7 augusti: 

Upp o hoppa! Klockan är 0445, så nu är det färdigsovit!

Vilken härlig morgon! Alla hade sovit gott, och det var fantastiskt fint med alla dimmorna ute. Det gav ett lite magiskt intryck, samtidigt som landskapet ändrade sig hela tiden. Idag var det dagen med stort V som i VAD. Alla jag pratat med varnade för vadet över Goupherjåkka, och med tanke på vattenflödet vid gårdagens vad var jag lite orolig.

 
God morgon, Frukostdax!

 

Idag fick det bli ordentlig fotvård och omplåstring. Nu gällde det att ta fram all erfarenhet av att bygga upp ett skydd runt blodiga sår, samtidigt som tejpningen fick göras om. Nu fick jag även ägna tid åt Kristinas fötter eftersom hon muttrade över att det tryckte på hälarna. Hade förväntat oss rejäla blåsor men det var ”bara” lite rött. Men öm var hon.

  Tydligen hade en lång natts sömn gjort susen, för tälten revs på ny rekordtid och allt gick hur smidigt som helst. Det var bara jag som skulle krångla lite med att få till gruppbilden innan vi kom iväg. Kristina var snabbast på med packningen som vanligt, och sen sprang hon upp på den lilla åsen vi tältat nedanför. Det var en väldigt fin o härlig vy att se henne stå där uppe omsvept av dimmorna och med bergen i bakgrunden. Fram med kameran igen! Tror hon suckade lite där hon stod, över att vi aldrig blev klara.

När vi väl kom iväg fick vi upp ett bra tempo. Det kändes nästan som om vi flög fram, förmodligen för att det var så lättgånget. Stora gräsfält, relativt torrt och inga videsnår. Snart var vi framme vid ”världens största fotbollsplan” och det var fantastiskt skönt att se en så stor och platt yta framför sig. Så småningom kom vi fram till ett lite mer stenigt parti, och vi gick nästan nere i jåkkfåran. Allt kändes lätt idag och inte blev det sämre när dimmorna lättade och solen försiktigt tittade fram.

 

När vi kom fram till renstaketet som Kristina sett på långt håll, beslöt vi oss för att runda det, och gå igenom där det var trasigt. Bara för att vara på den säkra sidan att vi skulle komma igenom. Smart tänkt och kostade ingen extra tid, men onödigt eftersom det visade sig att det fanns en grind i staketet här. När vi rundade renvaktarstugan kunde vi titta in i nästa dal som kom från vänster, Kouppervagge. Även den såg riktigt inbjudande ut idag, men det får bli något annat år. Det var ordentlig fart på vattnet i forsarna vid Alggavagges mynning. Tur det inte var här vi skulle vada.

Anna o Lisbeth med Kouppervagge i bakgrunden.

Så var vi då framme vid Goupherjåkka och Vadet. Nu såg det inte så skräckinjagande ut när vi stod och tittade ner på jåkken, men visst forsade det lite. Det var i alla fall en bra utsiktspunkt över vattendraget så det gick ganska snabbt att bestämma var jag ville försöka gå över. När vi kommit ner till jåkken bestämde jag mig för att ta det säkra före det osäkra och ta fram säkerhetslinan. Inte för att det var extra djupt eller strömmande vatten utan för att säkerställa att ingen drogs med i forsen om de ramlade. Benen började som sagt bli lite trötta nu. Med repet runt magen gav jag mig ut i vattnet, och jag uppfattade det som betydligt snällare än gårdagens vad. Dock inte superenkelt. Det var nog inte helt fel med repet ändå.

FILM: Vadet (Öppnas i nytt Fönster/Flik

Det kändes verkligen skönt att det gick så smidigt att ta sig över. Nu var sista stora hindret avklarat, så nu skulle inget kunna stoppa oss, eller… Med tanke på hur det sett ut under vandringen med snö och snöbryggor så räknade jag kallt med att bryggan vid Tjågnåris skulle ligga kvar. Gör den inte det så blir det ett problem vi får lösa där och då.

Nu smakade det i alla fall jättegott med kaffepaus i solskenet, samtidigt som repet och annan vadarutrustning fick torka lite.

 
                 Alla välbehållna efter vadet, bara Linnéas kamera som fått lite fukt på linsen.

Medan vi fikade satt jag och studerade jåkken i detalj och blev väldigt fascinerad över vattnets väg över, och runt en sten. Det bildades ett häftigt minivattenfall i en halvcirkel.  Det där var jag ju bara tvungen att gå ner till vattnet och fota på närmre håll. Vatten och eld är alltid lika underhållande att studera ingående.

