7 April -  Östkusten

 

Idag har jag fått min första ”nära döden upplevelse” den här resan….

Det blev verkligen en rivstart på min vistelse här uppe. Så fort jag träffade Fredrik i går meddelade han hur planerna såg ut för de närmaste dagarna. Idag stod det Östkusten på programmet. Till skillnad från förra årets (misslyckade) försök med guide, skulle vi nu göra en privat tur dit. Men vi skulle inte vara ensamma, utan flera av Fredriks vänner hade familjemedlemmar och släktingar som var på besök, så det här skulle bli en familjetur. Dessutom finns det alltid glada skoteråkare som hänger på när det ordnas egna turer. Sammanlagt var vi elva stycken som skulle ut på björnjakt. Efter att ha bott på ön så länge hoppades nu Fredrik på att äntligen få se sin första isbjörn. Trots flera besök på Östkusten har han ännu ingen isbjörn avbockad på sin lista.  Han var lätt trött på alla turister som kom till KROA och berättade om björupplevelser. ”Jag vill se björn” stod klart och tydligt skrivet i pannan på honom! Dagen började tidigt med en gemensam frukost för några av oss, nere på Radisson. Absolut en godkänd start på dagen! Vädret var hyfsat, även om det inte var sol från klarblå himmel. Men i år blåste det i alla fall inte! Första samlingen var utanför Freddes hus, där släden med viktiga prylar som varmt vatten, bensin och lite säkerhetsutrustning lastades. Att det skulle bli en lång tur syntes på all utrustning som det fastboende gänget hade. Ny kamerautrustning för i år är en Go Pro. Hoppas den går att använda på en skakig skoter. 

Ber om ursäkt för lite rörelseoskärpa på vissa bilder o filmer, men det är inte lätt att hålla kameran still när man sitter på en skoter med motorn igång. Men trots detta har jag valt att skildra dagen med många bilder.

Rustad för Östkusten. Vapen, en ryggsäck med spade, nödsändare, termos med varmvatten, mat,
nödsändare, extra balaclava, förstärkningskläder eftersom temperaturen är betydligt lägre på Östkusten..

Start Longyearbyen och målet på Östkusten-Moonbukkta. Samma rutt tillbaka.

Nästa stopp blev borta vid macken, där alla skotrarna tankades fulla, samt reservdunkarna fylldes. Det blev en hel del liter bensin! Sen drog vi vidare till samlingsplatsen för Svalbards skoterutleies turer. Nu blev det lite väntan, pga att det tog tid att fylla isolerkärlen med varmvatten från Radisson. Fredde tittade nervöst på klockan, eftersom han var tvungen att vara tillbaka i byn senast 1730 för att börja jobba 1800. Men det skulle vi väl hinna?  Här anslöt nu resten av gänget, och sen bar det av i full fart. Nu var det inte tal om att glida fram i 70 km/h, men jag tyckte det räckte med 95-100km….

FILM:    Klara för start! (Öppnas i nytt fönster/flik)

Vi gjorde samma stopp den här gången vid färden genom Adventdalen., eftersom flera av de andra aldrig varit här. Järnsängarna på kullen, Pingon och slutet av Adventdalen med utsikt över Templet. Men den här gången blir det INTE Fredheim!

En andhämtningspaus är aldrig fel.

Efter vattenfallet samlades kompisgänget och drog upp lite riktlinjer för den fortsatta turen, samt att vapnet nu laddades.

  
OK mamma, är du laddad? Nu drar vi iväg o tittar på nallar!

Färden genom Sassendalen var en fantastisk upplevelse. Lite nysnö på den jämna o fina marken gjorde det lätt att köra, så tom jag vågade höja blicken och njuta av storslagenheten. Dalen var lång och det kändes som om vi susade fram där länge, innan dalen tog slut och vi körde in i ett pass. Här blev det en mer trixig slalomkörning, men fortfarande inga större problem.  Plötsligt hade vi några skidåkare med vällastade slädar framför oss, och för att inte störa dem stannade vi upp och väntade. Vilken maffig vy vi nu hade framför oss. Och polarisen lyste verkligen upp, då det fanns några ”isberg” med den typiska turkosa färgen. Läckert!

