göra ett försök att ro över igen, annars ska jag testa att vada över för att se i vilket skick båten på andra sidan är. Men risken är stor att vi får vända här och gå tillbaka till Staloluokta i morgon.  Det här var ett besked som de nog räknat med, så mina ord var nog en lättnad för resten. Trots alla strapatser under dagen var humöret på topp, och vi hade en mysig stund i tältet.