6 augusti: 

Oj vad vinden har rivit i tältduken i natt. Dessutom har det kommit ett antal kraftiga regnskurar. Hade det inte varit för att vi ska över den förbaskade jåkken, så hade det varit jätteskönt att ligga i sovsäcken o lyssna på krafterna utanför. Men nu ville vi inte ha blåst. Regn ok, men absolut ingen blåst…
Nu verkar det dock som om någon vädergud höll sin hand över oss, för på morgonen hade vinden mojnat betydligt. Kanske skulle vi lyckas komma över ändå! Men det verkade som att gårdagen sugit musten ur några kroppar, för när vi skulle gå ner till jåkken var de flesta inte klara. Kristina o jag gick i förväg, och båten låg kvar. Vi hade lyckats med våra knopar i alla fall! Jag var fortfarande lite pessimistisk om vi skulle lyckas ta oss över i strömmen och med en trasig årtull.  Jag beslöt mig för att medan vi väntade på de övriga, testa att vada över. Men gav upp det försöket halvvägs över. Då gick vattnet långt upp på låren på mig, och då hade det varit ännu värre för de som inte har så långa ben. Det får bli båtalternativet! Och skulle inte det funka får jag väl ta av mig alla kläderna och testa att gå/simma över för att kolla den andra båten.
När alla kommit ner till sjön fick vi börja med att dra upp båten till den ursprungliga förtöjningsplatsen. Vi ville så långt bort som möjligt från jåkkens start. Samma plan som igår, och så bar det iväg.

Nu gick det betydligt bättre, men det krävdes att Lisbeth och jag hängde med all vår kraft på respektive årtull. Trots detta drev vi sakta mot jåkken. Men med lite extra adrenalinkrafter lyckades Kristina få kontroll på ekipaget, och vi kom lyckligt o väl över till andra sidan. Vi var så koncentrerade på rodden att vi totalt glömde bort att vi nu passerat nationalparksgränsen och lämnat Padjelanta för Sarek. Men NU ÄR VI I SAREK!

Efter att ha kontrollerat statusen på den andra båten drog vi en suck av lättnad, hela årtullar! Nu vågade vi lämna Lisbeth för att åka över och hämta de andra och resten av ryggsäckarna. Oj vilken skillnad det var med rätt utrustning. Båten uppförde sig som den skulle och nu var roddsträckorna över sjön riktigt fina. Hela proceduren slutade lyckligt, och vi var mot alla odds på spåret igen.

Beslutet från igår att skippa kapellet stod kvar. Ingen av oss kände för att lägga energi och tid på det. Tyvärr, för dit hade jag gärna velat. Nu hade vi en härlig vandring i ett par kilometrar. Lättvandrat, relativt torrt, och inga stigningar. Livet lekte igen! När vi kom fram till Alkavagges mynning tog vi en liten paus för att tugga i oss lite energi. Roddturen hade tagit på krafterna, och Kristina konstaterade att hon hållit så hårt i årorna att hon fått blåsor.

Här var det otroligt vackert med speglingarna i Álggajaure från de omgränsande topparna. Hade det inte varit för myggen så hade vi haft det riktigt härligt.

                         
   

Resten av dagen kan summeras i orden videsnår modell låga, videsnår modell midjehöga, videsnår höga, blött, vatten, lera.

Det var tom så bökigt ett tag att jag fick stoppa in kameran under jackan för att inte förstöra objektivet. Trots att det kändes lite tröstlöst att ta sig fram i snåren så blev det en utmaning för mig att hitta bästa vägen. De andra får väl säga om jag lyckades eller inte, men det hördes ett antal tunga suckar och svordomar i leden. Att det sen var decimeterhögt vatten och lera på marken gjorde ju inte saken lättare. Jag låter de här bilderna tala för sig själv.

 
Min orienteringssten mitt i snåren. Bra riktmärke!

Vi lyckades i alla fall ta oss igenom snåren utan några större intermesson, och nu väntade dagens största prövning. Vandringens första vad. Jåkken med vatten från Vattendelarglaciären. Det här var en av de kritiska punkterna för vandringen. Kommer vi inte över så är det bara att vända. Men killarna vi blev omgångna av hade ju inte kommit tillbaka, så omöjligt skulle det inte vara. Och ingen ville gå tillbaka i videsnåren….