Här stannar vi lite så skidåkarna hinner köra ut på isen.

FILM:  Vid ravinen (Öppnas i nytt fönster/flik)

När vi kom ner till isen fick vi en liten överraskning. Här var det slut på det fina underlaget, isen, i vår färdriktning, hade förvandlats till en liten insjö. Fan, skulle vi behöva vända här…..

Hade jag varit själv så hade jag inte tvekat en sekund – helt om. Men det här gänget ville annorlunda. Tydligen är de vana vid att det står vatten på isen vid den här årstiden, så det här skulle inte bli några problem, eller…. Fredde kände nog på sig min tvekan för han körde fram och kom med goda råd. Eller för att vara ärlig ett gott råd. ” Gasen i botten, du får inte tveka.” Lätt för honom att säga. Kände hur pulsen steg och svetten rann på ryggen, men OK, nu får det bära eller brista.  Full gas, vattnet sprutade och farten stannade av….. Men över kom jag, och det utan att ha blivit blöt.  En stor lättnadens suck! Värre var det med kälkdragaren, som inte hann få upp tillräckligt med fart.  Men med väldigt lite marginal lyckades även det ekipaget ta sig över.

Nästa stopp blev vid haveriplatsen för en skoterincident några veckor tidigare. Här höll tre killar på att stryka med när de med trasiga skotrar och utan nödsändare fick vänta på räddningen i mååånga timmar. En av dem var med på den här turen, och han tittade bekymrat på sitt vrak. Dock ville han försöka bärga den på tillbakavägen.

Efter att ha kört över glaciären var vi äntligen framme vid Moonbukta. När vi körde längs med glaciärkanten kände i alla fall jag mig väldigt liten. Men en häftig upplevelse att fara fram i full fart med den turkosblåa kanten bredvid.

FILMER:                        Moonbukta 1                    Moonbukta 2               (Öppnas i nytt fönster/flikar)

Nu började det kurra i magen så gänget gjorde halt för lunchpaus. När jag kom av skotern och tog av hjälmen kändes det verkligen att temperaturen sjunkit ordentligt. Även om jag var förvanad var jag inte beredd på den stora skillnaden. Här var riktigt kallt. Alla utom vi käkade torrfoder. På familjen Järkenstedts lunchmeny stod det Färskt polarbröd med svensk ost i tjocka skivor, och till detta avnjöt vi ett par muggar varm Oboy. Kanske inte den mest energirika måltiden för en sådan här expedition, men gott var det.

Gott med något annat än den vanliga turmaten. Och svensk ost – rena himmelriket.

När sista mackan var svald gav jag mig ut på en liten fototur i direkt anslutning till skotrarna. Här fanns ju så fina isblock, som bara måste förevigas.

NU skulle vi jaga björn! Vi fortsatte ut ur bukten, men inte minsta spår efter kungen av Arktis, eller…. Plötsligt var några ur gänget borta, och vi andra stannade för att vänta in dem. När de i full fart kom tillbaka sa de att de sett en björn på långt håll, mitt inne i bukten. Snabbt gjorde vi helt om och körde åt det hållet.  Nu började jag se paniken i Freddes ögon. Klockan var mycket och jobbet väntade snart. Men han ville ju så gärna vara kvar och leta björn. Han väntade ända till klockan var lite över fyra innan han med en djup suck bestämde sig för att nu måste han köra hem.  Regeln att aldrig låta någon köra själv gällde även i dag, så en av kompisarna följde med, och snart såg vi bara ett stort snömoln avlägsna sig.