Efter att ha kostat på oss en ovanligt lång fikapaus kändes det som att nu får vi faktiskt gå vidare. Det fortsatte att vara lättgånget och livet lekte i den härliga solvärmen.  Sträckan vi nu hade framför oss var otroligt vacker och det blev ett antal fotostopp. Synd bara att ryggsäcken var så tung o otymplig. Den inbjöd inte till att slänga sig ner på marken för att få de rätta vinklarna. Ska ju helst komma upp också och inte ligga där som en sköldpadda på rygg.

Jaha, och vad har hon hittat nu att fota? Men vi klagar inte utan står här o njuter!

Tittade man på kartan såg det ut som om det skulle bli en relativ lättvandrad del fram till Skarja, och verkligheten verkade ju stämma med kartan tyckte vi när vi tittade framåt. Men säg den glädje som varar. Sarek är stiglöst land men det finns ändå ett antal spontanstigar som uppstått. Här var det ett antal som gick på olika höjder. Dessutom var det återigen väldigt risigt och blött. Resultatet blev att det blev mycket vandrande inte bara framåt utan även upp och ner för att hitta en lättframkomlig och hyfsat torr väg.

Efter ett tag bildade Goupherjåkka ett fantastiskt deltalandskap där man slogs av den intensiva gröna färgen. Påminde starkt om Rapadalen.

Efter att ha lekt bergsgetter på sluttningen kändes det som att olycksrisken nu var hög om vi inte tog ett break och stoppade i oss lite mat. Hittade dessutom en perfekt platå att sitta på, och sämre utsikt kan man ju få. Vatten kokades, svettiga kläder hängdes på tork och Kristina o jag hade koll av fötterna. Det var ingen vacker syn, men otroligt skönt att få av kängorna. Kristina hade fortfarande inte fått blåsor men var nu ordentligt röd på hälarna, så här fick det bli lite pusslande med skumgummiplattor o tejp.

 

En underbar plats för trötta kroppar att ta igen sig på en stund.

Efter en ordentlig lunchpaus gick det återigen hyfsat snabbt. Förmodligen berodde tempoökningen på att det nu var lättare att gå och att vi jobbat upp oss på toppen av bergskammen. Efter den här sista pulshöjaren var det återigen slätt underlag. Underbart! Snart såg vi den bekanta vyn över Skarja med sin stuga och canyon. Nu började vi känna oss hemma. Här har vi ju bott.

Skarja- Sareks hjärta

När vi gått över sommarbron, som vi alla kallade för Siws bro, satte vi oss och tog en längre paus. Det skall erkännas att det varit oerhört skönt att slå upp tälten för dagen på samma ställe som 2012, men det fick stanna vid en härlig tanke. Medan de andra satt o vilade tog jag kameran och begav mig ut på jakt efter bra bilder på forsen. Nu fick jag i alla fall användning för mitt gråfilter, men kunde konstatera att polfiltret ramlat av kameran.  Surt, men jag tänkte absolut inte gå tillbaka och leta efter det. Mitt mål var att få ett foto som blev så bra att det skall kunna sitta på väggen i nya köket, en symbol för Sarek.  Saknade mitt stora stativ, men där gick gränsen för mig, inget 4 kg stativ o dra på. Mitt lilla Gorillastativ fungerar inte heller vid långa exponeringar, så jag får lita på att jag kan vara stadig på handen istället o använda naturens stöd.

Det var verkligen fint vid forsen, och många minnen väcktes från 2012. Det var ju här vi var 3 aug 2012 när jag blev mormor för första gången.

Bilden tagen med lång exponering och gråfilter.

När jag kom tillbaka upp till de andra var det obönhörligen så att det var dags att fortsätta. Men först skulle vi föreviga vårt återbesök på den här fina platsen.

Kom ihåg sträckan efter turen 2012 att det var väldigt lätt att gå efter Skarja och upp till jåkken Máhtujågåsjåkka. Vad skönt det kändes att minnet inte svek. Nu slog vi nästan hastighetsrekord på turen och det tog inte lång stund förrän vi var framme vid vårt lilla vad. Förra gången gick det väldigt lätt att gå över, men nu var det mer vatten i jåkken.

Máhtujågåsjåkka

Då var det bara att sätta igång med de vanliga vadarförberedelserna. Men nu märktes det att en trötthet hade smugit sig in i gänget, Det tog otroligt lång tid innan alla var klara. Första försöket gav jag upp nästan med en gång. Det var djupare än jag trodde och strömt. Bara att gå tillbaka och leta uppströms. Ovanför fallet verkade det kunna fungera, så det var bara att gå ut i vattnet igen. Och nu var det inga problem.

FILM: Vadsökning (Öppnas i nytt Fönster/Flik)

 
Linnéa och Kristina ger sig i kast med jåkken. Inga större problem här inte.