Inte särskilt brett, men en ordentlig fart på vattnet.

Jag spanade ut ett ställe som verkade bra för att ge sig ut i vattnet, och sen var det bara att göra sig klara för vad. På med coverbootsen resp av med kängorna och på med sandalerna. När alla var klara gav jag mig ut i vattnet. Jisses vad det sög tag om benen. Efter ett par steg höll jag nästan på att ramla omkull men lyckades pressa ner båda underbenen och fötterna ordentligt, och kom lyckligt o väl över första fåran. Andra fåran var djupare men inte lika jobbig sett ur hur strömt det var. Väl över på andra sidan åkte ryggsäcken av, och nu skulle jag få över resten av gänget också. Dock inte samma väg som jag tagit, blev en snabbrek på ett annat alternativ.

FILM: Vadstället (Öppnas i nytt Fönster/Flik)

Det tog sin lilla tid, och pulsen var hög hos de flesta. När siste man kommit över, var jag rejält trött i lårmusklerna. Det tar på benstyrkan att stå ute i strömmen i drygt 15 minuter.  Men det kändes väldigt skönt att det gått bra, så nu fick det bli en liten vadarskål. Fram med lillkåsorna och blåbärslikören. SKÅL, BRA gjort tjejer!

Skål, det här gjorde vi bra!

Nu gällde det att bli torr om fötterna och få upp värmen. För min del gällde det att tömma ur kängorna efter dagens vandring och vrida ur strumporna. Nu kände jag även de första tecknen på att skoskaven började komma.  Inte skönt! Men absolut ingen idé att byta till torra strumpor. Det enda positiva med fötterna var att kängan inte fortsatt att spricka.

 
Fotvård av varierat slag.

Nu passade det även bra att fixa till lite lunch, så energin kom tillbaka i kroppen. Det här hade varit en liten pulshöjare som sugit ur de sista krafterna.  Med varm mat och dryck i magen var vi sen redo att fortsätta genom dalen, hoppas bara att videsnåren nu minskar.

Visst var det fortfarande några videsnår att forcera, men nu betydligt snällare, och snart blev det väldigt lättgånget. Rena rama salsgolvet jämfört med innan. Allt eftersom vi vandrade blev det mer o mer fjällhed och gräsmark med smörblommor. Gud vad skönt! Det gick så lätt att jag började få förhoppningar om att gå in lite tid, och att vi kanske skulle hinna ner till Goupherjåkka. Men energin efter maten ebbade snabbt ut och dagens snubblande bland rötter och vide började ta ut sin rätt. Jag ville absolut inte köra gruppen i botten, så när vi kom till en större äng gjorde vi halt och satte upp tälten. Det var nog ett av mina populärare beslut!  Tälten kom upp relativt snabbt, och sen kom regnet. Snacka om bra timing! Ikväll blev det verkligen ingen sen kväll, utan sovsäckarna hägrade tidigt. Förmodligen var det väl mitt besked om att jag ville komma iväg tidigt imorgon bitti för att komma fram till Goupherjåkka så tidigt som möjligt, så reveljen blir 0445. Morgonstund har guld i mun!
Innan jag kröp ner gjorde jag en ordentlig översyn över min planering, främst med tanke på att vi inte lyckats gå in den förlorade tiden. Med tanke på att gruppen var lite sliten och jag inte ville stressa fram kom jag fram till att slutetappen blir alternativ två. Det finns ingen anledning att inte välja båtalternativet över Pietsaure, att gå uppe på fjället skulle bara kosta kraft. Det är det inte värt, meningen är ju att vi ska ha trevligt och roligt också. När väl det beslutet var fattat kändes det som att vi låg helt inom tidsplanen och inte behövde stressa.

När jag vaknade fram på småtimmarna och tittade ut kunde jag inte motstå att ta en liten fotorunda. Det hade klarnat upp och dimmorna svepte över marken.