| |
9 augusti:
|
|
| |
|
|
|
| |
Idag kommer det inte att bli så mycket skrivet. Inte för att jag har fått skrivkramp utan för att det var en ganska enahanda etapp. Den kan enkelt summeras i två ord: Videsnår och stenblocksterräng…. Suck…. Bilderna får tala sitt egna språk istället.
Ytterligare en mulen och lite blåsig dag, men det ser inte ut som någon överhängande regnfara. Jag visste att vi hade en jobbig etapp framför oss, av många beskrivna som en helvetesetapp bland vide och stenar, vilket gjorde att jag ville komma iväg hyfsat tidigt. Även om vi nu inte skall gå längre idag än till foten av Slugga, så kan det ta sin tid. |
|
| |
|
|
| |
 
Tälten kom snabbt ner, och dagens gruppbild klarades av.
|
|
| |
Dagen inleddes med de vanliga rutinerna, skoskavsvård. Jag hade inte räknat med att behöva byta tejp så ofta, så nu började den stora tejprullen ta slut. Blöt tejp på fötterna är inte roligt! TACK Linnéa för att vi fick ge oss på din rulle. Mysteriet till varför Kristina fått så ont på hälarna löste vi också. Sist hon gjorde en ordentlig vandring var 2012, och sen dess har hon fått två barn vilket givetvis ändrat fötterna. De har helt enkelt blivit större på alla håll o kanter. Detta visade sig inte förrän tredje dagen då fötterna som vanligt börjar protestera på att gå så mycket och svullnar något. Lösningen fick bli en betydligt tunnare strumpa.
De första kilometrarna gick riktigt lätt, och det var väldigt skönt att känna att mitt huvud och min kropp var pigga. Däremot hade Kristina det jättejobbigt med sina fötter. Fram med Alvedon och Ipren igen! Fjällhedar, lite sten och några vattenövergångar. Framför oss såg vi även hela tiden dagens mål, på gott och ont. Men fram till kafferasten gick allt som på räls. Vi hade även sällskap av några fåglar som tittade förvånat på oss från sin utsiktsplats på stenarna. |
|
| |
|
|
| |
|
|
| |
|
|
| |
|
|
| |
Nu tog dock det roliga slut för idag. Farväl sköna fjällhedar, nu väntade videsnåren. Jag kom på mig själv med att gå och sjunga på Mora Träsks låt ”Tigerjakt”.” Vi kan inte gå över den, vi kan inte gå under den, vi kan inte gå runt den, vi måste gå igenom den…”
Hade underlättat om jag packat ner en machete i ryggsäcken. Hade det inte varit för allt vatten på marken så hade det kanske inte varit så jäkligt. Men nu har snart min vänsterfot som varit konstant blöt i flera dagar snart skrumpnat bort. |
|
| |
|
|
| |
|
|
| |
Blöta och vansinnigt trötta på vide kom vi äntligen igenom och kunde ta en efterlängtad lunchpaus. Påminn mig om att jag aldrig mer ska sjunga ”Sov du lilla videung ” för mina barnbarn.
Nu hade vi klarat av den första strapatsen, så nu återstod det bara att ge sig i kast med nästa – stenblocken!!! |
|
| |
Här gäller det att spana av området för att försöka hitta en väg där vi undviker stenarna så mycket som möjligt. Lättare sagt än gjort….
|
|
| |
|
|
| |
|
|
| |
Efter att ha hoppat runt på stenarna ett tag började det regna. Av alla tillfällen var det här det sämsta. Nu blev stenarna dessutom såphala, så nu gick det inte fort. Det var tom så jag packade ner kameran för att inte slå sönder den om jag ramlade. Och detta händer inte ofta! Så tyvärr har jag inte många bilder från stenöknen, och ingen annan verkade ha en tanke på att fotografera. Nu höll regnet bara i sig i ca 20 minuter, men skadan var redan skedd. Tack o lov var det ingen som halkade, utan vi kom igenom stenblocksterrängen helskinnade.
Nu var målet nära. Uppför sluttningen mot Slugga, och DÄR var den. Den perfekta tältplatsen. Dessutom hade solen nu bestämt sig för att det får vara nog med moln, så den värmde skönt i ryggen. Vilken underbar känsla att få ta av ryggsäcken och kängorna. Trots dagens strapatser så var vi framme i hyfsad tid och kunde njuta av lägerlivet ett par timmar.
|
|
| |
|
|
|
|
|
| |
|
|
|
| |
|
|
|
| |
|
|
|
| |
|
|
|
| |
|
|
|
| |
|
|
|
| |
|
|
|
| |
|
|
|
|
