8 augusti: 

  
 
 
 

Oj vad det har regnat i natt. Skönt att tältet håller tätt och att dropparna ligger som pärlor på duken. Inga våta fläckar här inte. Det var nog inte helt fel med en extra impregnering av tältduken innan vi åkte. Vädergudarna verkar vara med oss i år, för precis när jag fått på alla regnkläder för att gå ut och väcka de andra tälten slutade det regna. Verkar som om alla var trötta igår för det tog lite tid att få svar från övrigas tält, det var nästan så jag fick skaka på tälten.

När jag nu ändå var ute, och välklädd, blev det en kort fotosejour också.		  
 

 

  
 

Tjågnårisjåkka kastar sig utför klipporna och bildar ett mäktigt fall
  
     
 

Men det blev ingen lång stund, för idag var jag fruktansvärt seg i hela kroppen. Även huvudet kändes tomt,(tommare än vanligt) så jag tror jag fått en mental reaktion på att vi klarat av alla svårigheter och faktiskt var där vi var. Idag får det nog bli Kristina som får gå först och navigera.

Dagens svåra beslut blev regnkläder på eller inte. Jag valde långkalsonger och Gore Tex byxorna, så kunde vädret bli som det blir.		  
 
 
 
 
 

 

  
 
Precis som jag kom ihåg så var det väldigt lättgånget ett par kilometer efter att vi lämnat Tjågnåris. För en gångs skull sluttade marken åt rätt håll och vi gick i ett lagom nedförslut. Framför oss i blickfånget hade vi Bierikbakte, och högslätten Bielavallda som öppnade sig. Det väckte härliga minnen från 2012 då vi gick samma sträcka, innan vi sen fortsatte in i Pastavagge.
  
     
 
 
-”Kommer ni ihåg hur spegelblankt här var sist”? (se dagboken från 2012 04 augusti) Idag lockade det inte till någon längre paus här.
  
 
 
 

En bekant vy. På väg mot Bielavallda med ingången till Pastavagge och Nåjdens klippa i bakgrunden.
  
 
 
 
Men det var då det, nu skulle v i hålla vänster, gå norrut, och runda Sarvalåpptå. Framför oss såg vi Bierikjávrre, Sareks näst största sjö, som lyste turkosfärgat. Inte lika intensivt idag när det var så mulet, men det går inte att ta fel på att sjön innehåller glaciärslam. Det var fortfarande väldigt lätt att gå och en extra bonus för dagen var att myggen inte var på hugget. Men allt detta till trots så upplevde jag vandringen som jobbig. Kroppen och knoppen ville helt enkelt inte gå, och det ville inte mina trasiga fötter heller. Det var bara att stoppa i sig lite Alvedon o Ipren för att få bort värsta smärtan, och sen var det bara att bita ihop. Tur att Kristina gick först.
  
 
 

Den här hjorden på ett par hundra renar spärrade effektivt vägen för oss. Mäktigt.
     
 
Efter en stunds vandring längs med sjön gick stigen ner ända till sjökanten, och efter det så ändrade underlaget karaktär. Nu blev det betydligt stenigare, och längre fram även blöt myrmark. Så innan vi går in i våtmarken gäller det att ta kaffepaus.  Smakade som vanligt gott, och det var väldigt skönt att få sträcka ut sig en stund med fötterna högt. När vi satt här passerade tre holländska killar, och efter lite artighetsfraser kom den givna frågan från mig. Fanns det mobiltäckning när ni lämnade civilisationen? Med andra ord kan vi ringa o beställa båtskjuts? De tittade bara dumt på oss fem galna kvinnor som tydligen hade fått telefonabstinens i vildmarken. “We don´t know, because we don’t have any cellphones”
Så där fick vi ingen hjälp!
  
     
 
 
     
  Under pausen bestämde vi oss för att ta höjd redan nu, för att slippa den värsta myrmarken. Dessutom var vi helt överrens om att vi ska fortsätta med vår taktik att gå över bergstopparna. Med andra ord ska vi gå över Vuojnesvárásj och inte runda det. Nu är detta i och för sig en väl beprövad genväg, så några häftiga överraskningar kommer vi inte att mötas av den här gången.   Med andra ord var det bara att lägga om kursen snett uppför när vi började gå igen.  Stenigt, lite videsnår, och blött, men ingenting jämfört med Alggavágge.  Frågan var bara var vi skulle sikta in oss på Vuojnesvárásj, för att komma upp på ett lämpligt ställe.  Jag skymtade några vita fläckar, stenar eller snö, på avstånd som jag sa till Kristina att sikta på.  
     