”Vi” bestämde oss för att köra över till andra sidan av bukten, och det höll på att bli ett ödesdigert beslut. När förste man kört upp på strandkanten stannade han och viftade. Detta tolkades av oss andra som att vi skulle komma efter. Fel fel fel! Hans viftande betydde kom för höge farao INTE hit. Stanna! Men detta förstod vi inte förrän jag och en till kört upp. Då kom nallen lufsande. Att mitt första möte skulle bli på SÅ nära håll var verkligen inte planerat. Jag hade ju laddat kameran med teleobjektivet, och lagt det fint i ryggsäcken så det inte skulle vara i vägen när jag körde. Och det var verkligen inte läge att stanna och ta av ryggsäcken nu. Inte blev läget bättre av att vår skytt befann sig längst bak på minst 75 meters avstånd och med hela gänget i skottfältet… Närmsta skoter var ca 12 meter från honom, medan jag hade det säkra avståndet av ca 15m…. Att gasa på och göra en U-sväng här var inte att tänka på. Det hade förmodligen skrämt/retat upp honom, och det ville vi inte.

Men nallen, som vi sen bedömde var en ung hanne, blev lika förvånad som vi. Han tittade nyfiket på oss, och lunkade sen iväg. Alla satt med tummen på gasen, beredda att dra fort som blixten. Det var bara jag som sansade mig och kom med den ”smarta tanken att det här måste ju förevigas.  Jag lyckades fumla upp mobilen som lågt djupt nere i overallsfickan, och med höger hand på gasen och telefonen i vänster lyckades jag få ett foto och en liten film.  Både bilden och filmen är fruktansvärt suddiga, helt utan skärpa, men vad gör det! Jag hade lyckats fånga min första isbjörn på bild! Den här bilden blev högvilt när vi kom tillbaks till byn. Alla gästerna som var med på turen ville ju ha den.

Så här är den. Mitt livs sämsta film, men jag kommer aldrig att slänga bort den.
FILM:  Min FÖRSTA NALLE (Öppnas i nytt fönster/flik)

Nästan berusade av adrenalin och glädje gav vi oss sen tillbaka hem den långa vägen. Aldrig har väl 13 mil på skoter känts så lätt. Som planerat blev det en bärgningsaktion vid den havererade skotern, och med den på släp så drogs farten ned. Detta märktes framförallt när vi skulle över insjön på isen. Det höll på att sluta med att ekipaget hade stoppat mitt i vattnet, men med mycket skicklighet löstes situationen. Av skidåkarna som vi körde om på ditvägen såg vi nu inte skymten av. Förmodligen har de inte kommit över vattenhindret, som faktiskt var ett par dm djupt, utan fått lägga om kursen och gå en lång omväg runt.

När vi kom till Sassendalen hade vi den värmande solen mitt i ansiktet, vilket upplevdes som både positivt och negativt. En fantastisk känsla, men klart bländande. Tur att jag fått låna en hjälm med ett bra visir.

Sassendalen i motljus.

När vi kom tillbaka till byn måste jag erkänna att jag var jättetrött. Ben, rygg och armar värkte och skrek efter att få sträcka ut sig på sängen. Men det fick de inte! Hela gruppen bestämde att vi skulle träffas på KROA för en gemensam middag, där vi skulle fira vårt björnmöte. Det fick med andra ord bli en snabbdusch, innan middagen.  Det var ingen glad son som serverade oss, när han insåg att han missat björnen med 15 minuter….. Tyckte verkligen synd om honom! Men onekligen lite skadeglädje att mamma skulle få se isbjörn först.

Tröttheten tog ut sin rätt, så det blev inte för sent ikväll. Dessutom väntar en ny skoterutflykt i morgon, då Fredrik och Axel skall ta med sin mamma resp pappa på en tur till Barentsburg. Gäller nog att stretcha ordentligt när jag kommer hem.

TACK, och du kommer säkert att få se björn du också!