Om allt nu går bra så har vi bara drygt 2 kilometers vandring kvar för idag. Det skall villigt erkännas att lite spännande och oroligt var det trots allt i ovissheten om snöbryggan skulle finnas kvar över Tjågnåris. Annars fanns risken att vi skulle få gå ner till svämkägla för att sen gå upp igen.  Och det skulle ta tid. Snälla, låt den ligga kvar….. De här sista kilometrarna kändes verkligen långa, framförallt som vi relativt tidigt hörde dånet från fallet, men aldrig kom dit. Väl framme möttes vi av en härlig syn – snöbryggan låg kvar! Nu var det bara för mig att bedöma om den var stabil nog. Den såg helt ok, men att slarva med bedömningen kan få väldigt stora konsekvenser. Spricker den när man går på den och man åker ner i forsen slutar det förmodligen inte bra. Nu verkade den tjock och solid, och konsistensen på snön var inte för mjuk. Den kanske inte var riktigt lika tjock som förra gången men det här var helt OK. Var inte särskilt orolig när jag så småningom gick ut på den, och det visade sig gå bra.  Nu var det bara för resten av gänget att komma efter, men de fick direktiv om att bara vara två personer ute på bryggan samtidigt, och hålla ett avstånd på 10 meter. Kristina har fått direktiv att vid varje vad skall hon gå sist (är starkast och har bäst balans om något händer), och det gällde även vid snöbryggan.

Anna och kökarlen Kristina på väg över. Jag älskar verkligen den här snöbryggan!

Underbart! Kanonbra, Härligt! Det var många positiva känslor i mitt huvud när alla var över, och vi efter ett väldigt bra dagsverke kunde slå upp tälten. Nu låg vi dessutom helt på tidsplanen.  Det trodde jag verkligen inte imorse, så jättebra jobbat allihop. Jag vet att tröttheten har varit en följeslagare för några under dagen, men inte ett ont ljud. Vilket härligt gäng det här är!

Marken på den här sidan Tjågnåris varen populär tältplats, så det var jämt o fint. Antar att många fått stanna här för att vänta ut lägre vatten fram på morgontimmarna. När tälten var uppe såg det snart ut som om en bomb exploderat hos Linnéa o Lisbeth. Allt låg utanför tältet, sovsäckarna och liggunderlagen låg utlagda på tork, tillsammans med alla övriga prylar. De tyckte det var jättebra att utnyttja tiden till att vattnet kokade upp till att vädra allt. Tanken är onekligen smart, men kanske inte här o nu.  Jag var bara tvungen att gå fram o fråga om de inte hade sett sig om vad som fanns bakom ryggen – en riktigt mörk himmel. Hann bara påpeka att det nog kommer att börja regna inom några minuter när just detta hände. Snacka om att det blev fart på Piff o Puff!

Vadå regn? NU??

Varm choklad smakade mums när vi lyssnade på hur regnet smattrade på tältduken.

Regnet tilltog alltmer under kvällen, men jag kunde inte hålla mig borta från fallet. Det var bara att ta på full regnutstyrsel inkl regnskyddet till kameran innan jag gav mig ut. Tyvärr lyckades jag inte få någon bra bild på fallet och forsarna eftersom regnet gjorde marken såphal, och något kvällsbad i Tjågnåris ingick inte i planerna. Det hade väl dessutom slutat med att jag åkt forsränning ända ner till Raphajåkka. Och det hade nog gjort lite mer än ont… Fick nöja mig med att stå en bit ovanför vattnet så det blev  den klassiska vyn med snöbryggan i bakgrunden.

När jag nu ändå var ute gällde det att fylla på med vatten så vi slapp gå ut mer ikväll, och kanske tom så det räckte till frukosten. Blev en mysig timme i tältet som vi avslutade med att studera kartan.  Nu när vi är på rätt sida av Tjågnåris finns det inget som kan stoppa mer än en olycka. Trots att vi nu låg enligt plan så stod beslutet om båt över Pietsaure fast, och nu var det dags att meddela övriga det beslutet. Alla verkade lättade över beslutet och tyckte det lät jättebra. Resten av kvällen ägnades åt omplåstring, och Tack snälla Lisbeth för Medicalen till såren.

Fin utsikt från sovrumsfönstret över fallet i Tjågnåris.

Det enda som nu oroade mig lite var hur det var med telefontäckningen. Var felet lagat, så vi skulle kunna ringa efter båtskjuts. Eller var det fortfarande döda linor? Vill inte vara med om att vi kommer fram till Pietsaure och sen står med döda telefoner. Hoppas vi möter några vandrare som kan svara på detta.