 
  
Nu har vi tre vattenövergångar framför oss. Ser inte så farliga ut på kartan, men vi fortsätter att hålla höjd så får vi se. Det visade sig att det inte var några problem, vi klarade tom den tredje lilla jåkken utan att ta av kängorna. Nedanför oss såg vi ett större gäng uppdelat på två grupper som fick stanna och ta av sig. Visade sig sedan att det var deltagare från årets färdledarutbildning som vi såg.
  
     
 

Sakta men säkert hade vi jobbat oss upp på Vuojnesvárásj, så nu återstod det bara att gå ner till Guhkesvákkjåhk och den hägrande bron. Bara och bara förresten, det var ju faktiskt några kilometer kvar. Nu började även Kristina halta ordentligt, för nu protesterade hennes hälar ordentligt. Att gå uppför känns på hälarna, och nu hade de fått mycket stryk.  Här uppe mötte vi tre ungdomar som kom från Saltoluokta. På min desperata fråga om telefontäckning kunde de ge ett lugnande svar. Skönt! De gav oss också tips om hur vi skulle gå när vi kom fram till Slugga, och det hade vi god nytta av.

Att gå nerför Vuojnesvárásj var betydligt skönare. Nu fick vi även en ordentlig vy över vad vi hade att vänta de närmaste dagarna. Slugga reste sig mörkt på vår högersida, och dit skulle vi ju komma i morgon.		  
 
 
 

Nu såg vi även dagens slutmål, bron över Guhkesjåkka. En bit bort, men vi närmar oss.
  
 
 
 

Morgondagens mål, Slugga.
  
 
 
 
Gud vad skönt det var när vi äntligen var framme vid jåkken, och BRON. Tror tom att Siw hade välsignat den här stålbron.  Underbart att slippa hitta ett bra vadarställe, nu var det bara att gunga över på stålkonstruktionen. Däremot var det inte så lätt att komma ner från bron. Det var ett rejält hopp ner på marken på andra sidan. Inte så skönt för knäna med en massa extra vikt på ryggen.
  
 
 

 

 
 
 
 
 
 

Då var det bara att säga farväl till Sarek för den här gången. I och med att vi kommit över jåkken så var vi nu i Stora Sjöfallets nationalpark. Bye, Bye Sarek, på återseende!

  Så återstod det då bara en sak för dagen, nämligen att hitta en tältplats. Det visade sig inte vara så lätt som jag trott. Vi fick fortsätta på stigen en liten stund, innan vi såg en plats på en udde som såg hyfsad ut. Nu är det så att ett tält kan man alltid slå upp, två tält kräver lite mer, men att hitta hyfsade platser för tre tält på lagom avstånd från varandra är inte alltid så lätt. Marken här sluttade och det var stenigt, men några små hyfsat platta områden hittade vi.  Lisbeth gick ner mot jåkken och hojtade glatt att hon hittat bra platser. Men…. Nu kändes det faktiskt som om mina gruppmedlemmar blev lite irriterad på sin ledare. Jag godkände inte platserna, de låg för nära jåkken vilket innebär mer kyla och råhet. Jag är fortfarande inte säker på om de förstod min motivation, så det känns som om vi ska ha lite tältningsutbildning på hemmaplan.  För att göra en lång historia kort fick vi upp alla tälten även om det svors över stenar i marken.
  
 
 
 
 
 
Idag orkade vi med en social kväll, så alla samlades i vårt tält. Tyvärr har det inte blivit så mycket av den här varan. Det har varit för kallt och myggigt att sitta ute o äta tillsammans, och flera kvällar har vi varit för trötta. Det sista av blåbärslikören gick åt, samt lite av Annas whisky. Gott och mysigt, och stämningen på topp.
  
 
 
  
 
 
 
Senare på kvällen knackade det på tältduken och den här lille figuren kom o hälsade på. Givetvis blev han fotograferad, så vi skulle kunna visa Thea att vi träffat Plupp i fjällen. Vi hade ju fått stränga order om att vara rädd om Plupp och hälsa honom från henne.
  
 

Hej! Har ni sett mina vänner Lämmel och Hermelin?
 
       
       
       
 

NÄSTA DAG

    
       
 

FÖREGÅENDE DAG

    
       
 

Till STARTSIDAN