8 April – Barentsburg

 

Hurra, ännu en dag med kalasväder. Lite kyligt, ca -10 grader, men sol från en klarblå himmel.  Perfekt för ytterligare en dag på snöskotern. Idag ska jag få pricka av ännu ett mål på min önskelista, nämligen Barentsburg. Fredrik och Axel har lovat att ta med resp förälder till den ryska byn, samt att Kjell ställde upp som skytt. Eftersom Fredde skulle börja jobba kl 1800 även idag, ville vi komma iväg hyfsat tidigt för att få dagen på oss.

Jag skall bespara alla läsare en mer detaljrik berättelse om hur skoterfärden var (som vanligt helt fantastisk). Den kommer i stället att redovisas i ett antal lätt skakiga filmsnuttar, (Go Pron satt på plexiglaset framtill på min skoter, och underlaget är lite guppigt…) samt bilder.

Den första etappen mot Barentsburg var upp över Breen och sedan ner i Fahrdalen. Tyvärr planar Go Pron ut alla backar så det framgår inte att det är så pass brant som det är ner i Fahrdalen. Filmen nedan är ett hopklipp från många minuters körning och filmande uppför Breen, och efter stoppet på krönet, ned i dalen.

När vi åkt igenom Fahrdalen kom vi fram till Colesdalen, och här var det helt platt och väldigt brett, nästan som ett stort dansgolv.   Det var skönt med en dryckespaus, och att få sträcka lite på benen. Och givetvis leka med kameran.  Idag var det verkligen inga ideala fotoförhållanden. Alldeles för stark sol som reflekterades i snön. Men även om ljuset i bilderna inte är det bästa (jag måste lära mig behärska det här) skildrar de ändå hur här ser ut.

Colesdalen

Efter Colesdalen fortsatte vi in i en lite smalare dal som jag inte har en aning om vad den heter. Det är bara att erkänna att skulle grabbarna dra vete tusan om jag skulle hitta hem igen.  Det var inte samma canyon känsla här, men väldigt fint och storslaget.

När vi kom ut i Gröndalen möttes vi av ett brett fjällandskap med en liten sjö. Här var det så vackert så jag var bara tvungen att stanna och sitta stilla och insupa allting. Helt fantastiskt, och när de andra också stannat och slagit av motorerna, så slog tystnaden emot oss. Ett tillfälle och plats jag aldrig kommer att glömma!

Fredde med den lilla sjön till vänster om sig. WOW!!!

Sista biten fram mot byn gick på en upplogad väg. Här var killarna mycket noga med att köra sakta. Glömde fråga varför, men kanske blir det dryga böter vid snabb färd? Framför oss hade vi nu en vägskylt och i bakgrunden skymtade gruvbyn.

Fredrik och jag som två Michelingubbar vid Barentsburgskylten.

När vi kom in i byn körde fram till hotellet, där det fanns en stor skoterparkering. Här märktes det att Barentsburg är ett populärt utflyktsmål för de guidade turerna. Fullt med skotrar på uppställningsplatsen.  Nu var vi hungriga, men tänkte att vi skulle slippa hälla upp varmt vatten i våra torrfoderpåsar. Lite riktig mat på hotellet var att föredra.

Men vi glömde bort var vi var, i Ryssland. Här var det inte bara att gå in och beställa mat i en restaurang. Det måste vara förbeställt, så tji lunch. Men de erbjöd oss att köpa chips och läsk, så det fick bli vår lunch. Långt ifrån vad kostcirkeln förespråkar. Men det var gott att få i sig lite sälta!

En rysk lunch…….

Att skildra hur det ser ut i byn är inte lätt i ord, så det får bli med hjälp av fotografier istället.

  
 






Idrott är viktigt i Ryssland. Här är vi framför nya idrottshallen.

  
Nyrenoverade hus med Lenin framför resp de gamla husen, med kylskåp utanför fönstret

Tiden gick alldeles för fort. Jag hade gärna stannat här längre och gått runt med kameran. Men det får bli en annan gång. Vi hade ju en tid att passa, och idag ville inte Fredde köra i förväg. Tänk om vi fick se en björn och han missar den också….

På väg ut ur Barentsburg, men hit vill jag absolut igen.

Innan vi drog iväg pratade killarna med några av guiderna och fick då reda på att det låg en valross utanför Longyearbyen. Det hade ju varit roligt att få se ytterligare ett av Arktis vilda djur, så Fredde och Kjell erbjöd sig att guida mig dit. Dessutom ville de gärna se den själva.

Vi körde samma väg tillbaka, men den tänker jag bara skildra i de nästkommande fyra bilderna. Visst är skoteråkning både roligt och härligt. Och är man duktig kan man ju leka lite också….

När vi var tillbaka på Breen och hade hela Longyearbyen framför oss, sa vi hej till Axel med pappa, och styrde sedan ner mot hamnen. Det blev en hyfsad lång transportsträcka, och sista biten fick vi gå eftersom Freddes och Kjells skotrar blev för varma. Här var underlaget nästan bara is, och skotrarna vill ha snö. Men när vi kom fram till platsen såg vi inte skymten av någon valross. Tydligen hade den simmat iväg. Synd!

Typiskt, ingen valross heller…. Men det var fint här nere vid en av fågelplatserna.
Adventsfjorden var riktigt blå och de vita topparna gav en fin kontrast.

Svalbard är förbjudet område för all militär verksamhet, så därför blev vi jätteförvånade när vi plötsligt hörde ljudet av helikopter. Eftersom vi nu befann oss nedanför flygplatsen hade vi en fin överblick över vad som hände där. Fyra helikoptrar kom flygandes och gick in för att landa. Om jag inte helt misstog mig så var de militärmålade med emblem, och alla hade samma emblem. VAD gjorde de här?

Militära helikoprar……Hmmmm….

Nu var klockan mycket och vi fick dra tillbaka till byn. Gåtan med helikoptrarna skulle säkert lösa sig under kvällen. Här vet alla allt som händer ganska snart efter att det hänt….

Efter att ha stärkt mig med varmt kaffe, tyckte jag det var synd att sitta inne och kura en så här fin kväll Jag hade ju hyrt skotern på tre dygn, så varför inte ta en kvällstur? Men vart skulle jag köra? Beslöt mig för att köra tillbaka till fågelplatsen nere vid hamnen för att testa lite olika filter till kameran. När jag stod där med kamera och stativ i högsta hugg fick jag plötsligt sällskap, och det av flera personer. Värst vad jag var poppis!  Men nu var det nog inte jag som drog, utan de var på jakt efter valrossen. En person nere vid vattnet med kamera måste betyda att han ligger DÄR….. Besvikelsen var stor när de förstod att jag inte fotade valross!

Men ännu var jag inte nöjd. Solen sken och värmde faktiskt lite, så trots att klockan nu var över 1800 ville jag inte köra hem. Det var ett magnifikt ljus in över Adventdalen, så jag beslöt mig för att köra lite i dalen. Nu har jag nog drabbats av fartdåren, för jag lyckades pressa upp farten till dryga 100 km/h utan att dö av skräck. Faktiskt riktigt roligt. Men efter ett tag hade jag lekt färdigt och körde ut på udden vid Hjorthamn. Nu hade jag solen rakt i ansiktet och det bländade ordentligt trots visiret. Men vilken härlig soldipp över Isfjorden. Här blev det en lång paus där jag bara njöt av att finnas till. Bättre medicin för själen finns inte, och det var precis vad jag behövde.

När jag vände mig om och tittade på Longyearbyen på andra sidan Adventsfjorden var det ett helt annat ljus. Byn låg i skugga, bortsett från några solfläckar på de högsta topparna. Fick nästan en liten känsla av ”Blå timmen”, och om bara någon timme skulle byn åter bada i ljus. Solen strålade för fullt in mot Adventsdalen, och lyste upp iskanten på ett väldigt fint sätt, och gjorde kanten till ett gyllene band. Nu har jag sagt fantastiskt, häftigt och mäktigt så många gånger, men det stämmer!

Det fick faktiskt bli en liten tur till in en bit i dalen. Jag hade ju glömt att logga Geocachen som satt uppe i stolpen på isbjörnsskylten.  Sagt o gjort, snabbt dit och sen lite besvär med att nå den. Trots att jag stod på tå på skotersadeln var det knappt att jag nådde den. Men trägen vinner, och nu hade jag loggat min absolut nordligaste cach!

Här högst uppe inuti stolpen fanns skatten. Nu loggad och klar! Då var det i alla fall den nordligaste som finns.

När jag sakta körde upp genom byn så mötte jag den här kompisen nästan utanför Freddes hus. Han var verkligen inte rädd, utan tittade bara dumt på mig och undrade säkert vad jag gjorde där. Svalbardsrenen är inte särskilt lik våra renar. Lägre, kortare och trubbnosig som om den sprungit in i en vägg.

Lite småfrusen, trött och öm i hela kroppen, men väldigt nöjd med dagen. Barentsburg var en upplevelse, och som avslutning en helt magnifik kväll. En god, om än lite sen, middag, och sen blev det onekligen sängen.  Nya skoteräventyr väntar ju i morgon!

Utsikt från balkongen över färgskådespelet ute.